Stadens fattiga kvarter
Ni som väntar på nästa inlägg i "jag-älskar-serien" får ge er till tåls 14 dagar till (det kommer att bli 4 inlägg till kan jag skvallra). Hörde nämligen en platta nyss som bara måste noteras: En samling med Johnny Rivers.
Gissar att många yngre musikälskare rycker på axlarna vid namnet. Johnny Rivers? Men vi sextitalister vet ju bättre. Johnny Rivers var en av de säkra hitproducenterna. Han hette egentligen John Ramistella men ingen mindre än legenden Alan Freed, som han träffade 1957, föreslog ett kortare artistnamn. Johnny skrev en låt för Ricky Nelson men fick kämpa länge innan genombrottet kom 1964.
OK, han kanske inte var så där personligt originell som många andra. Hans röst lät ganska vanlig och han skrev bara en låt man minns. Musiken var en blandning av pop, folk och lite rock. Inget märkvärdigt. Enkla arrangemang.
Så varför skriva om honom, kan man ju undra. Att en sådan artist försvinner bland decenniets alla bra namn är väl inte så konstigt. Att han saknas i Bonniers rocklexikon, till exempel.
Men det handlar ju inte om artisten i sig. Det handlar om låtarna och dom må vara uttryck för en jämförelsevis inte fullt så personlig artist. Men ändå känns de så orättvist glömda. Bland det allt ymningare utbudet "Absolute 60s" och vad nu samlingskivorna heter kan man leta hur länge som helst utan att finna Johnny Rivers. Detta trots att några av hans hits var suveränt bra.
Det började lite småtaffligt med covers av Chuckens Memphis och Maybelline. De två första av många placeringar på tio-i-topp. Jag gillade dom inte speciellt ens då men nästa, Mountain of love, hade lite mer av personlig melodi som passade Rivers stil perfekt. Midnight Special var en återgång till den lite enklare rocken.
Men sedan lyfte det rejält med Seventh son, för att inte tala om Secret agent man med snyggt James Bond-influerat gitarriff. En låt som har mycket av det där tuffa, lite halvsnabba, en effektiv melodi och helt rätt avvägt komp som den bästa sextiotalspopen ofta har.
Men den låt som för alltid borde ge Johnny Rivers ikonstatus är Poor Side of Town. Den enda hiten han skrev själv. Etta på USA-listan. En elegant ballad med snyggt orkesterarr. En stark kandidat till min 100-bästa-låtar-någonsin-lista.
Efter den återgick Rivers till att göra covers och listan över låtar han gav sig på är notabel. Ofta sådana som redan fått sin definitiva tolkning och det var kanske ibland mer av djärvhet än smartness av Rivers att spela in dom. Ändå är kul att höra hans versioner av Whiter shade of pale, Tracks of my tears, Into the mystic och Blue Suede shoes. Så sent som 1974 fick han en mindre hit med Help me Rhonda där självaste Brian Wilson körade.
Bara med antalet hits - 6 på Tio-i-topp och 7 topp-10 på USA-listan - borde Johnny Rivers ha mer framskjuten plats i vårt rockmedvetande. Låtar som Poor side of town och Secret agent man är bevis nog för detta.
Inlägget avslutas så klart med en låt och valet är givet. Lyssna och fundera över hur en så bra låt bara kan glömmas bort. Det finns bara en slutsats: Det är fel - den här låten är oemotståndligt underbar! (Som bonus kommer omslaget på samlingen jag lyssnat på)
http://www.youtube.com/watch?v=9S2q24o49qc
Per
Johnny Rivers var en av många artister som utvecklades från att vara så där till ganska orginell under 1966. Det ska erskännas att jag tyckte att Poor Side of Town inte var särskilt tuff låt 1966 nr den kom ut. Med stigande ålder och bättre smak ? så har jag börjat gilla den allt mer.
1966 räknas ju som ett av de bästa pop-åren någonsin.
Samlingsskivan med Rivers har jag ju lånat av dig tidigare och upptäckte massor av bra låtar med Johnny.
