perolarssextiotal

 

Det måste ha varit någon gång 1964. Några unga grabbar hade snickrat ihop låtsasgitarrer.  Undertecknad bankade på kakburkar. Någon ”sjöng” det vi trodde var texten till Good Golly miss Molly med Swinging Blue Jeans, en av våra favoritgrupper från Liverpool. Så här lät våra idoler.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jHk1081Unmk

 

Några år senare. Beatles slog med Lady Madonna. Sveriges Radio skickade fram legenden Klas Burling att spela gammal hederlig Rock ´n´ Roll från tider så gamla att de var glömda, trots att det bara var ca 10 år innan dess. DÅ fick jag klart för mig att Good Golly miss Molly också var inspelad av kompositören.

 

https://www.youtube.com/watch?v=lQ6akiGRcL8

 

En smula bittert var det att medge att det där Liverpoolbandet nog förtjänade att vara så bortglömt som de var redan då och varit alltsedan dess. Även om det inte var deras fel att Richard Penniman var en så explosivt underbar sångare.

 

Jodå, nog kände jag till att det inte var Beatles som skrev Long Tall Sally. Säkert hade jag hört Tutti Frutti, låten Little Richard hade på USA-listan redan 1955. Låt oss göra en jämförelse till. Elvis gjorde den klassikern redan på sin första LP 1956. Låt oss länka till de båda inspelningarna.

 

https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c

 

https://www.youtube.com/watch?v=1se7jv7IC70

 

Vilken är bäst? Jag tycker nog att Elvis är en skickligare sångare och att hans låt svänger en smula bättre. Men Richard har ju RÅHETEN, det där gränslöst ohämmade utspelet som ingen kunde matcha i samtiden, och ytterst få därefter.

 

Little Richard inte bara framförde sina klassiska låtar med underbar kraft. Han var också med och skrev flera av dom. Förutom Tutti Frutti kan nämnas Slippin´and Sliding, Long Tall Sally, Lucille, Jenny Jenny och True Fine Mama. Till hans klassiska låtar ska också läggas Rit it Up, Ready Teddy och The Girl Can´t Help it, som var titellåt i en på femtitalet känd rockfilm.  Alla dessa framfördes i originalversioner av Little Richard på ett sätt som slår ut de många coverversionerna.

 

Men det går inte att skriva om Little Richard utan att beröra hans kaxiga självbild. Ett uttalande från sent nittiotal illustrerar:

I really feel from the bottom of my heart that I´m the inventor. If there was somebody else, I didn`t know them. Not even to this day. So I say I´m the architect.

 

Kort sagt: Enligt Little Richard heter The King of Rock´n´Roll inget annat än Little Richard. Man måste bara kapitulera inför den attityden!

 

Little Richards karriär började redan som 14-åring när Sister Rosetta Tharpe, en av de verkligt stora i den amerikanska gospeln, hörde honom sjunga och blev så imponerad att han fick sjunga med henne på scenen i en konsert i Macon City, Georgia, Richards hemstad. Efter en sådan kickstart förstår man att Richard satsade på musiken.

Han tog det artistnamn vi känner honom under, lärde sig spela piano och skivdebuterade 1951. I början gick det trögt men i november 1955 släpptes ’Tutti Frutti’ som kom på 17:e plats i USA. I maj 1957 släpptes LP:n Here´s Little Richard som fortfarande förekommer på listor över historiens främsta LP. Inte så konstigt, av de tolv spåren blev hela åtta i det närmaste standardnummer i sextiotalsbandens repertoar. Du har redan sett omslaget i länkarna, låtarna är med på plattan.

 

I likhet med åtskilliga andra svarta artister hade Richard en bakgrund i en starkt religiös miljö. På en turné i Australien 1957 såg han den ryska satelliten Sputnik flyga över Sydney och tolkade det som ett tecken från Gud att det var dags att återvända till religionen. Han beställde en hemresa tidigare än planerat. Det planerade planet störtade och för Little Richard var detta ett meddelande från ovan att han valt rätt.

 

Han övergav rockmusiken och skrev in sig på en bibelskola. Sjungandet inriktades på gospel. 1962 återupptog han emellertid rockmusiken men gjorde ingen come back. Han var en av de tio första att väljas in i Rock´n`Roll Hall of Fame år 1986 och fortsatte att turnéra fram till 2013, 81 år gammal, när han tyckte det var nog.

 

För ett antal år sedan gjorde tidningen Rolling Stone en lista över rockhistoriens främsta och placerade Richard på åttonde plats. Möjligen lite väl högt men det är en amerikansk tidning så man förstår att de inhemska hjältarna hyllas. Visst ska Little Richard vara högt på en sådan lista!

 

För en vecka sedan kom nyheten att Little Richard avlidit. Sorgligt förstås men på något konstigt sätt irrelevant. Att Richard Pennimans kropp inte längre fungerar och att han inte kan sjunga mer känns inte viktigt. För med sin musik och sitt obestridliga bidrag till rockens födelse och framväxt har han sedan länge sjungit in sig i evigheten. Låt mig avsluta inlägget med tre låtar som inte behöver presenteras närmare:

 

https://www.youtube.com/watch?v=K4fNqoHzeO4

 

https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw

 

https://www.youtube.com/watch?v=PcJrExewkYA

 

Vi kan bara ta av oss våra mössor och samfällt bugande säga:

 

Tack Richard Penniman!

Per