Kent Lundberg 1950 - 2011
Kent och jag var klasskamrater genom mellanstadiet och in på högstadiet. I gymnasiet hade våra skolvägar skiljts åt. Kent var suverän på att teckna. När vi andra (framförallt jag) kämpade med våra sneda streckgubbar skapade han fantastiska landskap och annat i sköna färger. Jag minns fortfarande stinget av avundsjuka när teckningsfröken utstrålade sitt beundrande leende när Kent gick fram vid lektionens slut och visade sitt alster.
Förra veckan läste jag boken "Sextiotalspop i Göteborg" (1991) av Hans Sidén. Den tecknar en personlig bild av stadens rika 60-talsscen med en massa band och spelställen. Trevlig läsning.
Umeå hade också flera band. I Ringo & the Mainers spelade min syrras klasskompis gitarr och munspel. I The Fact fanns två från min klass (När Kent frågade de andra om de skulle ta Per till trummis var det det närmaste jag skulle komma en musikerkarriär). På Umeascenen fanns Stamps, Lages, Sambandet (ännu en klasskompis), Theese, The V.I.P.s och ett antal därutöver. Bäst var utan tvekan The Zettlers som också fick spela in tre singelskivor.
Kent spelade i The Trappers. De fick göra två skivor och var populärast i stan, som jag minns det. I vart fall om man räknar antalet skrikande tjejer på spelningarna. Kanske bidrog deras i jämförelse med konkurrenterna längre hår och att de var något år yngre. Basisten Danne var en riktig röjare på scenen och gruppen gillade låtar med fart i. Att Anders körde same George Harrisonsolo från Roll over Beethoven i flera låtar gjorde inte så mycket när trycket i Folkets hus stora sal var på max.
Många år senare skrev jag i Västerbottens-Kuriren om den här tiden och Kent berättade för mig med stolthet att Trappers åkt till England som utbytesband. Då gällde nämligen den märkliga regeln att när ett engelskt band spelade i Sverige måste ett svensk band få chansen där. Kent mindes inte om det hade blivit någon spelning överhuvudtaget där borta men att få vara utbytesband till självaste the Who vägde tillräckligt tungt,
Jag beklagar läsaren att jag inte hittat något ljudillustativt med The Trappers på nätet. Då hade jag tagit med I could´nt see her eller If you lie, låtar från gruppens första singel 1965 som Kent skrev musiken till. Ingenting storartad på något sätt, ganska simpelt och gulligt. De återutgavs 1983 av det lokala skivbolaget Garageland - en kulturgärning som gränsade mot hjältedom!
För sextiotalet var inte bara Rolling Stones, de stora namnen, England eller USA eller Tio-i-topp. Sextiotalet hade också myllrande scener över hela vårt land. Där fanns också The Trappers med Kent Lundberg.
Per
Per.
Alltid lika tråkigt med nekrologer. Men ändå:
Sidén´s bok är en mina mest sönderlästa om sextiotalspop. Våra vägar korsades några gånger under min uppväxt i Göteborg, men han tillhörde förstås en ouppnåerlig elit.
Men Göteborg var underbart att väaxa upp i under sextiotalet för den som älskade musiken. Och Sidén´s bok är utmärkt. Och väcker en hel del minnen.
Ska vara ledig drygt tre månader i sommar så jag ska lägga in den i "Att läsa om"-listan.
Tack för det tipset, Per.
Lars: Som du förstår var det just den boken som inspirerade till inlägget. Sidén skriver bra och tillåter sig att gå över gränsen till det personliga på ett sätt jag gillar. Vi får snacka någon gång om de okända band du minns bäst!/Per
Hej!
Min far Hans spelade trummor i The Stamps. Senare började han i Jan Burströms. Har lite bilder och tidningsklipp sparade:)
