1964 - puberteten!
Läsaren av denna blogg vet att Lars o jag pendlar mellan det mer personliga och det mer allmängiltigt "förkunnandet" av vår favoritmusik. Denna gång blir jag mer personlig och det finns anledning.
Året 1964 representerar en slags musikalisk pubertet för mig. Det var genombrottsåret där storsyrrans Elvis och, faktiskt, även mellansyrrans Beatles fick lämna plats åt EGNA favoriter. Nu blev jag "vuxen" och valde favoriter helt efter den egna känslan. Och det fanns att välja på!
Startskottet kom tidigt på året. Självaste Olle Björklund presenterade en ny grupp från Liverpool i Sveriges centrala nyhetsprogam, Aktuellt. Han intervjuade trummisen. Jag gick i en trumskola på ABF och kunde inte drömma om att en trummis också inte bara kunde vara ledare utan även sjunga! The Searchers hade ett murrigare sound med mer finputsade stämmor och aktivare trumspel än Beatles. Mina första idoler i sextiotalets popvåg hade anlänt.
Ute i sommarstugan den sommaren sov jag i gäststugan. Ville vara ensam med transistorradion och höra på radio Luxenburg på kvällarna. Genom bruset strömmade den NYA musiken.
Vilka låtar! It´s all over now (Stones), Doo wah Diddy Diddy (Manfred Man); House of the Rising Sun (Animals) och nu sorgligt glömda Tobacco Road av Nashville Teens, för att ta fyra ur högen. Hösten kom, jag började läsa New Musical Express och radion spelade Kinks You really Got me, Honeycombs Have I the Right?, Zombies She´s not there och många fler. Så stort var pophjärtat att Hermas Hermits I´m into something good och Sandie Shaws Always something there to remind me fick komma in av bara farten. Dessa låtar och en massa andra framkallar fortfarande njutning 45 år senare, långt mer än återhörandets leeende.
Till år 1964 hör också Bob Dylans The Times they are a-changing. Bob gav rocken en ny dimension, den verbala. Tamla-Motownbolaget slog igenom med Surpremes i spetsen. Som en liten udda ensling fanns där också jamaicaflickan Millie vars My Boy Lollipop hade en annorlunda rytm som kallades back beat. 10 år senare hette det reggae.
Och vid årets slut kom den svenska popbandsvågen. Dess anländande kan dateras till den 5 december då Shanes Let me Show you who I am slog bort Tages Sleep Little Girl från toppen av tio-i-topp-listan. Inte lika bra musik som de utländska förebildernas men så kul det var att det fanns band man kunde se hemmavid och vars medlemmar hette Sven eller Göran!
Varje vecka kom någonting nytt och spännande. En ny röst, ett nytt riff, ett fräsch sound eller bara ett nytt namn (Kinks t ex - kan det bli tuffare?). Dagens hits utmanades av nästa, blev gårdagens och inaktuella. Utbudet var som en välfylld godisbutik, överallt fanns sånt man ville ha mer av, och det fick man!
Men framförallt: Jag hade funnit MIN musik. Farsan fick fnysa och morsan vända ryggen till, jag gick min egen väg för att aldrig vända tillbaka. Lyssnade, tog in och njöt, njöt, NJÖT!
Per
Året 1964 representerar en slags musikalisk pubertet för mig. Det var genombrottsåret där storsyrrans Elvis och, faktiskt, även mellansyrrans Beatles fick lämna plats åt EGNA favoriter. Nu blev jag "vuxen" och valde favoriter helt efter den egna känslan. Och det fanns att välja på!
Startskottet kom tidigt på året. Självaste Olle Björklund presenterade en ny grupp från Liverpool i Sveriges centrala nyhetsprogam, Aktuellt. Han intervjuade trummisen. Jag gick i en trumskola på ABF och kunde inte drömma om att en trummis också inte bara kunde vara ledare utan även sjunga! The Searchers hade ett murrigare sound med mer finputsade stämmor och aktivare trumspel än Beatles. Mina första idoler i sextiotalets popvåg hade anlänt.
Ute i sommarstugan den sommaren sov jag i gäststugan. Ville vara ensam med transistorradion och höra på radio Luxenburg på kvällarna. Genom bruset strömmade den NYA musiken.
Vilka låtar! It´s all over now (Stones), Doo wah Diddy Diddy (Manfred Man); House of the Rising Sun (Animals) och nu sorgligt glömda Tobacco Road av Nashville Teens, för att ta fyra ur högen. Hösten kom, jag började läsa New Musical Express och radion spelade Kinks You really Got me, Honeycombs Have I the Right?, Zombies She´s not there och många fler. Så stort var pophjärtat att Hermas Hermits I´m into something good och Sandie Shaws Always something there to remind me fick komma in av bara farten. Dessa låtar och en massa andra framkallar fortfarande njutning 45 år senare, långt mer än återhörandets leeende.
Till år 1964 hör också Bob Dylans The Times they are a-changing. Bob gav rocken en ny dimension, den verbala. Tamla-Motownbolaget slog igenom med Surpremes i spetsen. Som en liten udda ensling fanns där också jamaicaflickan Millie vars My Boy Lollipop hade en annorlunda rytm som kallades back beat. 10 år senare hette det reggae.
Och vid årets slut kom den svenska popbandsvågen. Dess anländande kan dateras till den 5 december då Shanes Let me Show you who I am slog bort Tages Sleep Little Girl från toppen av tio-i-topp-listan. Inte lika bra musik som de utländska förebildernas men så kul det var att det fanns band man kunde se hemmavid och vars medlemmar hette Sven eller Göran!
Varje vecka kom någonting nytt och spännande. En ny röst, ett nytt riff, ett fräsch sound eller bara ett nytt namn (Kinks t ex - kan det bli tuffare?). Dagens hits utmanades av nästa, blev gårdagens och inaktuella. Utbudet var som en välfylld godisbutik, överallt fanns sånt man ville ha mer av, och det fick man!
Men framförallt: Jag hade funnit MIN musik. Farsan fick fnysa och morsan vända ryggen till, jag gick min egen väg för att aldrig vända tillbaka. Lyssnade, tog in och njöt, njöt, NJÖT!
Per
Kommentarer
Trackback
