perolarssextiotal

Man kan tycka att Beatles katalog är välkänd för alla och envar, men de flesta, framför allt den yngre generationen, har nog bara bekantat sig med de vanligaste spelade låtarna. Men, men det finns mästerverk, i min mening, som närmast är bortglömda. Jag tänkte återuppliva minnet av några av de som jag anser förtjänar en mer framträdande roll. Så håll tillgodo.

På albumet The Beatles rymdes mycket genialt och en hel del skräp måste jag tillstå. En pärla som har försvunnit i svallet från de mest spelade låtarna är denna. Den tillkom en sen kväll på Abbey Road när de tröttkörda beatlarna fick för sig att där och då tota ihop något som skulle lämpa sig att framföra live. Liksom det var med textraden ”We´d like to take you home with us” från Sgt Pepper så passade låten bra som en avslutning på en konsert – det var ju alltid någon i publiken som fyllde år. Låten är lite besläktad med Helter skelter i mina öron, men intressantare är att riffet inte så lite är inspirerat av Roy Orbisons Pretty woman. Till det ska läggas att stamningen i cha,cha,chance var inspirerat av f,f,f, i The Whos My Generation. Senare kom Beatles stamning att i sin tur inspirera Bowie i hans Changes. Så går allt runt och runt och bra blir det.

https://www.youtube.com/watch?v=Cs5vUfddkT8

Albumet Revolver betraktas av många (inklusive Per, tror jag?) som det som på allvar revolutionerade Beatles musik. Själv stannar jag som oftast för Rubber Soul, men det är en annan historia. Mitt val från Revolver är den sällan i media spelade For No One, Den handlar förstås om uppbrottet från en kärlek i allmänhet och hans egna uppbrott från Jane Asher i synnerhet. Den poetiska, nästan Dylanska, texten har sin djupaste rottråd i textens ”and in her eyes you see nothing, no sign om love behind the tears”. Alla som har varit med om ett uppbrott från en djup relation kan nog relatera till den raden. Jag tycker texten och låten har ett djup som man kanske missar på grund av den catchy melodin.

https://www.youtube.com/watch?v=HuphFPEqJqw

Härnäst kommer en bagatell som jag tror de flesta läsare har glömt. Paul var ett geni när det gällde att hitta slagkraftiga dängor även om en hel del borde ha stannat på ritbordet. Det gäller framför allt den musik han skrev efter Beatles och som undgick Johns salta och granskande öra. Men denna tycker jag är kul. En hälsning till drottningen som Paul senare fick tillfälle att träffa många gånger. Paul är rojalist, i vart fall när drottningen regerade och denna snutt är en liten hyllning till henne. När jag hör den tänker jag på vad som hade kunnat bli av snutten om han bearbetat den. Kort och fin och lite kul blev den i alla fall och på något sätt tycker jag den speglar Pauls geni. Från Abbey Road.

https://www.youtube.com/watch?v=Mh1hKt5kQ_4   

Sista låten är kanske inte lika okänd som de tidigare, men den bär på en hemlighet som alla kanske inte uppfattar. Om man letar ackordföljder på nätet finns det förstås olika tolkningar, men det är egentligen bara ett ackord som är hemligheten. De flesta låtarna av Beatles så här långt var basic raka triadvarianter med bekantingarna C, Am, F, G och nåt inslängt D men här stökar dom till det. Redan i inledningen (jag ska inte trötta läsaren med fler ackord) gör dom ett musikaliskt hopp i förhållande till versen vilket gör att man, liksom när man hör Help, lystrar. Men det som verkligen sticker ut och visar att de var tidiga med att experimentera, denna var baksida på She Loves You, är ackordet som ackompanjerar ”pretend”. Det hör inte alls hemma där i en skala, men ger låten en färgton bortom treackordsfloden. Och ackordet sitter som en smäck, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=-K65wYAx-0Y

Lars      

Så drar Senioruniversitetets rockcirklar i gång igen, nu är det 11e terminen som vi är ett par gäng 65+are som diggar bra musik tillsammans. Lika roligt som alltid att tillsammans med intresserade och nyfikna få gräva i favoritmusiken.

Som vanligt tar vi något äldre artister i första träffen på torsdag och denna gång två tidiga hjältar som inte varit med i tidigare cirklar. Gene Vincent och Eddie Cochran var stora förebilder för sextiotalet popmusik. De fick båda korta karriärer men satte tydliga spår i rockhistorien.

Gene Vincent kom från Norfolk, Virginia och ville göra karriär i flottan. Men en motorcykelolycka satte käppar i hjulet och Gene satsade på musiken. Redan första singeln blev en hit 1956. Det vill säga, A-sidans Woman Love slog inte men skivan blev känd hos DJs som upptäckt baksidan. Vincents mest kända låt, Be-Bop-a-Lula, en av femtiotalets, ja hela rockhistoriens mest ikoniska rocklåtar.

Gene Vincent - Be-Bop-A-Lula

I denna spalt har tidigare påpekats att detta med listplaceringar och historisk status inte hänger ihop särskilt bra. I fallet Gene Vincent är det nästa löjligt tydligt. Be-Bop-a-Lula kom på USA-listans sjunde plats och blev hans enda placering på topp-tio. Utöver den fick Gene bara två låtar på topp 40 (Lotta Lovin och Race with the Devil) och inte en av hans sex LP från femtiotalet kom topp 40 på LP-listan!

Gene Vincents tuffa utstrålning gjorde honom till idol för t ex John Lennon. Bara det något att minnas. Han hade precis det där som gav den första rockmusiken en upprorisk udd. Reaktionerna från stora delar av vuxengenerationen gav de yngre en särskild känsla av att rocken var deras musik, något eget, något särskilt.

Första LPn hade ett spår som Beatles plockade upp. Vi minns tio-i-topphiten men här förebilden

Gene Vincent - Ain't She Sweet (1956)   

Innan femtiotalets slut hade Gene Vincent hamnat i skymundan av alla stora namn som kom fram. Han bodde en tid i England men inte heller där lyckades han bli ett stort namn trots flera skivbolagsbyten och skivsläpp. Han avled 1971.

Jag återkommer till ett ämne som jag behandlat tidigare, men som det alltid finns utrymme för.

Det fascinerar oss nördar när vi reflekterar över hur mycket olika musikstilar som vårt (Pers och mitt) sextiotal levererade. Gospel, blues, r&b, rock, pop och hur vi nu än vill kalla det. Det var långtifrån en linjär utveckling mellan mitten av femtiotalet till det tidiga sjuttiotalet, även om vissa rottrådar stack djupt i den musikaliska myllan. Jag tänkte, i detta inlägg, titta något på vad som var början och vad som blev slutet av denna musikaliska resa. Subjektivt förstås – många läsare har förstås helt annorlunda minnesbilder, men jag tror i alla fall att vi är ense om att det var musiken från de tidiga svarta musikerna som lade grunden till det vi kallar pop. För min del så kom jag i kontakt med de tidiga musikstilarna från deltat och Chicago först när det omformats av vita, främst amerikanska och brittiska, musiker. På gott och ont, naturligtvis. Men såhär såg början och slutet ut för min del.

Alabama-födda Big Mama Thornton är ett lysande exempel på hur den tidiga musiken la sig i gränssnittet mellan blues och rock. Att Elvis gjord den till en ännu större hit än Mama själv lyckades med är på något sätt symptomatiskt för min tes. Hon sålde en halv miljon plattor innan Elvis tog den under sina vingar. Redan 1952, så jag får tänja en smula på våra tidsregler, skakade hon om världen med denna. Det gungar tungt.

https://www.youtube.com/watch?v=BmpwvxW0gW0

Mississippi visade sig också vara en god grogrund för musik. John Lee Hooker. I sin barndom fick han bara lyssna till gospel för sina mycket religiösa föräldrar, men hans musikaliska ådra ledde honom på villospår och vid 14 års ålder stack han hemifrån för att pröva sin lycka. Han landade i Detroit där han också kom att utveckla sin musikstil som succesivt fjärmade sig från gospeln och närmade sig bluesen. Trots att han var analfabet så lyckades han skriva både engagerande och smarta texter. Han utvecklade det tidiga bluesens en-ackords-stil till intrikata slingor på gitarren. Det enkla blev hans kännetecken, inte minst genom denna tidiga sextiotalare. How, how, how, how!

https://www.youtube.com/watch?v=nUUyFrHERpU

1972 var bluesen en bit borta för att uttrycka sig försiktigt. 1970 bildades den skotska gruppen Middle of the Road och introducerade oss på allvar för discon och Europopen. Fler hits i början av sjuttiotalet med låtar som inte satte texten i förgrunden som Chirpy, Chirpy, Cheep, Cheep och Soley, Soley. Istället premierades gunget och en stående frestelse att sjunga med i de lättillgängliga refrängerna. Jämfört med den tidiga musiken kanske någon tycker den är lite för kommersiell och blodlös, men de representerar verkligen något som slog an hos den unga publiken. Man ska inte malla sig – jag tycker det är catchy.

https://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc

Den låt, som för mig, bäst representerar Lynn Anderssons rosträdgård. Hon förvaltar väl arvet från Dusty Springfield och Brenda Lee, men har en egen schlager-touch som visar framåt och bort ifrån sextiotalets mer innerliga sångerskor. Men missförstå mig inte – låten är bra och förtjänar sin plats bland hitsen från det tidiga sjuttiotalet och visar på att schlagern överlevde.

https://www.youtube.com/watch?v=2-eclUz-RYI

Nå det hände ju en del emellan också och det återkommer vi till.

Lars

Taylor Swift, Sabina Carpenter, Yasin, Hozier, The Weeknd……. Några av de mest spelade artisterna på Spotify 2024. Hrm, nynna någon av deras låtar är du snäll.

För att få lite perspektiv får vi gå ett antal decennier tillbaka för att se vad som står sig. Varför inte runt årsskiftet 1964/65 och varför inte Tio I Topp? Såhär lät det då när Stockholm och Skellefteå avgjorde den 26 december:

På första plats The Rolling Stones med en av deras tidiga och mer ikoniska låtar. Det pågår en debatt på nätet (och den lär aldrig ta slut) om vilken som är den bästa gitarristen i Rolling Stones, Keith Richards eller Mick Taylor. För mig är det svårt att avgöra, en så skicklig gitarrist är jag inte, men nog förknippar man Keith mer med stenarna än Mick även om den senare lämnade viktiga bidrag till ett par av deras bästa album, Sticky Fingers och Exile On Main Street. Hursom – gruppen landade etta för sextio år sedan.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

För en gångs skull blev Beatles bara två, de kom ju att rada upp ettor på världens alla listor och denna betraktas av många som en slags ”mellanlåt” av gruppen, men den catchy refrängen och Johns utmärkta sång kom att göra att den slog och satte sig i huvudet på många, som till exempel mig. Det var deras åttonde singel. Ringos spel säger han var inspirerat av Ray Charles What´d I say. 

https://www.youtube.com/watch?v=WrAV5EVI4tU

På tredje plats hittar vi Beach Boys med deras lilla motorcykel som väl hade konkurrens med Harley Davidson och andra. Matchless nämns till och med i texten. Hondells snodde snabbt låten och gjorde den till en större hit än originalet. Så kan det gå. GO!!!   

https://www.youtube.com/watch?v=UfC9J8vx95w

Så kommer Göteborgs och Västkustens Beatles på en hedrande plats. Jag såg och träffade gruppen några gånger i min uppväxtstad, dock inte när de korades just till Västkustens Beatles. Väl förtjänt – de var både musikaliskt kreativa och som flickorna sa ”gulliga”. Just denna låt va väl inte så nyskapande, men den innehöll en del av vad tonårslivet bjöd på (vem ha inte kastat grus på en flickas fönster en senkväll?) och hade en refräng som gärna bet sig fast.

https://www.youtube.com/watch?v=OhDVyRRiMVg

På femte plats dök Cliff och Shadows upp. Också här välförtjänt. Innan Beatles och Mersey gjorde tabula ras med det förgångna så var de en trogen följeslagare till oss musikälskare. Lite intressant att se Cliffs återhållna, lite engelska, rörelsemönster jämfört med hans förebilder som Elvis. Lite moonwalk ändå? Deras plats som musikhistoriska ikoner placerar dem bland de främsta.

https://www.youtube.com/watch?v=le7fyicvPCg

Var det bättre förr? Naturligtvis!

Lars