perolarssextiotal

Det är obegripligt att Beatles vita album nått sådan kultstatus som det gjort. Dubbelalbumet spretar hit och dit utan något sammanhållande koncept och innehåller mycket skit. Samtidigt finns där några riktiga pärlor. Vilket innebär att det hade kunnat bli ett riktigt bra album om vi hade fått redigera materialet. Eller hur? Fortfarande spretigt. Inte i närheten av de mer sammanhållna albumen Rubber soul eller Revolver, men ändå bra. Men det krävs rejäla tag. Ungefär såhär:

1.     Back in the USSR. Får bli kvar i kraft av att den är en av Pauls bättre rocklåtar. Utlöste ett stort bråk inom gruppen om hur trummorna skulle spelas, vilket medförde att Ringo ”lämnade gruppen”, så det är Paul vi hör på rytminstrumenten.

2.     Dear Prudence. Det musikaliska försöket att locka ut Mia Farrows syster från henens självvalda exil i sin hydda under deras Indien-besök får bli kvar på grund av sin enkla charm och vackra sång. Ovanligt finstämd komposition av John. Ringo surade fortfarande vid inspelningen men Paul sköter trummorna bra igen. Blir kvar.

3.     Glass onion. John som lurigast med flera dubbelbottnade referenser till andra Beatleslåtar. Får bli kvar. Inte så mycket på grund av musikalisk styrka som för att den är en personlig favorit. Ringo tillbaka.

4.     Ob-la-Di, Ob-La-Da Paul gillade ska. Käckt tempo. Idiotisk text. En påtänd John dunkar piano. Räcker inte. Utgår.

5.     Wild honey pie. ”Snus är snus om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Det här är inga rosor. Allt snus utgår.

6.     The continuing story of Bungalow Bill. Varför ha den med? Varför skriva den? Varför spela in den? Varför? Utgår.

7.     While my guitar gently weeps. En av George´s bästa. Har kallats både pretentiös och självbelåten men George var ödmjuk nog att låta Clapton (som då lirade i Cream, har jag för mig) spela solot. Så vackert att man vill göra gitarren sällskap…. Självklart förstaspår.

8.     Happines is a warm gun. Rörigt. Låter som ett hopplock och är det också. Undrar om John lyssnat på Zappa? Inte tillräckligt noga i så fall för det räcker inte. Utgår.

9.     Martha my dear. Påminner om Pauls kommande och sämre material efter Beatles-tiden. Det räcker inte med själlöst skumpande på vår version av vita albumet. Utgår.

10.  I´m so tired. John är trött. Intressant? Gäääääsp. Utgår.

11.  Blackbird. Det här är det som Paul är bäst på! Kickar ass med både Yesterday och Michelle. Texten står för sig själv och kan läsas som ren poesi. Varje genomlyssning – och dom är tusentals – rör vid mitt hjärta. Singelsläpp.

12.  Piggies. Suraste låten sedan Taxman. En så gnällig och pretentiös George platsar inte!

13.  Rocky raccoon. Skräp börjar vi känna igen, nu. Eller hur? Bort med den.

14.  Don´t pass me bye. Ringo måste väl få sjunga en låt också på vår version? Skrivit själv har han också. Inte så dumt. Kvar.

15.  Why don´t we do it in the road. Pauls omdöme packar då och då ihop fullständigt och tar en tripp till solen. Han måste varit full eller påtänd. Skitlåt! Skitmusik! Skitsång! Papperskorgen!

16.  I will. Paul mer genomarbetad och charmig. Men räcker inte här. Han får spara den till sitt första soloalbum för där skulle den vara en av de bästa låtarna.

17.  Julia. Ren och skär poesi. I ordets verkliga bemärkelse. Måste vara kvar för textens skull. Och snyggt inramad är den i en minimalistisk melodislinga. ”When I cannot sing my heart. I can only speak my mind. Julia”. Sug på den! John Lennons själ och historia i tre textrader. Man lyfter på kepsen!

18.  Birthday. Pauls hyllning till Little Richard. Inledningen är magnifik och mynnar ut I …. intet. Bort det.

19.  Yer blues. Lennon försöker göra ”äkta” blues? Eller driver han med oss igen? I vilket fall så duger det inte. Ut!

20.  Mother natures son. Paul spelar själv (inte trumpeterna eller trombonerna). Man kan undra varför? Tomt. Ut.

21.  Everybody´s got something to hide…. Lennon söker sina rockrötter efter den psykedeliska utflippningen. Men här hittar han dom inte. Ut.

22.  Sexy Sadie. Privat uppgörelse med Maharishi. Kul om man känner till kringhistorien, men annars ingen kvalitetsprodukt. En bagatell som inte platsar här.

23.  Helter skelter. Den tragiska inramningen med Manson-morden har gjort låten känd. The Who, Yardbirds och Cream med flera visar vägen mot det som skulle bli Heavy metal. Och kan dom så kan väl jag, tänkte Paul. Med det kunde han inte. Bort.

24.  Long, long, long. George försonar sig med Gud. Men det tar för lång, lång, lång tid… Utgår.

25.  Revolution 1. Vad ska man säja? Mycket bättre än den version vi hör vanligtvis. En del kompisar säjer att den är tungfotad, men dom har fel. Den är snarare meditativ vilket ger en spännande kontrast till den analytiska lyriken. Texten är ett svar till den alltmer militanta politiska ungdomsrörelsen. Lennon vill se ”planen” och avslöjar därmed en hel del av den tomma retoriken hos frasvänstern. George är sparsmakad men perfekt.

26.  Honey pie. När Paul försöker skriva skräp är han duktig. Och han lyckas väl här. Catchy tjugotalsswing som inte räcker. Ut.

27.   Savoy truffel. En Harrison-bagatell med viss charm. Kommer med för dess lätthets skull. Lär handla om Claptons böjelse för sötsaker.

28.  Cry, baby, cry. John blickar tillbaka mot sin barndom. Igen! Han har själv i intervjuer avfärdat den som ”rent skräp”. Jag är inte lika säker. Får bli kvar för jag tror den kan växa om man lyssnar vidare på den….

29.  Revolution 9. Förbannade Yoko Ono! Ut! Och låten också!

30.  Goodnight. En vaggsång som John ursprungligen skrev till Julian. Trots att Ringo sjunger så smörigt och charmerande, så borde den ha stannat i barnkammaren. 

 

Och såhär skulle det nya vita albumet kunna se ut:

1.     While my guitar gently weeps

2.     Savoy truffel

3.     Julia

4.     Dear Prudence

5.     Blackbird

6.     Cry, baby, cry

7.     Glass onion

8.     Don´t pass me bye 

9.     Back in the USSR      

Bra va?

Lars