perolarssextiotal

Man kan tycka att Beatles katalog är välkänd för alla och envar, men de flesta, framför allt den yngre generationen, har nog bara bekantat sig med de vanligaste spelade låtarna. Men, men det finns mästerverk, i min mening, som närmast är bortglömda. Jag tänkte återuppliva minnet av några av de som jag anser förtjänar en mer framträdande roll. Så håll tillgodo.

På albumet The Beatles rymdes mycket genialt och en hel del skräp måste jag tillstå. En pärla som har försvunnit i svallet från de mest spelade låtarna är denna. Den tillkom en sen kväll på Abbey Road när de tröttkörda beatlarna fick för sig att där och då tota ihop något som skulle lämpa sig att framföra live. Liksom det var med textraden ”We´d like to take you home with us” från Sgt Pepper så passade låten bra som en avslutning på en konsert – det var ju alltid någon i publiken som fyllde år. Låten är lite besläktad med Helter skelter i mina öron, men intressantare är att riffet inte så lite är inspirerat av Roy Orbisons Pretty woman. Till det ska läggas att stamningen i cha,cha,chance var inspirerat av f,f,f, i The Whos My Generation. Senare kom Beatles stamning att i sin tur inspirera Bowie i hans Changes. Så går allt runt och runt och bra blir det.

https://www.youtube.com/watch?v=Cs5vUfddkT8

Albumet Revolver betraktas av många (inklusive Per, tror jag?) som det som på allvar revolutionerade Beatles musik. Själv stannar jag som oftast för Rubber Soul, men det är en annan historia. Mitt val från Revolver är den sällan i media spelade For No One, Den handlar förstås om uppbrottet från en kärlek i allmänhet och hans egna uppbrott från Jane Asher i synnerhet. Den poetiska, nästan Dylanska, texten har sin djupaste rottråd i textens ”and in her eyes you see nothing, no sign om love behind the tears”. Alla som har varit med om ett uppbrott från en djup relation kan nog relatera till den raden. Jag tycker texten och låten har ett djup som man kanske missar på grund av den catchy melodin.

https://www.youtube.com/watch?v=HuphFPEqJqw

Härnäst kommer en bagatell som jag tror de flesta läsare har glömt. Paul var ett geni när det gällde att hitta slagkraftiga dängor även om en hel del borde ha stannat på ritbordet. Det gäller framför allt den musik han skrev efter Beatles och som undgick Johns salta och granskande öra. Men denna tycker jag är kul. En hälsning till drottningen som Paul senare fick tillfälle att träffa många gånger. Paul är rojalist, i vart fall när drottningen regerade och denna snutt är en liten hyllning till henne. När jag hör den tänker jag på vad som hade kunnat bli av snutten om han bearbetat den. Kort och fin och lite kul blev den i alla fall och på något sätt tycker jag den speglar Pauls geni. Från Abbey Road.

https://www.youtube.com/watch?v=Mh1hKt5kQ_4   

Sista låten är kanske inte lika okänd som de tidigare, men den bär på en hemlighet som alla kanske inte uppfattar. Om man letar ackordföljder på nätet finns det förstås olika tolkningar, men det är egentligen bara ett ackord som är hemligheten. De flesta låtarna av Beatles så här långt var basic raka triadvarianter med bekantingarna C, Am, F, G och nåt inslängt D men här stökar dom till det. Redan i inledningen (jag ska inte trötta läsaren med fler ackord) gör dom ett musikaliskt hopp i förhållande till versen vilket gör att man, liksom när man hör Help, lystrar. Men det som verkligen sticker ut och visar att de var tidiga med att experimentera, denna var baksida på She Loves You, är ackordet som ackompanjerar ”pretend”. Det hör inte alls hemma där i en skala, men ger låten en färgton bortom treackordsfloden. Och ackordet sitter som en smäck, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=-K65wYAx-0Y

Lars