perolarssextiotal

Jag återvänder till den gamla frågan om vad sextiotalsmusik är. För många, tror jag, inskränker sig uppfattningen till att tänka på den brittiska popen i mitten av sextiotalet, men den var ju så mycket mer. Den kan indelas i många olika genrer och man kan ha olika uppfattning om dessa också förstås, men här kommer min lite grovhuggna och personliga kommentar. Jag tycker mig se och höra att den på allvar framträdde under andra halvan av femtiotalet och där som tre huvudspår.

 

För det första hade vi den svarta musiken vars rottrådar sträcker sig mot soul och gospel, men fick syre när detta arv omtolkades av många artister till rock och r&b. Här är det omöjligt att gå förbi en sådan nyskapare som Chuck Berry så honom måste vi lyssna på. I den hemsnickrade låten får jag intrycket att det finns inte så lite av självbiografi.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6ROwVrF0Ceg

 

Parallellt med denna svarta musikstil växte en vit fram. Här var nog förfäderna snarare country än soul och gospel. Men också här gjordes arvet om och hottades upp mot en tydligare rockabilly som snart utvecklades mot renare rock. Jämfört med r&b var den kanske mer lättillgänglig för den vita publiken – gladpopen var född och den kanske främste av dem alla var förstås Buddy Holly. Den som, likt mig, har försökt spela Buddys riff får först lära sig vad träningsvärk är.

 

https://www.youtube.com/watch?v=bfu_gfPBPWc

 

Som bekant smälte dessa olika musikstilar ihop och blev den underbara blandning som blev grunden till den breda och spretiga pop/rock som framträdde så tydligt ett par år in på sextiotalet. Men en som var tidigt ute och blev, framför allt tidigt i hans karriär, en brygga mellan svart och vit musik. Faktum var att många som hörde honom på radio trodde att det var en svart artist. R&b förädlad till rock. Denna låt hade han snott från Big Mama Thornton. Svart och vitt alltså.

 

https://www.youtube.com/watch?v=aNYWl13IWhY

 

Därefter dog rocken, sas det. Chuck Berry hamnade på kåken, Payola-skandalen slog ner som en bomb, Little Richard blev frälst och Elvis gjorde lumpen. Rocken fick dåligt rykte. Det öppnade för en helt ny stil eftersom ungdomarna hade vant sig vid egen musik och ville ha mer. Tomrummet fylldes av välkammade och städade vita Billiesar, Johnniesar och Jimmiesar och någon enstaka Fabian, Musiken var ganska tillrättalagd och slätstruken jämfört med den tidigare epoken och har aldrig riktigt varit min kopp te. Men det fanns guldkorn och här är ett.

 

https://www.youtube.com/watch?v=SibAcskfhbY

 

Medan schlocken, som den sistnämnda musikstilen kom att dominera några få år, så bubblade det i popgrytor i New York, Detroit, London och Liverpool och snart skulle den musikaliska soppan vara klar.

 

Och dessutom närmar vi oss musikens BIG Bang, men fortsättningen återkommer jag i kommande inlägg.

 

Trevliga sommar

 

Lars