perolarssextiotal

Lite sent kommer detta inlägg. Verkligheten med arbete och annat kom i vägen…

Lite bortglömd och i skuggan av Cilla Black, Sandie Shaw, Lulu, Petula Clark och andra är dock Mary Hopkin en av mina favorittjejer från sextiotalet. Med en röst klar som en fjällbäck, ett utseende som fick varje pojkhjärta att smälta och ett par megahits producerade av Paul McCartney tog hon det sena sextiotalet med storm. Upptäckt blev hon i en ”Idol-tävling” (inget är nytt under solen), Opportunity Knocks. Så här låter hennes största hit:

 http://www.youtube.com/watch?v=lNVit7cesj8

Medge att det är något speciellt med den rösten. Hon sjunger som Hank B. Marvin spelar gitarr. Mjukt men ändå precist.

Hon var en av de första artister som knöts till Beatles bolag Apple och 1969 kom hennes första album, ”Postcard” också det producerat av Paul. Donovan skrev några av låtarna till skivan och medverkade också på den.

Mary hade den perfekta popsångerskerösten, men hon hade startad sin skivkarriär med att sjunga Walesiska folksånger. Hennes talang för folkmusik stod inte Joan Baez vemod efter:

http://www.youtube.com/watch?v=tNgtCrWVL_U

1969 följde Mary upp sin hit med ”Thoose were the days” med en ny singel, ”Goodbye” skriven och producerad av Paul. Och det är klart att den blev en chartbuster den också. Och undra på det! Det är nog min favorit.

http://www.youtube.com/watch?v=J3iDFmHT6_o

Mary drog sig tillbaka från pop-scenen i början av sjuttiotalet, besviken på hur denna fungerade. Hon gav under första hälften inte ut några skivor i eget namn men medverkade på plattor med bland andra Thin Lizzy och Bowie.

Hon återkom sedan till scenen 1976 och har varit verksam sedan dess, senast tillsammans med dottern, Jessica, och sonen Morgan. 

Hennes peak var emellertid i slutet av sextiotalet och det är därifrån vi minns henne.

Eller hur?

Lars