1965 - ett stort år för svensk pop
Jodå, det är äntligen dags att säga något om det svenska pop-undret. Och den svenska pop-vågen sköljde förstås över Sverige från landets framsida - Göteborg. Likheterna mellan Liverpool och Göteborg är inte små. Hamnstad med stark internationell prägel och ett näringsliv baserat på hamn, handel och industri. Den som vill läsa om hur det började och slutade kan göra det i Hans Sidéns fantastiska bok "60-tals-pop i Göteborg". Vi hade de bästa och flesta besöken av internationella artister och de bästa svenska grupperna kom från Götet.
Tages förstås, störst och bäst. Bara ett missat arbetstillstånd vid en tilltänkt Englandsturné stoppade det som skulle kunnat bli en riktig internationell karriär. Musikalisk motor och geni var förstås Göran lagerberg som står närmast i den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=XyQ5zhtvwDw
Nu blev det istället en annan Göteborgsgrupp som satte Sverige på kartan - The Spotnicks i sina Pierre Cardin designade rymddräkter. Big in japan and Europé! Vem skulle inte ha givit sin högra arm för att få varit med på det legendariska jammet den 21 juli 1965 hemma hos Bosse Winberg på Kopparslagaregatan i Göteborg då Shadows dök upp hos honom efter en spelning på Lisebergs konserthall. WoW! Johnny Guitar var en standard för många tillräckligt skickliga gitarrgrupper och Spotnicks slarvar inte bort något, Eller hur?
http://www.youtube.com/watch?v=q4VKk4raEmE&feature=PlayList&p=943704F22914F491&index=1
Vad mer fanns det då i Göteborg? Jo, massor: Jackpots, Streaplers, Strangers och Shakers... Till exempel. Och legendariska Doris, Doris Svensson! Henen skall jag återkomma till.
Och hur var det i resten av landet då?
Tja Norrlands-Shanes´ Let me show you who I am kan man väl fortfarande lyssna till då o då. Namelosers i Malmö skramlade på och i Stockholm försökte Mascots spela r&b från pojkrummen......
Men det var i Göteborg det hände. Och jag var där.
Internationellt hände också en del. Bland annat gjorde Stones den första låt, säger Mick Jagger, som fick dem att tro att de kunde göra blues. Och såhär låter den från London Palladium. Charilie Watts är lika cool som alltid och förstås spelar deras "riktige" basist, Bill Wyman. Paul McCartney tillskrivs ibland skapandet av den vandrande basen, men i min värld var det Bill W. Håller du inte med? Kolla då hans spel här (du får dra på ljudet ordentligt):
Ses om en vecka i 1966
Lars
