perolarssextiotal

Jag återkommer till ett ämne som jag behandlat tidigare, men som det alltid finns utrymme för.

Det fascinerar oss nördar när vi reflekterar över hur mycket olika musikstilar som vårt (Pers och mitt) sextiotal levererade. Gospel, blues, r&b, rock, pop och hur vi nu än vill kalla det. Det var långtifrån en linjär utveckling mellan mitten av femtiotalet till det tidiga sjuttiotalet, även om vissa rottrådar stack djupt i den musikaliska myllan. Jag tänkte, i detta inlägg, titta något på vad som var början och vad som blev slutet av denna musikaliska resa. Subjektivt förstås – många läsare har förstås helt annorlunda minnesbilder, men jag tror i alla fall att vi är ense om att det var musiken från de tidiga svarta musikerna som lade grunden till det vi kallar pop. För min del så kom jag i kontakt med de tidiga musikstilarna från deltat och Chicago först när det omformats av vita, främst amerikanska och brittiska, musiker. På gott och ont, naturligtvis. Men såhär såg början och slutet ut för min del.

Alabama-födda Big Mama Thornton är ett lysande exempel på hur den tidiga musiken la sig i gränssnittet mellan blues och rock. Att Elvis gjord den till en ännu större hit än Mama själv lyckades med är på något sätt symptomatiskt för min tes. Hon sålde en halv miljon plattor innan Elvis tog den under sina vingar. Redan 1952, så jag får tänja en smula på våra tidsregler, skakade hon om världen med denna. Det gungar tungt.

https://www.youtube.com/watch?v=BmpwvxW0gW0

Mississippi visade sig också vara en god grogrund för musik. John Lee Hooker. I sin barndom fick han bara lyssna till gospel för sina mycket religiösa föräldrar, men hans musikaliska ådra ledde honom på villospår och vid 14 års ålder stack han hemifrån för att pröva sin lycka. Han landade i Detroit där han också kom att utveckla sin musikstil som succesivt fjärmade sig från gospeln och närmade sig bluesen. Trots att han var analfabet så lyckades han skriva både engagerande och smarta texter. Han utvecklade det tidiga bluesens en-ackords-stil till intrikata slingor på gitarren. Det enkla blev hans kännetecken, inte minst genom denna tidiga sextiotalare. How, how, how, how!

https://www.youtube.com/watch?v=nUUyFrHERpU

1972 var bluesen en bit borta för att uttrycka sig försiktigt. 1970 bildades den skotska gruppen Middle of the Road och introducerade oss på allvar för discon och Europopen. Fler hits i början av sjuttiotalet med låtar som inte satte texten i förgrunden som Chirpy, Chirpy, Cheep, Cheep och Soley, Soley. Istället premierades gunget och en stående frestelse att sjunga med i de lättillgängliga refrängerna. Jämfört med den tidiga musiken kanske någon tycker den är lite för kommersiell och blodlös, men de representerar verkligen något som slog an hos den unga publiken. Man ska inte malla sig – jag tycker det är catchy.

https://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc

Den låt, som för mig, bäst representerar Lynn Anderssons rosträdgård. Hon förvaltar väl arvet från Dusty Springfield och Brenda Lee, men har en egen schlager-touch som visar framåt och bort ifrån sextiotalets mer innerliga sångerskor. Men missförstå mig inte – låten är bra och förtjänar sin plats bland hitsen från det tidiga sjuttiotalet och visar på att schlagern överlevde.

https://www.youtube.com/watch?v=2-eclUz-RYI

Nå det hände ju en del emellan också och det återkommer vi till.

Lars