Så var det 1964
Mopedåkning. Skoldanser. Mestadels tradjazz med When the saints och St Louis blues och Petit fleur. Tjejer - nu lite mer entusiastiskt och konkret. Kläderna var viktiga. Nerifrån och upp: Högklackade beatlesboots, ljusblå Wrangler, svart polotröja och över den en lösstickad o bylsig röd eller ljusblå bomullströja och till det bryggarfrack i mocka. Och som pricken över I-et en låååååååååång stickad halsduk. Det började bli mods-läge. Och håret växte hos dom som kunde fixa föräldrakontrollen.
Men vi spelade fortfarande fotboll. I vart fall så sent som på den tidiga hösten -64. Radio med tio-i-topp på. Och då hörde jag den för första gången. LÅTEN som vände upp och ner på min musikaliska värld. Bara sex ackord. Högtalarmembranen sönderpetade med en penna (säjer legenden och dom flesta på nätet) för att ge rätt distorsion. Och trycket i gitarrerna tillsammans med den hartandade sångarens energirika sång. Basisten, som inte så litet liknar mr Bean, hade sin höjdpunkt i just denna låt. Men - when it all comes around - så handlar det bara om riffet. F-G, G-A, C-D. No more no less. Diskussion om vad som är pop och vad som är rock är överspelad! Detta är rock! Detta är pop! Inte undra på att gruppen återanvände detta riff gång på gång på gång i nyskrivet material. Per - detta kan vara den bästa låten från sextiotalet! Minimalistisk med ett beat, en text som beskriver hormonstinn tonårskärlek så gott som någon poets. Och - återigen riffet som håller dej i ett järngrepp från första till sista takt. Bokstavligen.
Såhär dags vet du förstås vilken låten är och såhär låter den :
http://www.youtube.com/watch?v=dvyDWGF290M
Och inte nog med det - min kanske bästa live-konsert någonsin just detta år. Konserthallen 2 maj. Animals. Eller ska jag säja Eric Burdon. Det här är en av de grupper som består nästan bara av frontfiguren. Burdon har den där hesa nästan lite släpiga rösten som verkligen trollbinder en. Jag minns denhär konserten som kanske den bästa jag såg under sextiotalet. Oerhört tät med den där känslan av gemenskap och nästan euforisk god stämning som ibland uppstår på en konsert. Magiskt är ingen överdrift. Här hör du dom i en av deras bästa låtar där man, på det typiska sättet för gruppen, står med ena benet i bluesen och det andra i popen. Yeah!
http://www.youtube.com/watch?v=HNzmrEgz_GI
Jag såg Burdon för en tid sedan och han har allt i behåll - jag lovar!
Beatles slog igenom stort och hade ett albumsläpp som av många sägs vara deras sämsta, Beatles for sale. Dom sägs vara trötta och oinspirerade. Tja, inte i min värld. Kan man få till en lite svart pärla som denna låt så är man inte oinspirerad.:
Bättre på skiva än live, den blev lätt lite tungfotad på konserter som du hörde.
Tja, nog för denna gång. Läser just nu "The Beatles erövrar Sverige, Yeah! Yeah!, Yeah!" Ska återkomma till denna när jag läst klart. Nu nöjer jag mig med att citera Peter Lemarc som är intervjuad i boken:" Beatles gjorde hela soundtracket till min uppväxt och har funnits med ända sedan dess".
Kunde inte formulerat det bättre själv.
See You -65.
Lars
