perolarssextiotal

 

För den som följt bloggen är det inte obekant att jag har en viss böjelse för fransk pop. Dags att göra ett litet återbesök där, tycker jag.

 

Johnny Hallyday (Jean-Philippe Smet) var väl en fransk variant av Eddie Cochran eller Gene Vincent och det med en viss framgång, får man väl säga. Hans skivkarriär sträckte sig ända till 2015 och med 60 miljoner sålda skivor i bagaget så är han förstås mer än väl värd att minnas. Som så många andra fransmän var den franskspråkiga delen av världen hans hemmaplan. Tio i topp nådde han aldrig men väl så många andra listor. Här är hans tolkning av den gamla Los Bravos-hiten.

 

https://www.youtube.com/watch?v=vx3OTZ35e80

 

Sylvie Vartan, Johnnys hustru mellan 1965 och 1980, var väl om man ska vara petnoga inte direkt fransyska om man ser till rötterna. Född som hon var i Bulgarien med en far som hade armeniskt ursprung och en mor med ungerskt. Trots detta nådde hon raskt ikonstatus inte minst tillsammans med sin man. 50 miljoner skivor har hon sålt. Och Olympia i Paris fyllde hon ensam eller med maken gång på gång. Uppträdde där 1964 tillsammans med Trini Lopez och The Beatles. Inget dåligt sällskap! Här med en cover på en låt som du kanske känner igen?

 

https://www.youtube.com/watch?v=niL9aRFuQCY

 

En som tog sig in på Tio i topp med en poplåt var France Gall med Poupée De Cire, Poupée De son av Serge Gainsbourg. Ett återbesök på svenska listor gjorde hon 1988 med sin hyllning till Ella Fitzgerald, Ella, Ella, L´a. Men till vardags verkade hon mer i den franska vistraditionen runt Jacques Brel och andra. Samme mångsidige Gainsbourg stod för denna charmiga visa från 1965. Koreografin är … eh … en smula egendomlig? Eller fräck? Men det är ju en fransk produktion. Men låten är riktigt fin.

 

https://www.youtube.com/watch?v=q-iysdFu_TQ

 

Näste fransman besökte också Tio i topp. Två gånger faktiskt. Han hade stora skivframgångar främst i Sydamerika och Sydeuropa. Men i Sverige flög han under radarn. Den första gången jag hörde honom var på en restaurang i Rimini. Han sjöng gärna på italienska också vilket förstås var populärt där. Jag satt och drack min första Galliano – jo jag minns det som igår – och väntade på mitt sällskap när den här låten strömmade ur högtalarna. Av någon anledning knockade denna lille enkla dänga mig helt. Jag hade besvär med att hitta skivan eftersom jag inte riktig greppat texten, som ju ändå är rätt enkel, men ibland stavas det Cin och ibland Tchin. Hjärtesorg förstås, så skål tamejfan!

 

https://www.youtube.com/watch?v=F1fpwCOc8oo

 

Jag måste också uppmärksamma Juliette Greco som gick bort häromdagen. Jag har varit förtjust i henne ända sedan jag såg henne på TV, jag tror det var 1964. Hängiven existentialismen var hon alltid klädd i svart, men hade en äventyrlig bakgrund då hon under kriget, tillsammans med sina föräldrar, var aktiv i motståndsrörelsen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=oieG0DHfISE

 

Merci, Juliette, pour tout 

 

Lars

 

 PS Efter att ha tittat på videorna så måste jag konstatera att – jag vet att det är politiskt inkorrekt – de franska sångerskorna är kriminellt snygga. DS