Två tidiga hjältar
Så drar Senioruniversitetets rockcirklar i gång igen, nu är det 11e terminen som vi är ett par gäng 65+are som diggar bra musik tillsammans. Lika roligt som alltid att tillsammans med intresserade och nyfikna få gräva i favoritmusiken.
Som vanligt tar vi något äldre artister i första träffen på torsdag och denna gång två tidiga hjältar som inte varit med i tidigare cirklar. Gene Vincent och Eddie Cochran var stora förebilder för sextiotalet popmusik. De fick båda korta karriärer men satte tydliga spår i rockhistorien.
Gene Vincent kom från Norfolk, Virginia och ville göra karriär i flottan. Men en motorcykelolycka satte käppar i hjulet och Gene satsade på musiken. Redan första singeln blev en hit 1956. Det vill säga, A-sidans Woman Love slog inte men skivan blev känd hos DJs som upptäckt baksidan. Vincents mest kända låt, Be-Bop-a-Lula, en av femtiotalets, ja hela rockhistoriens mest ikoniska rocklåtar.
I denna spalt har tidigare påpekats att detta med listplaceringar och historisk status inte hänger ihop särskilt bra. I fallet Gene Vincent är det nästa löjligt tydligt. Be-Bop-a-Lula kom på USA-listans sjunde plats och blev hans enda placering på topp-tio. Utöver den fick Gene bara två låtar på topp 40 (Lotta Lovin och Race with the Devil) och inte en av hans sex LP från femtiotalet kom topp 40 på LP-listan!
Gene Vincents tuffa utstrålning gjorde honom till idol för t ex John Lennon. Bara det något att minnas. Han hade precis det där som gav den första rockmusiken en upprorisk udd. Reaktionerna från stora delar av vuxengenerationen gav de yngre en särskild känsla av att rocken var deras musik, något eget, något särskilt.
Första LPn hade ett spår som Beatles plockade upp. Vi minns tio-i-topphiten men här förebilden
Gene Vincent - Ain't She Sweet (1956)
Innan femtiotalets slut hade Gene Vincent hamnat i skymundan av alla stora namn som kom fram. Han bodde en tid i England men inte heller där lyckades han bli ett stort namn trots flera skivbolagsbyten och skivsläpp. Han avled 1971.
Eddie Cochran har bättre lyckats stanna i det rockhistoriska medvetandet trots att hans karriär blev kortare. Han föddes 1938 i Minnesota men det var sedan familjen flyttat till Kalifornien 1952 som han förstod att musiken var hans grej. I januari 1955 hoppade han av skolan för musiken.
Han skivdebuterade 1956 utan att nå högre listplaceringar. Han fick samma år vara med i den viktiga filmen The Girl can Help it som hade flera av dåtidens nya stjärnor. Han spelade där låten som var den som Paul imponerade på John med att kunna när de två träffades allra första gången året därpå. Inspelad av många och fortfarande bra! Här ett klipp från filmen
(43) Eddie Cochran - Twenty Flight Rock - YouTube
Precis som Vincent hade Cohran bara tre låtar på USA-listans topp 40 och bara en på topp tio. Men även här snackar vi KLASSIKER med stora bokstäve. Hösten 1958 kom han 8a med
(43) Summertime Blues - YouTube
Den har spelats in av många, vi glömmer inte The Whos version på Live at Leeds, den bästa live-LPn i historien om ni frågar mig. Sittin in the Balcony, C´m on Everybody och Something Else är andra låtar som återkommit och säkert kommer igen.
Att Eddie Cochran lyckades bättre på englandslistan än i hemlandet kan delvis bero på att rocken hade kommit på vår sida Atlantensamtidigt som snällare artister tog över i USA. Tyvärr var det också där som hans liv ändades. Det skedde i en bilolycka den 16 april 1960 när han var på turné med Gene Vincent. En oförsiktig förare körde för fort och av vägen. Eddie satt i baksätet och kastades ut genom vindrutan. Vincent bröt några ben men kunde snart återvända till USA.
Snart gick Cohrans Three steps to Heven gick upp till toppen av Englandslistan. Inte en rockare men inte så pjåkig låt ändå
(43) Eddie Cochran ::: Three Steps To Heaven. - YouTube
Eddie var borta men hans – och Genes – avtryck i rockens historia stannade. Två hjältar.
Per
