perolarssextiotal

För oss popmusiknördar är ett biobesök i sommar obligatoriskt: ”Elvis” med Tom Hanks i rollen som managern Tom Parker och Austin Butler som Elvis. Att filmen heter som den gör är inget att säga om. Det Elvis historia som behandlas. Men filmens kung är Tom Hanks som gör ett suveränt framträdande i rollen som Tom Parker, också kallad Översten. Mannen som tidigt fick kontrakt med Elvis och ledde honom med fast hand genom hela karriären efter de första skivorna på Sun.

Tidigt i filmen fokuserar kameran på Hanks ansikte som fått en rejäl mask för att de åldriga dragen ska framträda tydligt. Det är också Hanks som emellanåt kommer in som filmens berättarröst. Hanks levererar rollen som bara en rutinerad skådis i den absoluta världstoppen kan. Han övervakar sin adept hårt och bestämt. Är skrupelfri i affärsuppgörelserna men är också smart nog att retirera när han inser sig ha gjort felbedömningar. Då är det ”vi” som gjorde rätt säger han rakt in i Elvis ansikte bara några centimeter bort och ler med hela ansiktet åt den succé som Elvis fixat mot hans råd.

Austin Butler som Elvis borde också ligga bra till för nästa omgång Oscars. I grunden en osäker figur som kastas emellan de föräldrar han älskar och en urstark manager men hela tiden med sin musik som den inre drivkraften. Det är i samspelet emellan honom och Översten som filmens nerv ligger. Butler har en Elvisliknande röst och får med beröm godkänt för sina sånginsatser.

Som rockhistoriker och Elviskännare är det svårt att finna några luckor i filmen även om en del av de genom åren sönderanalyserade bitarna passerar i förbifarten. Manuskriptförfattarna låter Elvis affärer med olika flickor få en underordnad roll liksom hans makalösa slöseri med pengar och alla ”kompisar” som följde och levde av honom, främst under de sista åren. Främst gillar jag att Elvis tablettmissbruk och usla matvanor som blev hans för tidiga död inte lyfts fram.  

Samtidigt blir Elvis inte en ensidig hyllning till stjärnan utan ger överlag en bild som känns realistisk även om de naturligtvis förekommer tillspetsningar för att ge filmen dramatisk udd. Allt som är viktigt att ta med i berättelsen om Elvis Presley är med. De första övningarna med gitarr, Sam Phillips, militärtjänsten, mammans död, Prescilla, filmerna, TV-specialen 1968, Las Vegas och slutet. Detta inte bara med en rad av Elvis bästa låtar utan också korta framträdanden av duktiga imitatörer som spelar Little Richard, Big Mama Thornton, Mahalia Jackson, BB King med flera.

En film som är längre än två och en halv timme får så klart kritik för att den är för lång. Bullshit, skriver jag. För mig hade den gärna fått vara längre. Elvis liv var så intressant och när det berättas så bra som här i är det bara att sitta stilla i fåtöljen och njuta.

Inget blogginlägg utan länk. Jag väljer Elvis första singel från 1954. Tänk att det ni hör är en 19-åring som knappt varit i en studio eller stått på scen tidigare och låter så här fullvuxen, så perfekt.

(1309) Elvis Presley.... Thats Alright (Mama)- First Release - 1954 - YouTube

 Min absoluta Elvisfavorit måste så klart med också.  En perfekt låt i alla delar och detaljer.

(1309) Elvis Presley - Suspicious Minds (Audio) - YouTube

Som sagt: Se filmen om ni inte redan gjort det!

Per