Därför älskar jag the Zombies
Fjärde namnet i "jag-älskar"-serien var inte något jag föll för vid ett visst tillfälle eller genom en viss låt. Kärleksförhållandet började på en lite lägre nivå med Zombies första hit, She´s not there redan 1964 och kom sedan att pyra stilla men flamma upp nästa varje gång de släppte en singel. Singlar som det verkade som om ingen annan än jag köpte, de kom ju aldrig på listorna!
Idag har She´s not There fullödig klassikerstämpel. Det är en av de där sextiotalslåtarna som spelas med extra respekt och som kommer att hålla i evigheter. Bara inledningen är otrolig: basen gör en snygg basgång. Redan efter två toner faller elpianot in med jazziga ackord och trummisen levererar en figur, mer komplicerad än allt Ringo Starr har spelat i sitt liv. Ändå slår det an direkt och man inser att här kommer något extra. Javisst, Colins röst sätter känslan som tydligt placerar The Zombies på den unika plats de sedan dess hållit.
http://www.youtube.com/watch?v=f5IRI4oHKNU
En grupp med ett alldeles eget sound och stil. Jazzig, känslosam och härligt varierad.
Låten kom faktiskt bara 12a i England och de skulle aldrig komma på top-10 där. Signifikant för gruppen som direkt etablerade sig som kritikerfavoriter men inte fick göra mer än två LP för de sålde så illa. Lite bättre gick det i USA där minst lika läckra Tell her No kom top-10 i början av 1965.
The Zombies låtar hade ofta lite skruvade harmonier där melodierna inte flöt som man var van vid utan var originella på ett säreget sätt. Rod Argent levererade läckert jazziga orgelsolon samtidigt som gitarristen Paul Atkinson helt höll sig i bakgrunden. Varje låt var omsorgsfullt arrangerad med många bra detaljer.
Men det man främst lade märket till var sångaren Colin Blunstone. En mörk, lite hes stämma som ofta lät ganska ledsen. Långt i från vacker men full av kanslor och inlevelse. Knappast en rock- eller bluessångare vilket inte hindrade gruppen från att ge sig på tuffa nummer som t ex Road Runner som inledde gruppens första LP. Vet inte om jag i dag tycker den är särskilt bra. Pretty Things gör låten i en skitig version som känns som att så skall låten låta men när Zombies LP sommaren 1965 blev mitt livs femte var jag så förtjust i gruppen att jag svalde allt.
Begin Here hette LPn som fortfarande är lika bra när man lyssnar på den. Stor musikalisk bredd. Där fanns även en version av Sticks & Stones som andra gjort bättre. men å andra sidan många förtjusande originalnummer. Ta bara The way I feel Inside. Låten börjar med att man hör ett par steg närma sig. Sedan sjunger Colin hela första versen ensam helt utan komp! En enkel kärlekstext framförs med en mjuk melodi. I andra versen hör vi en orgel i bakgrunden men förutom bas i några takter blir det inga fler instrument. Låten avlöses av den störiga instrumentallåten Work´n Play med ylande munspel. Summertime får bli sista exemplet här. Gruppen gör den kända låten i jazzig valstakt, en unik rytmform i popmusiken år 1965, och balanserar elegant mellan evergreenmusik och tidsenlig pop.
Men inga hits, alltså. Skribenterna i New Musical Express slet sina hår, gruppen var ju åtskilligt bättre än det mesta man hörde. Men vad hjälpte bra recensioner om det inte var just några fler än undertecknad som köpte singlarna? OK låtar som I´m Coming Home och Whenever you´re Ready var inte så lättillgängliga men bra var dom. Dessutom hade varje singel en minst lika läcker baksida.
Men det var inte lätt att hävda sig i sextiotalets ymniga popvåg och Zombies gav upp efter ett par år. Innan dess hade de bytt skivbolag och spelade in en andra LP. Odessey & Oracle hade bara eget material och ett färgsprakande omslag som passade den psykeliska vågen som var så inne när albumet kom 1968. Musiken var påverkad av tidens anda men fortfarande omisskänslig Zombies. Och bra fast inte fullt så varierad som första plattan. I USA blev Time of the Season en överraskande hit.
Det kom att bli slutpunkten på en alldeles för kort karriär. Rod Argent fortsatte med gruppen Argent och Blunstone gjorde ett par soloplattor, men den berättelsen behöver vi inte dra här.
Kvalité kan inte förnekas och genom åren har vi påminnts om Zombies musik med återutgivningar. 2002 kom den definitiva 4CDboxen med allt de gjorde, det finns många många sextiotalsnamn som sålde mer då men som aldrig kommer att presenteras så!
I mars förra året spelade The Zombies - dvs Rod Argent, Colin Blunstone och tre andra - på Katalin här i Uppsala. En bra show som visade att mitt hjältebands huvudfigurer fortfarande kunde sjunga och spela. De inledde showen med I love you, baksida till en av singelflopparna men som många i publiken ändå kände till. Självklart, vi som föll för Zombies visste vad vi gjorde och har inte ångrat oss.
Min text bör ha en låt till men det är inte lätt att bestämma sig! Mitt val faller på en lite poppigare sak som jag upptäckte när Zombies i Sverige 1966 gav ut en samlings-LP med ett fult omslag där gruppen var uppställd framför ett handbollsmål (en klasskmpis till mig sa att fotot var taget i hans gamla skola i Solna. Kan det vara sant?)
Där fanns en låt jag senare fick veta var en singelflopp som uppföljare till She´s not there i England. Egentligen lite kul att tänka på hur mycket man inte visste när det begav sig!
Lyssna på Colins ledsna stämma och på de snygga ackorden. Mysmusik, säg inget annat! Leave me be heter den förresten.
Per
http://www.youtube.com/results?search_query=Zombies+Leave+me+be&search_type=&aq=f
Idag har She´s not There fullödig klassikerstämpel. Det är en av de där sextiotalslåtarna som spelas med extra respekt och som kommer att hålla i evigheter. Bara inledningen är otrolig: basen gör en snygg basgång. Redan efter två toner faller elpianot in med jazziga ackord och trummisen levererar en figur, mer komplicerad än allt Ringo Starr har spelat i sitt liv. Ändå slår det an direkt och man inser att här kommer något extra. Javisst, Colins röst sätter känslan som tydligt placerar The Zombies på den unika plats de sedan dess hållit.
http://www.youtube.com/watch?v=f5IRI4oHKNU
En grupp med ett alldeles eget sound och stil. Jazzig, känslosam och härligt varierad.
Låten kom faktiskt bara 12a i England och de skulle aldrig komma på top-10 där. Signifikant för gruppen som direkt etablerade sig som kritikerfavoriter men inte fick göra mer än två LP för de sålde så illa. Lite bättre gick det i USA där minst lika läckra Tell her No kom top-10 i början av 1965.
The Zombies låtar hade ofta lite skruvade harmonier där melodierna inte flöt som man var van vid utan var originella på ett säreget sätt. Rod Argent levererade läckert jazziga orgelsolon samtidigt som gitarristen Paul Atkinson helt höll sig i bakgrunden. Varje låt var omsorgsfullt arrangerad med många bra detaljer.
Men det man främst lade märket till var sångaren Colin Blunstone. En mörk, lite hes stämma som ofta lät ganska ledsen. Långt i från vacker men full av kanslor och inlevelse. Knappast en rock- eller bluessångare vilket inte hindrade gruppen från att ge sig på tuffa nummer som t ex Road Runner som inledde gruppens första LP. Vet inte om jag i dag tycker den är särskilt bra. Pretty Things gör låten i en skitig version som känns som att så skall låten låta men när Zombies LP sommaren 1965 blev mitt livs femte var jag så förtjust i gruppen att jag svalde allt.
Begin Here hette LPn som fortfarande är lika bra när man lyssnar på den. Stor musikalisk bredd. Där fanns även en version av Sticks & Stones som andra gjort bättre. men å andra sidan många förtjusande originalnummer. Ta bara The way I feel Inside. Låten börjar med att man hör ett par steg närma sig. Sedan sjunger Colin hela första versen ensam helt utan komp! En enkel kärlekstext framförs med en mjuk melodi. I andra versen hör vi en orgel i bakgrunden men förutom bas i några takter blir det inga fler instrument. Låten avlöses av den störiga instrumentallåten Work´n Play med ylande munspel. Summertime får bli sista exemplet här. Gruppen gör den kända låten i jazzig valstakt, en unik rytmform i popmusiken år 1965, och balanserar elegant mellan evergreenmusik och tidsenlig pop.
Men inga hits, alltså. Skribenterna i New Musical Express slet sina hår, gruppen var ju åtskilligt bättre än det mesta man hörde. Men vad hjälpte bra recensioner om det inte var just några fler än undertecknad som köpte singlarna? OK låtar som I´m Coming Home och Whenever you´re Ready var inte så lättillgängliga men bra var dom. Dessutom hade varje singel en minst lika läcker baksida.
Men det var inte lätt att hävda sig i sextiotalets ymniga popvåg och Zombies gav upp efter ett par år. Innan dess hade de bytt skivbolag och spelade in en andra LP. Odessey & Oracle hade bara eget material och ett färgsprakande omslag som passade den psykeliska vågen som var så inne när albumet kom 1968. Musiken var påverkad av tidens anda men fortfarande omisskänslig Zombies. Och bra fast inte fullt så varierad som första plattan. I USA blev Time of the Season en överraskande hit.
Det kom att bli slutpunkten på en alldeles för kort karriär. Rod Argent fortsatte med gruppen Argent och Blunstone gjorde ett par soloplattor, men den berättelsen behöver vi inte dra här.
Kvalité kan inte förnekas och genom åren har vi påminnts om Zombies musik med återutgivningar. 2002 kom den definitiva 4CDboxen med allt de gjorde, det finns många många sextiotalsnamn som sålde mer då men som aldrig kommer att presenteras så!
I mars förra året spelade The Zombies - dvs Rod Argent, Colin Blunstone och tre andra - på Katalin här i Uppsala. En bra show som visade att mitt hjältebands huvudfigurer fortfarande kunde sjunga och spela. De inledde showen med I love you, baksida till en av singelflopparna men som många i publiken ändå kände till. Självklart, vi som föll för Zombies visste vad vi gjorde och har inte ångrat oss.
Min text bör ha en låt till men det är inte lätt att bestämma sig! Mitt val faller på en lite poppigare sak som jag upptäckte när Zombies i Sverige 1966 gav ut en samlings-LP med ett fult omslag där gruppen var uppställd framför ett handbollsmål (en klasskmpis till mig sa att fotot var taget i hans gamla skola i Solna. Kan det vara sant?)
Där fanns en låt jag senare fick veta var en singelflopp som uppföljare till She´s not there i England. Egentligen lite kul att tänka på hur mycket man inte visste när det begav sig!
Lyssna på Colins ledsna stämma och på de snygga ackorden. Mysmusik, säg inget annat! Leave me be heter den förresten.
Per
http://www.youtube.com/results?search_query=Zombies+Leave+me+be&search_type=&aq=f
Kommentarer
Postat av: Lars
Så sant Per. Och vilken konsert dom bjöd på förra året här på Katalin! Hoppas dom kommer tillbaka. She´s not there är en av de riktigt stora klassikerna.
Pop med jazzanstrykning är ofta ett vinnande koncept.
Keep up the good work, Per.
Lars
Postat av: Peter Lindberg, Umeå
Jag såg i DN för något tag sedan att en person ville köpa Zombies första skiva för hur mycket som helst. Omslaget på samlingsskivan måste väl vara blnad de mest trista som finns. England och handboll funkar inte.......
För övigt så längtar jag till "summertime" bland annat på grund av Björklövens bisarra insats. Imorgon blir det prövningens tid kvar i allsvenskan eller desperat kvalserie spel mot hungriga lag ?
Postat av: Per
Peter: Inte klokt att vårt lag ska framtvinga nagelbitning i slutmatchen. Roligare att tänka på musiken!
Trackback
