Inramningen
Jag återkommer till ett ämne som jag behandlat tidigare, men som det alltid finns utrymme för.
Det fascinerar oss nördar när vi reflekterar över hur mycket olika musikstilar som vårt (Pers och mitt) sextiotal levererade. Gospel, blues, r&b, rock, pop och hur vi nu än vill kalla det. Det var långtifrån en linjär utveckling mellan mitten av femtiotalet till det tidiga sjuttiotalet, även om vissa rottrådar stack djupt i den musikaliska myllan. Jag tänkte, i detta inlägg, titta något på vad som var början och vad som blev slutet av denna musikaliska resa. Subjektivt förstås – många läsare har förstås helt annorlunda minnesbilder, men jag tror i alla fall att vi är ense om att det var musiken från de tidiga svarta musikerna som lade grunden till det vi kallar pop. För min del så kom jag i kontakt med de tidiga musikstilarna från deltat och Chicago först när det omformats av vita, främst amerikanska och brittiska, musiker. På gott och ont, naturligtvis. Men såhär såg början och slutet ut för min del.
Alabama-födda Big Mama Thornton är ett lysande exempel på hur den tidiga musiken la sig i gränssnittet mellan blues och rock. Att Elvis gjord den till en ännu större hit än Mama själv lyckades med är på något sätt symptomatiskt för min tes. Hon sålde en halv miljon plattor innan Elvis tog den under sina vingar. Redan 1952, så jag får tänja en smula på våra tidsregler, skakade hon om världen med denna. Det gungar tungt.
https://www.youtube.com/watch?v=BmpwvxW0gW0
Mississippi visade sig också vara en god grogrund för musik. John Lee Hooker. I sin barndom fick han bara lyssna till gospel för sina mycket religiösa föräldrar, men hans musikaliska ådra ledde honom på villospår och vid 14 års ålder stack han hemifrån för att pröva sin lycka. Han landade i Detroit där han också kom att utveckla sin musikstil som succesivt fjärmade sig från gospeln och närmade sig bluesen. Trots att han var analfabet så lyckades han skriva både engagerande och smarta texter. Han utvecklade det tidiga bluesens en-ackords-stil till intrikata slingor på gitarren. Det enkla blev hans kännetecken, inte minst genom denna tidiga sextiotalare. How, how, how, how!
https://www.youtube.com/watch?v=nUUyFrHERpU
1972 var bluesen en bit borta för att uttrycka sig försiktigt. 1970 bildades den skotska gruppen Middle of the Road och introducerade oss på allvar för discon och Europopen. Fler hits i början av sjuttiotalet med låtar som inte satte texten i förgrunden som Chirpy, Chirpy, Cheep, Cheep och Soley, Soley. Istället premierades gunget och en stående frestelse att sjunga med i de lättillgängliga refrängerna. Jämfört med den tidiga musiken kanske någon tycker den är lite för kommersiell och blodlös, men de representerar verkligen något som slog an hos den unga publiken. Man ska inte malla sig – jag tycker det är catchy.
https://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc
Den låt, som för mig, bäst representerar Lynn Anderssons rosträdgård. Hon förvaltar väl arvet från Dusty Springfield och Brenda Lee, men har en egen schlager-touch som visar framåt och bort ifrån sextiotalets mer innerliga sångerskor. Men missförstå mig inte – låten är bra och förtjänar sin plats bland hitsen från det tidiga sjuttiotalet och visar på att schlagern överlevde.
https://www.youtube.com/watch?v=2-eclUz-RYI
Nå det hände ju en del emellan också och det återkommer vi till.
Lars
”500 Greatest Albums Of All Time”
Detta med listor är något viktigt för oss popnördar alltsedan Tio-i-Topp. Själv samlar jag på genomgångar av bästa LP, sångare, gitarrist, ikon med mera som emellanåt dyker upp i pressen. I Pressbyrån finns sedan några veckor rubricerad tidning, utgiven av redaktionen bakom den utmärkta brittiska månadstidningen Uncut. Intressant läsning, särskilt som listan sträcker sig fram till dagens album (Finns dom förresten?) även om det är notabelt få plattor från detta sekel som är med bland de 500 trots att det pågått i 25 år. Javisst ja, det var ju bättre förr!
Att Beatles toppar listan är både rättvist och väntat. Rent av självklart. Revolver toppade min egen genomgång här av 60-talets bästa Se gärna min presentation av LPn 14 april 2014. Jag ska här inte utveckla de kommentarer jag gjorde då. Plattan håller. Utan snack.
Beatles har sju LP på listan. Redan på fjärde plats kommer den vita dubbeln som vi här haft lite synpunkter på. Tidigt i bloggens liv skrev vi var sitt inlägg i mars/april 2010. Lars sågade och jag försvarade den även om jag medgav att den inte är bland Beatles bästa. Men på senare år har plattan alltmer fångat dagens skribenter.
Vidare har våra hjältar med Abbey Road (plats 20), Stg Pepper (34 - borde varit mycket högre!), Rubber Soul (46), Hard Days Night (208) och Let it Be (496). Att deras sämsta LP kom med överraskar något men det är bara dumt att gnälla – visst ska Beatles ha minst 7 LP med bland den 500 bästa. Dags för länk. Jag väljer Pauls allra bästa ballad som är bara en av Revolvers topplåtar. Visst är det Jane Asher vi ser?
(37) The Beatles - Here There & Everywhere - YouTube
Vi sextiotalsfans kan konstatera att även mellan plats 1 och 4 kommer LP från vår tid. LPn Velvet Underground och Nico från 1967 har hyllats länge. Skivan är onekligen epokgörande. Texter med mening. En rå enkelhet. ”Få köpte skivan då men alla som gjorde gick hem och startade ett band”, är en ofta återgiven kommentar. Lars skrev om den i november 2018. (Kul att påminna om tidigare inlägg, mycket tål att läsas igen!) Länken blir Lou Reeds klassiska
(37) I'm Waiting For The Man - YouTube
På tredje plats kommer en liten överraskning. Love´s Forever Changes, också från 1967, var inte en platta som spelades i varje tonårsrum när det begav sig. Inte heller där fanns hitsen som hördes på Tio-i-topp.
Jag medger att den inte tillhör mina personliga favoriter. Flera låtar är lite svårtillgängliga och kräver närmare lyssning än man är van vid. Men LPn har genomgående en skön stämning. En slags snäll psykedelia presenterad i genomarbetade arrangemang och instrumentering. En tidlös kvalité som gjort att den lever kvar hos så många. Den ena fina låten efter den andra visade att inte bara de mest omtalade gängen kunde lyfta klassen på popmusiken. Jag länkar till singellåten.
(37) Alone Again Or (2015 Remaster) - YouTube
Listans topp-tio har ytterligare en sixtiotalsplatta på nionde plats. En väntad, en som legat högt så länge den här typen av LP-listor gjorts. Beach Boys Pet Sounds släpptes faktiskt före Revolver det så händelserika året 1966. De två 33-varvarna markerade tydligt att det var LP-formatet som var det mest spännande i popmusiken.
Brian Wilson demonstrerade sitt geni genom noggrant utmejslade arrangemang som innehöll olika instrument och verkligen flödande av snygga melodier och harmonier. God Only Knows är min tvåa på listan med historiens bästa låtar. Wouldn´t it be Nice och Sloop John B var hitsen. Men LPn har mer godis. Som den här
Jag rekommenderar så klart tidningen. Ett förlag som ger ut sånt och Pressbyrån som förmedlar ska gynnas! Mycket mer kn säges om listan men i det stora tycker jag att den är rätt så ok. Kolla själv!
Per
Var det bättre förr….?
Taylor Swift, Sabina Carpenter, Yasin, Hozier, The Weeknd……. Några av de mest spelade artisterna på Spotify 2024. Hrm, nynna någon av deras låtar är du snäll.
För att få lite perspektiv får vi gå ett antal decennier tillbaka för att se vad som står sig. Varför inte runt årsskiftet 1964/65 och varför inte Tio I Topp? Såhär lät det då när Stockholm och Skellefteå avgjorde den 26 december:
På första plats The Rolling Stones med en av deras tidiga och mer ikoniska låtar. Det pågår en debatt på nätet (och den lär aldrig ta slut) om vilken som är den bästa gitarristen i Rolling Stones, Keith Richards eller Mick Taylor. För mig är det svårt att avgöra, en så skicklig gitarrist är jag inte, men nog förknippar man Keith mer med stenarna än Mick även om den senare lämnade viktiga bidrag till ett par av deras bästa album, Sticky Fingers och Exile On Main Street. Hursom – gruppen landade etta för sextio år sedan.
https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A
För en gångs skull blev Beatles bara två, de kom ju att rada upp ettor på världens alla listor och denna betraktas av många som en slags ”mellanlåt” av gruppen, men den catchy refrängen och Johns utmärkta sång kom att göra att den slog och satte sig i huvudet på många, som till exempel mig. Det var deras åttonde singel. Ringos spel säger han var inspirerat av Ray Charles What´d I say.
https://www.youtube.com/watch?v=WrAV5EVI4tU
På tredje plats hittar vi Beach Boys med deras lilla motorcykel som väl hade konkurrens med Harley Davidson och andra. Matchless nämns till och med i texten. Hondells snodde snabbt låten och gjorde den till en större hit än originalet. Så kan det gå. GO!!!
https://www.youtube.com/watch?v=UfC9J8vx95w
Så kommer Göteborgs och Västkustens Beatles på en hedrande plats. Jag såg och träffade gruppen några gånger i min uppväxtstad, dock inte när de korades just till Västkustens Beatles. Väl förtjänt – de var både musikaliskt kreativa och som flickorna sa ”gulliga”. Just denna låt va väl inte så nyskapande, men den innehöll en del av vad tonårslivet bjöd på (vem ha inte kastat grus på en flickas fönster en senkväll?) och hade en refräng som gärna bet sig fast.
https://www.youtube.com/watch?v=OhDVyRRiMVg
På femte plats dök Cliff och Shadows upp. Också här välförtjänt. Innan Beatles och Mersey gjorde tabula ras med det förgångna så var de en trogen följeslagare till oss musikälskare. Lite intressant att se Cliffs återhållna, lite engelska, rörelsemönster jämfört med hans förebilder som Elvis. Lite moonwalk ändå? Deras plats som musikhistoriska ikoner placerar dem bland de främsta.
https://www.youtube.com/watch?v=le7fyicvPCg
Var det bättre förr? Naturligtvis!
Lars
