En gnutta franskt.
För den som följt bloggen är det inte obekant att jag har en viss böjelse för fransk pop. Dags att göra ett litet återbesök där, tycker jag.
Johnny Hallyday (Jean-Philippe Smet) var väl en fransk variant av Eddie Cochran eller Gene Vincent och det med en viss framgång, får man väl säga. Hans skivkarriär sträckte sig ända till 2015 och med 60 miljoner sålda skivor i bagaget så är han förstås mer än väl värd att minnas. Som så många andra fransmän var den franskspråkiga delen av världen hans hemmaplan. Tio i topp nådde han aldrig men väl så många andra listor. Här är hans tolkning av den gamla Los Bravos-hiten.
https://www.youtube.com/watch?v=vx3OTZ35e80
Sylvie Vartan, Johnnys hustru mellan 1965 och 1980, var väl om man ska vara petnoga inte direkt fransyska om man ser till rötterna. Född som hon var i Bulgarien med en far som hade armeniskt ursprung och en mor med ungerskt. Trots detta nådde hon raskt ikonstatus inte minst tillsammans med sin man. 50 miljoner skivor har hon sålt. Och Olympia i Paris fyllde hon ensam eller med maken gång på gång. Uppträdde där 1964 tillsammans med Trini Lopez och The Beatles. Inget dåligt sällskap! Här med en cover på en låt som du kanske känner igen?
https://www.youtube.com/watch?v=niL9aRFuQCY
En som tog sig in på Tio i topp med en poplåt var France Gall med Poupée De Cire, Poupée De son av Serge Gainsbourg. Ett återbesök på svenska listor gjorde hon 1988 med sin hyllning till Ella Fitzgerald, Ella, Ella, L´a. Men till vardags verkade hon mer i den franska vistraditionen runt Jacques Brel och andra. Samme mångsidige Gainsbourg stod för denna charmiga visa från 1965. Koreografin är … eh … en smula egendomlig? Eller fräck? Men det är ju en fransk produktion. Men låten är riktigt fin.
https://www.youtube.com/watch?v=q-iysdFu_TQ
Näste fransman besökte också Tio i topp. Två gånger faktiskt. Han hade stora skivframgångar främst i Sydamerika och Sydeuropa. Men i Sverige flög han under radarn. Den första gången jag hörde honom var på en restaurang i Rimini. Han sjöng gärna på italienska också vilket förstås var populärt där. Jag satt och drack min första Galliano – jo jag minns det som igår – och väntade på mitt sällskap när den här låten strömmade ur högtalarna. Av någon anledning knockade denna lille enkla dänga mig helt. Jag hade besvär med att hitta skivan eftersom jag inte riktig greppat texten, som ju ändå är rätt enkel, men ibland stavas det Cin och ibland Tchin. Hjärtesorg förstås, så skål tamejfan!
https://www.youtube.com/watch?v=F1fpwCOc8oo
Jag måste också uppmärksamma Juliette Greco som gick bort häromdagen. Jag har varit förtjust i henne ända sedan jag såg henne på TV, jag tror det var 1964. Hängiven existentialismen var hon alltid klädd i svart, men hade en äventyrlig bakgrund då hon under kriget, tillsammans med sina föräldrar, var aktiv i motståndsrörelsen.
https://www.youtube.com/watch?v=oieG0DHfISE
Merci, Juliette, pour tout
Lars
PS Efter att ha tittat på videorna så måste jag konstatera att – jag vet att det är politiskt inkorrekt – de franska sångerskorna är kriminellt snygga. DS
På tal om underbara röster 2 – Jim Croce
I mitt inlägg för fyra veckor sedan presenterades Roy Orbison med sin underbara röst. Det finns fler röstfavoriter i min samling. Jim Croce är inte så känd. Det kan förklaras med att karriären blev tragiskt kort. Han hann med fem LP innan han avled 1973 i en flygkrasch, 30 år gammal. Av hans fem låtar på topp-tio i USA kom två efter hans död.
Av LP-skivorna är det bara de tre sista som räknas. Det var 1972 som Jim fick genombrottet med tredje LPn efter att ha harvat runt som deltidsmusiker i flera år. Stor del av tiden med hustru Ingrid, andra LPn var en duett. Hon lade av och blev hemmafru sedan de fått en son 1971. Det var andra tider då!
Jim fick skivkontrakt med ABC Records och släppte två LP 1972. Bra timing. Detta var ju en tid när nya, intressanta singer-songwriters dök upp var och varannan månad. Det blev stora program och turnéer, snart också i Europa.
Första LPn hette ”You Don´t Mess Around with Jim”. Den toppade listan 1974, postumt alltså. Titellåten inledde hitraden med en åttonde plats. Jag tycker att Jim Croce låter som bäst när han sjunger mer eftertänksamma ballader. LPn har fina Time in a Bottle:
https://www.youtube.com/watch?v=NzLS5hUMdQo
Den andra LPn samma år hette Life and Times och hade Jims enda etta under sin livstid. Bad Boy Leroy Brown. Den ska noteras att den inte är skriven av Jim, till skillnad från denna länkkavalkads övriga. En mjuk mysigt gungade låt:
https://www.youtube.com/watch?v=CIiVindRSTA
Så, äntligen känns det för mig, kommer jag fram till den låt som jag älskat starkare än de allra, allra flesta andra ända sedan den första gång jag hörde den. En melodi jag gnolat massvis av gånger, jag t o m försökte ta ut ackorden på gitarr en gång i tiden. Var glada att ni slipper höra mig, här är originalet av It doesnt Have to Be This Way.
https://www.youtube.com/watch?v=Sxvd8NEd_C8
1973 kom LPn I Got a Name. Titellåten blev postum listetta. Quentin Tarantino, som onekligen vet hur man får till ett soundtrack, har använt den.
https://www.youtube.com/watch?v=EG6ZlCpfVvU
Min sista länk känns på något sätt självklar. En annan postum hit blev den underbara I´ll Have to Say I Love you in a Song. Slappna av, lyssna och du också får känslan av att Jim Croce står framför dig, framför din högtalare där han framför sin innerliga låt med sin mjuka, ljuvliga röst.
https://www.youtube.com/watch?v=E6Vn17S37_Y
Ärligt talat: Jag följer inte alls med i dagens utbud men visst är jag ändå övertygad om att musikscenen var betydligt mer varierad och bättre förr. Känslan kommer över mig när jag lyssnar på Jim Croce.
Per
Lite TV-nostalgi
Perry Como hade en egen TV-show mellan 1948 (mitt födelseår) och 1963. Han startade sin karriär som frisör men sjöng samtidigt i flera orkestrar. För oss som växte upp tidigt sextiotal, då hans show var tillgänglig på SVT, var det en resa fylld av besvikelser, men också av höjdpunkter. Du, som jag, är lite äldre minns säkert programmen som flimrade i svartvita rutor. Besvikelserna var programmen fyllda som smörsång, medan höjdpunkterna var fantastiska i det musikaliska mörkret (rörande populärmusik) som då dominerade på TV och radio. Jag har plockat lite höjdpunkter som var lite före min TV-tid men som ändå är goda representanter för att det glimmade till då och då. Det blir ibland lite långa inslag, men följ mig på en resa tillbaka. Här kommer lite musik från den tiden.
Här får du en försmak av hur skicklig crooner Perry själv var. Och komiker då och då.
https://www.youtube.com/watch?v=YU3JT27MsZs
Höjdpunkterna är förstås gästerna. Här besöks han av ikoner. By bye love blev deras första hit redan 1957, men nu är vi i tidigt sextiotal. Om Chuck Berry blev den stora inspirationskällan för de som ville spela r&b så blev väl bröderna Don och Phil detsamma för generationer av pop-musiker.
https://www.youtube.com/watch?v=HafnILUlLeE
Vissa program var urtråkiga, med bara crooners och låånga ballader. Men då och då dök det upp saker som piggade upp. I decennieskiftet 50-tal 60 tal förklarades rocken vara död (sic). Buddy Holly dog, Chuck Berry hamnade på kåken, Little Richard blev pastor och förstås Payola-skandalen. I den sprickan dök det upp ett antal välkammade Rickisar och Bobbisar som försökte axla den fallna manteln. Schlocken (schlagerrocken) var född. Under en period lyckades de väl, men liket började snart röra på sig igen. Här två representanter för denna genre.
https://www.youtube.com/watch?v=J_QHufAt0Eg
Och ibland hettade till ordentligt. En rock-ikon med en rockstandard. När något sådant hände steg blodtrycket.
https://www.youtube.com/watch?v=DRNyvO4QouY
Lars
Och en bonus förstås!
https://www.youtube.com/watch?v=HPvVcsa8Kh0
Wayne Fontana 1945 – 2020
Inser att gamla hjältars frånfälle från det jordiska har en positiv sida som inte ska överskattas men som ändå kan noteras just här: Det ger uppslag till blogginlägg när det handlar om hjältar vi inte skrivit om!
För några veckor sedan gav Wayne Fontana upp andan, vilket trogne läsaren Peter Lindberg nämnde för mig. Det skapade inga större aktiviteter hos landets rubrikskapare men min gamla tidning Västerbottens-Kuriren hade en mindre artikel.
Vi sextiotalstonåringar lärde känna Wayne Fontana på det sätt vi lärde känna artister på den tiden: En aktuell singel spelades i P3s Pop 64 framåt kvällskvisten. Gick den sedan upp på listan kunde vi höra den igen på onsdagen eller torsdagen beroende på om det var i USA eller i England den slog först. Undertecknad kompletterade nyhetsintaget med ett nytt nummer New Musical Express varje vecka vilket gav ytterligare intressant information.
Inga videos i någon form, inga artiklar i kvällspressen. De bilder vi såg av artisterna var skivomslag och hur deras privatliv såg ut fanns det ingen skvallerpress som behandlade. Ganska skönt när man tänker efter. Det var musik det handlade om, musik i form av spännande 3-minuters låter.
Låtar ja, Wayne Fontana slog igenom hösten 1964 med den lite lustiga titeln Um Um Um Um Um Um:
https://www.youtube.com/watch?v=gi3fp2-QYPM
Typisk brittisk 60-talspop, onekligen. Fontana föddes 1945 och växte upp utanför Manchester, en stad där det ju fanns flera spännande band med Hollies i spetsen. Han döptes till Glyn Jeffrey Ellis. Han tog, klokt måste man väl säga, ett artistnamn och valde Elvis trummis DJ Fontana som förlaga. 1963 bildade han kompgruppen The Mindbenders och fick kontrakt med ett skivbolag som hette just Fontana.
Det var först med femte singeln som de slog. Hade det varit enda hiten hade ingen kommit ihåg Wayne Fontana men uppföljaren blev en superhit. Tvåa i England och USA gick den hela vägen upp i topp. Ännu en sådan där låt man förvånas över att den inte är mer ihågkommen.
https://www.youtube.com/watch?v=7RgXQSd9ojA
Game of Love skrevs av Clint Ballard Jr, en kompositör som presenterades här på bloggen i maj 2017. Föregångaren Um Um etc var för övrigt skriven av Curtis Mayfield, soulsångaren.
Men där var det slut med de större hitsen. I USA var det märkligt tyst trots att han kommit etta. Wayne skilde sig från sin kompgrupp och fortsatte solo. Inga stora hits men en 11e plats i England med fina Pamela Pamela.
https://www.youtube.com/watch?v=zQSpgC-9Ogg
Den skrevs av Graham Gouldman, även han fick en specialpresentation här på bloggen i inlägget efter det om Clint Ballard Jr. Men sedan var det, i princip, slut. En kort karriär med några fina låtar. Tre LP blev det också, medger att jag inte hört dom.
Wikipedia berättar att Wayne gjorde ett comebackförsök 1973 med ännu en låt av Graham Gouldman. Kan vara kul att spela en låt som ni säkert inte hört, Together heter den
https://www.youtube.com/watch?v=3ReK15MR_d8
Vad ni läsare naturligtvis vet är att kompgruppen Mindbenders efter splittringen fortsatte och prickade in ettpar fina saker på listorna. Kan så klart inte missa att länka till Groovy Kind of Love. Tvåa både i England och i USA. En klassiker med en melodi som slår det mesta.
https://www.youtube.com/watch?v=b3kXqlJhGuE
Wayne Fontana kan knappast räknas in bland de verkligt stora på 60-talet. Men det är inte grejen. Vi som aldrig kan sluta älska decenniets musik vet att en viktig del av vår kärlek handlar om att det fanns så många, många soloartister och grupper som var bra. Därför hittar vi hela tiden pärlor vi glömt. Det var synd att Wayne Fontana skulle gå bort för att påminna oss om det.
Per
