perolarssextiotal

Bland skivorna i samlingen finns vissa omslag som på något sätt lyser lite särskilt när man tittar på dom. Vid ett Londonbesök sommaren 1979 kom jag över LPn ”The Songs Lennon and McCartney gave away”. 20 låtar som Beatles inte spelade in i studio. Tre av Paul ensam och så lade man in Ringos inspelning av Johns The Greatist som första låt.

I två inlägg tänker jag länka till några av dessa. Flera känner läsaren lätt igen men framförallt, som med allt från the Beatles, bra låtar. 

Billy J Kramer föddes och växte upp i Bootle, en del av Liverpool. Han fick Brian Epstein som manager som fixade en kompgrupp från Manchester som snart hette the Dakotas. De kom tvåa med sin första singel, Do you want to know a Secret som Beatles tidigare släppt på första LPn. Producerad av, du gissade rätt, George Martin. Baksida var en annan Lennon-McCartney-låt, I´ll be on my way. Den sjöng Beatles i radio, vi kan höra den versionen på första BBC-plattan som kom för 30 år sedan.

Som uppföljare valdes en låt Beatles inte spelat in. Den toppade Englandslistan hösten 1963

Billy J Kramer & The Dakotas - Bad To Me (youtube.com)

Baksida var I Call Your Name. Alla goda ting av tre heter det. Nästa Lennon-McCartney-låt kom fyra:

I'll Keep You Satisfied (Stereo) (2008 Remaster) - YouTube 

Billys beroende av John och Paul måste ha känts lite jobbigt så Billy hoppade över dom till ”Little Children” som blev hans andra etta våren 1964. Men så gav Billy sina kompisar en sista chans och kom 10a sommaren 1964 med From a Window, här i live version.

Billy J. Kramer & Dakotas Live - From A Window ( The Beatles ) - YouTube 

Någon gång i början på 70-talet kom Billy till Umeå och Kurirens utsände (dvs undertecknad)  ordnade så klart en intervju. En trevlig herre som då sa att Paul hade erbjudit Yesterday till honom innan han spelade in låten, en uppgift som aldrig dykt upp annorstädes. ”Tänk vad som kunde ha hänt min karriär som jag sagt ja”, sa Billy till mig och himlade med ögonen.

Kompgruppen Dakotas prövade lyckan på egen hand med några instrumentallåtar i The Shadows anda. The Cruel Sea kom på 18e plats. Ventures spelade in den som The Cruel Surf. Ser i Wikipedia att Dakota återbildades i slutet av 80-talet med annan vokalist och finns fortfarande. Det gör f ö även Billy som släppte en singel tidigare år.

The Applejacks kom från Birmingham-området och blev lite kända för att de hade en kvinnlig basist, Megan Davies. De fick kontrakt med Decca sent 1963 och hade alltså ingen egentlig kontakt med Beatles. Första hiten, Tell me When, kom sjua på listan, deras enda topp-tio. Trots att uppföljaren kom från Lennon-McCartney kom den bara på plats 20. Lite konstigt tycker jag nog.

Like Dreamers Do - YouTube

Gruppen fick sedan in en låt på plats 23 innan dom försvann. Trummisen och basisten gifte sig 1964. Hon lämnade musiken och blev.sjuksköterska

Sist ut här en grupp som det gick lite bättre för. The Fourmost kom från Liverpool och sköttes av Brian Epstein och George Martin, garanterad goda förutsättningar. Skivkontrakt sommaren 1963 och stark inledning tack vara två låtar av John och Paul.  Först ut var Hello little Girl

Hello Little Girl - YouTube

Uppföljaren Im in Love nådde plats 17. Fourmosts hitrad  fortsatte med A Little Loving som kom 6a sommaren 1964. Sedan ar det slut med topp-20-placeringar. En av singlarna var ett försök att ge sig på Four Tops Baby, I Need your Loving. Modigt, om inte annat.

Om några veckor kommer del 2 här. Fler gobitar att vänta!

Per

Jag tänkte vi skulle ta och lyssna lite noggrannare till några Lennon/McCartney-sånger i detta och följande inlägg. Det förtjänar dom verkligen. Det blir några av deras tidigare låtar som väl härstammar från Mersey-perioden, präglad av mindre experimentell musik och text, men också väldigt, väldigt The Beatles sound. Det sägs ofta att man kan säga vem i duon som mest bidragit till låten beroende av vem som har lead song. Oftast stämmer det.

Johns och Pauls röster är väldigt olika. If I fell låter som en typisk Paul-ballad, skickligt balanserande på gränsen till det sockersöta, men det blir ingen dikeskörning (ändå tog Beatlarna inte låten riktigt på allvar utan presenterade den ofta med undertryckta skratt som If I Fell Over). Dock är detta fel, det vill säga låten är ett av Johns försök på ballad-skrivande. Enligt honom det första och den dök upp på albumet A hard Days Night 1964. Och visst är det lyckat och den är inte på något sätt i skuggan av Pauls alster. Tidigt i karriären landade singeln tillsammans med And I Love Her i USA först på Billboards lista som nummer 53. Texten är väl inget mer än det vanliga kärleksdramat mellan pojke och flicka, men musiken är genial. Ackorden lutar sig inte mot det klassiska E, Am, F, G utan tvinnar in, för tiden ovanliga ackordföljder som i inledningens Ebm, D, Db, och Bbm. Vad gäller sången så kan man inte undgå att höra inspirationen från Everly Brothers. Men nog pratat – låt oss bryta ner låten i dess huvuddelar. Såhär låter den i färdigt skick. George på tolvsträngad och John på akustisk.

https://www.youtube.com/watch?v=F_80s6S_7Vw

Då lyssnar vi bara på sången. John och Paul delade på en enda mick men det dubbades senare på de olika utgåvorna av låten. Stämsången och tonträffen är imponerande.

https://www.youtube.com/watch?v=rlQ4ylKDt1w

Det spekulerades vilt om att sången hade något att göra med att John i hemlighet var förälskad i Paul, något som aldrig kunna beläggas utöver den bromance som de hade under många år. Det gick rykten om att John skulle haft en kort relation med Brian Epstein som var homosexuell, men det har inte heller kunnat ledas i bevis (varför det skulle ha varit viktigt för övrigt). Nåja, John avfärdade låten som trams, men trots det var det länge den enda ballad som fanns med på deras live-spelningar. Men låt oss då lyssna på kompositören själv. Visst låter det annorlunda? Stämsång kallas det.

https://www.youtube.com/watch?v=EEXDJjjmDUk

I Pauls sång kommer melodistämman till tydligare uttryck.

https://www.youtube.com/watch?v=0fY-lhOjHUA

På återhörande

Lars

Yepp, det blir en topp fyra från en lista, men inte från någon officiell lista från sextiotalet, utan såhär: Jag gör en del Spotify-listor, företrädesvis med musik från det gyllene decenniet. Dom är långa och många och får ofta vara musikalisk bakgrund när jag sitter vid datorn och jobbar. Dom flyter på och stör inte arbetet och kräver inte något aktivt lyssnande, men häromdagen sprang jag på en lista som var lite mer omsorgsfullt utvald musik. Den kräver ett mer aktivt lyssnande, gärna i min favoritfåtölj och lika gärna, om det är helg, med en droppe Laphroaig Quarter Cask för hälsan och välbefinnandets skull. Den listans första fyra låtar får bli med veckans bidrag till bloggen. Så sätt dig tillrätta och njut.

Ettan på listan är kanske den vackraste kärlekssången. Det vimlar ju av sådana, men bara några har den äkthet som är en nödvändig ingrediens för att göra den genialisk. Konkurrensen är förstås stenhård, inte minst av Dylans I want you, men jag stannade för den nakna och rättframma texten, tillsammans med den drömska musiken i Beach Boys fantastiska opus. Såhär: ”I may not always love you
But long as there are stars above you”. Det kan inte sägas vackrare.

https://www.youtube.com/watch?v=lpd4jzKA4SA

Tvåan på listan känner du också säkert igen, men märkligt nog så spelas den inte så ofta i radio (P4+) som de mer rockiga singlarna, du vet. Aldrig har väl en så ful utsikt beskrivits så vackert! Ful? Jag har varit i London mängder av gånger och besöker alltid platsen som beskrivs i texten. Det finns en pub alldeles nära, där man kan köpa t-shirts och annat med tryck, så jag är inte ensam att känna till platsen. Men texten påminner oss om att kärlek kan förvandla den tristaste plats till ett paradis. Snyggt jobbat Kinks!

”As long as they gaze on
Waterloo Sunset
They are in paradise”

https://www.youtube.com/watch?v=N_MqfF0WBsU

Min trea blir en rätt krävande låt. När jag spelar den för vänner så slutar det ofta med gäspningar och en fråga om den aldrig tar slut. Dom lyssnar fel! Fel! Och man ska förresten inte rekommendera den till någon annan. Upptäcker man den inte själv och fascineras av den så går det inte att reparera skadan. Man kan bara tycka lite synd om de som inte förstår det meditativa i musiken. Texten då? Typisk Dylansk. Tolkningarna är många, men för egen del så följer jag textraderna som kryper fram och låter mitt hjärta och min hjärna själv hantera det. Så släpp ner axlarna och andas ut och följ med mig på min och Dylans Magical Mystery tour. Jag säger bara Oh mama…..

https://www.youtube.com/watch?v=3kh6K_-a0c4

Jag är lika förvånad som du – ingen Beatles-låt så långt, eftersom Loving Spoonful dök upp som fjärde låt. Men jag förstår mig själv eftersom den har så mycket av den magi som förknippar ungdom, sextiotal och pop. Jag har minnen till den som kan spela roll, men den är allmängiltigt för vår generation. John skrev den till en tjej som stod längst fram på deras konserter tidigt i deras karriär och dansade varje kväll till deras låtar. Och magin fanns fortfarande kvar i Loving Spoonful eftersom Zal fortfarande var kvar i gruppen. Det dippade när han försvann. Och cittran var cool.

”Yeah, do you believe in magic?
Yeah, believe in the magic of a young girl's soul”

Ja, vi var unga då trodde på allt det där. Och det var sant.

https://www.youtube.com/watch?v=65L1hVSGkGM

Lars

Ni som följer bloggen har läst om min vistelse i det stora landet i vänster under sju veckor 1970. Ett underbart äventyr med många minnen fortfarande inpräntade i huvudet. Det var i USA den sommaren som jag föll för Neil Young så hårt att han fortfarande – efter 54 år! – är den ende artist jag räknar som ”min idol”.

Men här ska det inte handla om honom. I stället om Three Dog Night. En septett med tre vokalister som, liksom de artister jag skrivit om i tidigare minnesåterblickar från sommaren i USA, har lite glömts bort i historiens ymniga musikbrus.

Three Dog Night (jag förkortar till TDN) kom från Los Angeles där tre sångare 1967 bildade trion Redwood. Brian Wilson ville producera en LP med dom men hans kompisar i Beach Boys ville att Brian skulle fokusera på sin egen grupp istället. 1968 rekryterade de tre i Redwood en kompkvartett – du gissade rätt: gitarr, bas, keyboards, trummor – och ändrade namnet till Three Dog Night.

Redan samma år fick de göra den första LPn som klättrade till elfte plats på listan, imponerande för en debut, onekligen. 1969 kom genombrottet på Topp 100, femte plats för One, en låt av Harry Nilson.

(6) Three Dog Night - One (1969) - YouTube

Därmed var en imponerande hitrad på rull. Det kom att bli 11 topp-10-placeringar i hemlandet till och med 1974, varav 3 ettor.

Nästa länklåt kom visserligen bara 10a men genom vår svenska radio nådde den undertecknads öron och är fortfarande en favorit. Här gör gruppen det bästa av att den har tre vokalister. Ett originellt grepp som här fungerar som bäst. Än en gång hade TDN plockat upp en låt från ett känt namn, denna gång Laura Nyro.

(6) Three Dog Night - Eli's Coming (1969) - YouTube 

Så mitt sommarminne. En helg lät mitt värdpar bo hos Barbaras föräldrar strax utanför Boston. Jag togs emot i en fin villa i elegant förortsmiljö. Vem som fixade konsertbiljetten minns jag inte men min längtan efter att få se Three Dog Night live i NHL-laget Boston Bruins hemmaarena var så stark att det gamla paret fick skjutsa mig till och från arenan. Ja, nog är amerikaner gästfria alltid!

Bara lokalen i sig var en mäktig upplevelse! Som umegrabb hade jag dittills nöjt mig med ”Isladan” där Björklöven spelade hemmamatcher. Min plats högt upp på läktaren kändes lite väl avlägsen scenen så när jag upplevde att många andra tog sig ned på det annars är en isbana tog jag samma initiativ. Mitt fotoalbum har flera bilder som bevisar att jag lyckades tränga mig nära scenen.

Min erfarenhet av rockkonserter var på den här tiden begränsad så jag ska inte försöka recensera musiken. Det var fullt ös och jublande publik. Jag minns en långt, läckert trumsolo med kul avslut där den klappande publiken lurades att komma i otakt.

De ovan redan spelade hitsen var naturligtvis höjdpunkter. Den största överraskningen var TDNs version av en Lennon-McCartneylåt Beatles inte själva spelat in.

(1) It's For You (8/1/70) - Three Dog Night - YouTube

Cilla Black nådde sjunde plats i England 1964 med en, minst sagt, annorlunda version. Låten finns med TDN också på Live-LPn Captured live at The Forum som kom samma år och visar att TDN var ett pålitligt scenband.

I radion hade man ofta hört TDNs senaste hit, deras första USA-etta. Faktiskt också enda hiten i England där den kom trea. Randy Newman skrev

(6) 3 Dog Night - Mama Told Me Not To Come (1970) - YouTube   

På något sätt lyckades jag komma ut från arenan och hitta mina tillfälliga värdar som med glada ansikten förhörde sig om min upplevelse. För en yngling som för första gången besökte det stora landet i väster var naturligtvis hela vistelsen ett stort äventyr. Konserten Boston var onekligen en fantastisk upplevelse.

Jag avrundar länkraden med en annan USA-etta som också var Three Dog Nights enda placering på Tio i Topp. 7 veckor och som bäst 5e plats för

(6) Three Dog Night - Joy To The World (1971) - YouTube  

Per