1965 - mittpunkten
Bloggserien har nu kommit till sextiotalets mitt och jag undrar om decenniet hade ett mer tidstypiskt och intensivt år.
Beatles rullade på: Help, Ticket to Tide och hela LPn Rubber Soul är ju klassiker!
Rolling Stones gjorde sin signaturlåt Satisfaction och min egen favorit Get off of my Cloud.
The Who slog igenom med - bokstavligen - dunder och brak. I november kom My Generation med hackande sång, underbart bassolo och en energi som slog allt som hörts tidigare. Textraden "I hope I die before I get old" är klassisk. The Who var ett band som kändes extra fräscht då de inte tog avsteg i tidigare musik på samma tydliga sätt som alla andra gjorde. Utgångspunkten var den musik och det sound som då var NU.
Soulmusiken moderniserades när James Brown slog med Papa´s got a brand new bag. Tyngre, råare.
Viktigast år 1965 var att Bob Dylan vände den akustiska folkmusiken ryggen samtidigt som han demonstrerade sin frihet från den politiska rörelse som tagit honom till sin talesman. När han pluggade in gitarren på Newportfestivalen den sommaren fusionerades två musikstilar. Många amerikaner hävdar envist att då föddes rockmusiken som vi känt den sedan dess. Begreppet klassiker har tjatats sönder men om bara en enda låt får kallas det ligger Like a Rolling Stone bra till. Ett gäng förvirrade Nashvillemusiker gör det dom kan av en musik de inte kan och magi uppstår. Fast jag måste tillägga att min egen Dylanfavorit är den mer melodiska uppföljaren Positively 4th street.
På tal om Dylan slog Byrds med Mr Tambourine Man den sommaren. Unikt gitarrsound. Vilka stämmor! Nya idoler för mig.
Favoriter ja, 1965 skapade åtskilliga. Men i många många år har jag alltid först tänkt på Hollies I´m Alive när frågan "bästa sextiotalslåten någonsin" dykt upp. Vilken energi, vilken glädje! Trummorna smattrar igång. Gitarrerna hugger in med läckert vibratossound. Allan Clarkes röst förkunnar att livet hade ju inte varit så kul men så i refrängen, Hollies alltid så ljuvliga trestämmor med Graham Nash omisskänsliga i topp, så får vi veta att NU har den rätta hittats och låtens jag LEVER. Innan det snygga slutet - på sextiotalet visste man hur en poplåt skulle sluta! - har vi också fått ett läckert gitarrsolo. I´m Alive illustererar allt det underbara som sextiotalspopen stod för. Det livsbejakande, det unga, energiska och optimistiska.
Vännen Lars ska ha någonting kvar att skriva om nästa vecka men ett par titlar till bara måste med från år 1965: It´s not Unusual, You´ve got That Loving Feeling, Go Now!, For your Love, I Got You Babe, Californa Girls.
Jösses! Vilket år!
Per
Beatles rullade på: Help, Ticket to Tide och hela LPn Rubber Soul är ju klassiker!
Rolling Stones gjorde sin signaturlåt Satisfaction och min egen favorit Get off of my Cloud.
The Who slog igenom med - bokstavligen - dunder och brak. I november kom My Generation med hackande sång, underbart bassolo och en energi som slog allt som hörts tidigare. Textraden "I hope I die before I get old" är klassisk. The Who var ett band som kändes extra fräscht då de inte tog avsteg i tidigare musik på samma tydliga sätt som alla andra gjorde. Utgångspunkten var den musik och det sound som då var NU.
Soulmusiken moderniserades när James Brown slog med Papa´s got a brand new bag. Tyngre, råare.
Viktigast år 1965 var att Bob Dylan vände den akustiska folkmusiken ryggen samtidigt som han demonstrerade sin frihet från den politiska rörelse som tagit honom till sin talesman. När han pluggade in gitarren på Newportfestivalen den sommaren fusionerades två musikstilar. Många amerikaner hävdar envist att då föddes rockmusiken som vi känt den sedan dess. Begreppet klassiker har tjatats sönder men om bara en enda låt får kallas det ligger Like a Rolling Stone bra till. Ett gäng förvirrade Nashvillemusiker gör det dom kan av en musik de inte kan och magi uppstår. Fast jag måste tillägga att min egen Dylanfavorit är den mer melodiska uppföljaren Positively 4th street.
På tal om Dylan slog Byrds med Mr Tambourine Man den sommaren. Unikt gitarrsound. Vilka stämmor! Nya idoler för mig.
Favoriter ja, 1965 skapade åtskilliga. Men i många många år har jag alltid först tänkt på Hollies I´m Alive när frågan "bästa sextiotalslåten någonsin" dykt upp. Vilken energi, vilken glädje! Trummorna smattrar igång. Gitarrerna hugger in med läckert vibratossound. Allan Clarkes röst förkunnar att livet hade ju inte varit så kul men så i refrängen, Hollies alltid så ljuvliga trestämmor med Graham Nash omisskänsliga i topp, så får vi veta att NU har den rätta hittats och låtens jag LEVER. Innan det snygga slutet - på sextiotalet visste man hur en poplåt skulle sluta! - har vi också fått ett läckert gitarrsolo. I´m Alive illustererar allt det underbara som sextiotalspopen stod för. Det livsbejakande, det unga, energiska och optimistiska.
Vännen Lars ska ha någonting kvar att skriva om nästa vecka men ett par titlar till bara måste med från år 1965: It´s not Unusual, You´ve got That Loving Feeling, Go Now!, For your Love, I Got You Babe, Californa Girls.
Jösses! Vilket år!
Per
Kommentarer
Postat av: Peter Lindberg
Det är bara att hålla med Per om att 1965 var något av ett avstamp mot ännu bättre pop-år till exemplet 1966. Härlig analys av I´m Alive med Hollies. En sann kanon låt av ett band som gjorde många singlar som var nästan av Beatles klass.
Kul för en Beach Boys diggare som jag att California Girls passar Davidsson kräsna musik öra.
Trackback
