Quadrophenia.
Detta inlägg borde nog egentligen Per, med hans journalistiska bakgrund och säkrare stil, skriva. Det är nämligen en filmrecension. Men – det får bära eller brista…….
Jag har kvar min gamla VHS. Tanken var att jag ville kunna spela mina gamla band också efter DVD:ns intåg, men det hade ytterligare en annan, oförutsedd, effekt. Det finns väldigt mycket på VHS som inte finns på DVD, än i alla fall. Och det är billigt! Så jag shoppar rätt vilt (har till exempel köpt hela Arne Mattssons deckarserie som börjar med ”Damen i svart” för under femtiolappen). För ett tag sedan köpte jag för en femma den gamla Who-filmen ”Quadrophenia” från 1971. Det var väl trettio år sedan jag såg den senast. Och jag blev överraskad.
Filmen utspelar sig i London 1964. Jimmy, huvudpersonen, är en ung man mitt i mods-svängen som kämpar på i ett London präglat av ganska rå fattigdom och tydliga klassmotsättningar. Mellan ungdomarna gick skiljelinjen mellan de tuffa rockers med sina motorcyklar och sin rockabilly och de lika tuffa modsen med sina utstyrda vespor och den nya musiken förkroppsligad av Kinks och Who. I Sverige, i vart fall i Göteborg där jag växte upp, fanns visserligen också sådana motsättningar, men aldrig den typ av upploppsliknande kravaller som utbröt i England när grupperna drabbade samman. Sverige var nog redan mer av ett medelklassland än England och även om motsättningarna mellan ”Siskor” (läroverksungdom) och ”böss” (resten av världen) var tydliga som gick det sällan längre än att siskorna stod på Götaplatsen och visade stiletterna för varandra och bössen hängde vid Kopparmärra med sina cykelkedjor. Sällan blev det mer än glåpord och fula ramsor om varandra. Sedan blev allihopa mods utom några ”sunar”… Nåja, tillbaka till filmen.
Mods och rockers gjorde alltså i England upp med varandra grundligt, gärna på semesterorter som Brighton och Torquay. Och filmen handlar just om en kille – ett mods – vars utförsbacke i livet vi får följa. Från sitt coola modsliv blir han av med, i tur och ordning, sitt jobb, sin tjej, sina kompisar, sitt hem och slutligen sin vespa. Allt i ett stramt socialrealistiskt perspektiv. De flesta filmer man ser från den här tiden ser man med ett lite medlidsamt leende på läpparna, men Quadrophenia har åldrats i skönhet och är både lite ruskig men framför allt gripande. Riktigt, riktigt bra!
Och inte blev den sämre av de tidstypiska miljöerna där man bland annat kunde se affischer för Rolling Stones på Crawdaddy Club och Who på svartvit TV. Och musiken förstås. Det var länge sedan jag hörde ”Rythm of the rain” med Cascades och nu upptäckte jag kraften i denna nära nog sentimentala kortballad. Många gamla bekanta dyker upp i soundtracket. Många!
Ganska tidigt i filmen kommer en underbar scen från ett allmänt badhus där en rocker ligger i ett badkar och Jimmy i ett annat med bara en tunn vägg mellan sig och rockern börjar nynna på ”Be bob a lula”. Högre och högre för att slutligen brista ut i sång. Detta blir för mycket för Jimmy som tar upp ”You really got me” från sitt badkar. Lätt dråplig badkarsduell.
Jag var i London första gången -67. Språkresa. Men jag minns inte den mörka hårda stad som framträder i filmen. Sannolikt är filmen mer sanningsenlig. England hade inget gratis efter kriget.
Slutet på filmen är lika magnifikt som tragiskt. Thelma and Louise utan glädjen, om du förstår vad jag menar.
Återigen – jag önskar jag hade din penna, Per. Jag skulle verkligen vilja locka läsaren att se filmen. Jag vet att jag skulle bli tackad i efterhand för ett ovanligt gott råd. Och hjälper inte mina utläggningar så kanske jag kan locka med att Sting gör en tuff roll.
Så här gick det till i Brighton -64 när mods och rockers stötte på varandra.
http://www.youtube.com/watch?v=19xJIedrrfA
Keep rocking!
Lars
Inget kul filmklipp, Lars! Tror att Peter, som brukar kommentera våra inlägg, har soundtrack-LPn med tre sidor Who och en sida klassiker, kanske Cascades. Jag äger inte skivan själv. Gör du Lars?
Per
Kul att du tar upp något som handlar lite om The Who, men filmen kom ut 1979 och inget annat år.
För den uppmärksamme som sett filmen är det en scen där Jimmy är på fest och det spelas någon såsig låt som han inte gillar. Han plockar fram "my genaration" som finns i lokalen. Det är bara det att det är dubbel LPn My generation/magic bus som kom ut 1968 illustrerar. Inte godkänt om man ska göra tids typiska skildringar.
Som Per skriver så har jag skivan, jag ska lyssna på Cascades låt.
Hej Per L
Sedär så lätt det är att slinta på tangenterna. The Who, ja. Jag skrev för en tid sedan att Kinks var ganska ohotade på min topplista över grupper efter B och RS, men Who är starka pretendenter. Tillsammans med ett par till. Ska reda ut det där någon gång framöver.
Jag har inte soundtracket (är väl inte det starkaste Who gjort) men får väl ta att skaffa det nu. Men innan dess skall jag se filmen igen. Min kopia är otextad och den satte min cockney-kunskap på svåra prov........
Hej Per L! Måste tillstå att jag är osäker på vem du är. Din lista måste du utveckla någon gång - kanske har du en egen blogg som vi ska länka till??
Per D
