perolarssextiotal

 

 

Inser att gamla hjältars frånfälle från det jordiska har en positiv sida som inte ska överskattas men som ändå kan noteras just här: Det ger uppslag till blogginlägg när det handlar om hjältar vi inte skrivit om!

 

För några veckor sedan gav Wayne Fontana upp andan, vilket trogne läsaren Peter Lindberg nämnde för mig. Det skapade inga större aktiviteter hos landets rubrikskapare men min gamla tidning Västerbottens-Kuriren hade en mindre artikel.

 

Vi sextiotalstonåringar lärde känna Wayne Fontana på det sätt vi lärde känna artister på den tiden: En aktuell singel spelades i P3s Pop 64 framåt kvällskvisten. Gick den sedan upp på listan kunde vi höra den igen på onsdagen eller torsdagen beroende på om det var i USA eller i England den slog först. Undertecknad kompletterade nyhetsintaget med ett nytt nummer New Musical Express varje vecka vilket gav ytterligare intressant information.

 

Inga videos i någon form, inga artiklar i kvällspressen. De bilder vi såg av artisterna var skivomslag och hur deras privatliv såg ut fanns det ingen skvallerpress som behandlade. Ganska skönt när man tänker efter. Det var musik det handlade om, musik i form av spännande 3-minuters låter.

 

Låtar ja, Wayne Fontana slog igenom hösten 1964 med den lite lustiga titeln Um Um Um Um Um Um:

 

https://www.youtube.com/watch?v=gi3fp2-QYPM

 

Typisk brittisk 60-talspop, onekligen. Fontana föddes 1945 och växte upp utanför Manchester, en stad där det ju fanns flera spännande band med Hollies i spetsen. Han döptes till Glyn Jeffrey Ellis. Han tog, klokt måste man väl säga, ett artistnamn och valde Elvis trummis DJ Fontana som förlaga. 1963 bildade han kompgruppen The Mindbenders och fick kontrakt med ett skivbolag som hette just Fontana.

 

Det var först med femte singeln som de slog. Hade det varit enda hiten hade ingen kommit ihåg Wayne Fontana men uppföljaren blev en superhit. Tvåa i England och USA gick den hela vägen upp i topp. Ännu en sådan där låt man förvånas över att den inte är mer ihågkommen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7RgXQSd9ojA

 

Game of Love skrevs av Clint Ballard Jr, en kompositör som presenterades här på bloggen i maj 2017. Föregångaren Um Um etc var för övrigt skriven av Curtis Mayfield, soulsångaren.

 

Men där var det slut med de större hitsen. I USA var det märkligt tyst trots att han kommit etta. Wayne skilde sig från sin kompgrupp och fortsatte solo. Inga stora hits men en 11e plats i England med fina Pamela Pamela.

 

https://www.youtube.com/watch?v=zQSpgC-9Ogg

 

Den skrevs av Graham Gouldman, även han fick en specialpresentation här på bloggen i inlägget efter det om Clint Ballard Jr. Men sedan var det, i princip, slut. En kort karriär med några fina låtar. Tre LP blev det också, medger att jag inte hört dom.

 

Wikipedia berättar att Wayne gjorde ett comebackförsök 1973 med ännu en låt av Graham Gouldman. Kan vara kul att spela en låt som ni säkert inte hört, Together heter den

 

https://www.youtube.com/watch?v=3ReK15MR_d8

 

Vad ni läsare naturligtvis vet är att kompgruppen Mindbenders efter splittringen fortsatte och prickade in ettpar fina saker på listorna. Kan så klart inte missa att länka till Groovy Kind of Love. Tvåa både i England och i USA. En klassiker med en melodi som slår det mesta.

 

https://www.youtube.com/watch?v=b3kXqlJhGuE

 

Wayne Fontana kan knappast räknas in bland de verkligt stora på 60-talet. Men det är inte grejen. Vi som aldrig kan sluta älska decenniets musik vet att en viktig del av vår kärlek handlar om att det fanns så många, många soloartister och grupper som var bra. Därför hittar vi hela tiden pärlor vi glömt. Det var synd att Wayne Fontana skulle gå bort för att påminna oss om det.

 

Per