God Jul och Gott Nytt År!
Måste medge att Bing Crosbys White Christmas dök upp i skallen varenda gång jag funderade på vår utmaning. Ärligt talat bjöd inte 60-talet på så många minnesvärda jullåtar. Kan faktiskt inte direkt komma på någon. Tidens artister var fullt upptagna med att förändra musikhistorien så varför engagera sig i ett traditionstyngt firande som de vuxna styrde?
Men låt oss spela rejäl rockmusik! 1959 släppte Chuck Berry en singel som inte gjorde större väsen av sig. Inte heller när den släpptes i England 1963. Inte en egen komposition för en gångs skull men ska man fira Jul ska man!
Låten har spelats in åtskilliga gånger men det är vår ständigt och välförtjänt hyllade hjälte Keith Richards version som blir mitt bidrag i denna utmaning. Det var hans första singel och släpptes inför Julen 1978. Ingen listplacering men det struntar vi i nu.
Nu släpper vi på bromsarna, höjer ljudet i högtalarna och firar Jul med Keith!
(390) Keith Richards - Run Rudolph Run - YouTube
Per
Jag ska nog medge att jag, de senaste åren, har hämtat mina jul-låtar från albumet A Christmas Gift To You from Phil Spector. Så icke i år. Jag satsar på en låt som jag inte tror du har hört. Samma råd som Per gav. Dra på ljudet. Ordentligt. Det tål Ike och Tina!
Lars
Så God Jul och Gott Nytt År från oss bakom perolarssextiotal.
Kvalitét förnekar sig aldrig
Jag vet, jag vet! Alla vet redan allt om Yesterday. Att Paul komponerade den i drömmen, att arbetsnamnet innan han skrev texten var Scrambled eggs, att den hade alla topplaceringar på världens alla listor (nåja), att den spelades in på en nedstämd Epiphone Texan steel-string och att den sägs vara den låt som det gjorts flest covers på. Så jag ska inte ägna detta inlägg åt mer om detta. Istället vill jag bjuda på några, i mitt tycke fascinerande, covers på låten. Den inneboende kraften i Pauls, på gränsen till pekoral gränsande, låt bevisas av att den tål så många omtolkningar i olika genrer och ändå håller. Och det är den kraften jag tänkte visa exempel på i detta inlägg.
Bob Dylan hade inte mycket till övers för låten. Ett känt citat från honom låter rörande Yesterday: "If you go into the Library of Congress, you can find a lot better than that. There are millions of songs like 'Michelle' and 'Yesterday' written in Tin Pan Alley." Då ska vi komma ihåg att Tin Pan Alley var ett riktigt skällsord kommande från Bob. Trots det kunde han inte låta bli att spela in låten även om den aldrig gavs ut, men såhär låter den i den Dylandystra folk-tolkningen. Inte så dumt tycker jag.
https://www.youtube.com/watch?v=xWBuCH5wIZ0
Ska man leta efter den direkta motsatsen till Bob´s version så får det väl bli den amerikanska crooner-miljön. Ja, jag vet att Bob gjorde försök i den genren, men det vill vi väl alla glömma? Nej, ska man hitta en crooner av högsta karat så behöver man inte söka längre än till Ol´ blue eyes. Min storasyster lämnade, när hon flyttade hemifrån, ett gäng LP med Frankieboy som jag inte hade så mycket till övers för mitt i popsvängen, men det händer oftare nuförtiden att jag låter en vinyl med honom hamna på spelaren. Hur som helst – detta är Sinatras version. Smäktande är väl i detta sammanhang nästan ett understatement.
https://www.youtube.com/watch?v=rytmTeaUtAY
Opera någon? Jodå. Operasångerskan Cathy Berberian tvekade inte utan gav Yesterday en ny form – arian. Jag är långtifrån någon opera-fan och jag tycker inte hennes tolkning vinner särskilt mycket, men det handlar ju inte om min smak utan om låtens tålighet att överleva tolkningar. Och det där vibratot är ju svårslaget, eller hur? Fast tankarna går lite åt mrs Miller …
https://www.youtube.com/watch?v=GvuxldwxW8k
Och ja, visst måste vi höra originalet. Jag nämnde balansen mellan själfull ballad och pekoral tidigare. Paul är då och då ute på den slaka linan, men han kommer alltid undan om än med en hårsmån. Så var så goda:
https://www.youtube.com/watch?v=wXTJBr9tt8Q
Lars
PS
Den här måste du höra, även om jag går långt över tidsgränsen för vad Per och jag tillåter på denna blogg. Så berätta inte för Per om detta inlägg. Yesterday i Reggae-tappning.
https://www.youtube.com/watch?v=pBQ0bHqJ1j0
DS
Vi firar Dave Brubeck, 100!
Jazz är inte det vi fokuserar på i denna spalt. Men bra musik är bra musik och det är kul att lite få vädra mitt intresse för en synnerligen spännande och rik musikform.
Den 6 december 1920 föddes Dave Brubeck. Han växte upp i norra Kalifornien där hans pappa var ranchägare med boskap. Dave, den yngste av tre söner, lärde sig uppskatta friheten och rytmen i cowboylivet. Mamma var en duktig lärarinna och en pianist som spelade klassisk musik. Dave hade dålig syn och därför svårt att läsa. Men hörseln var perfekt och den vägen tog Dave Brubeck in så mycket kunskap att han kom att skriva in sig i jazzhistorien.
Han var soldat i andra världskriget men räddades från den riktiga frontlinjen i slaget om Ardennerna när Röda Korset behövde en pianist för en föreställning. Därefter fick han leda band som underhöll soldaterna. Efter kriget bildade han ett band på högskolan och träffade saxofonisten Paul Desmond. De kom att utgöra kanske jazzhistoriens tightaste duos och spelade ihop fram till 1967.
Brubeck är inte känd som en av jazzens största pianister, om vi snackar teknik och improvisationsfantasi. Däremot var han en bra kompositör som spelade in flera LP helt ensam med sina tangenter. Därför är det en stor ironi att den låt han är mest förknippad med inte skrevs av honom utan av kollegan Desmond. En hit 1961. Ni kan inte missa den speciella rytmen 5/4 i Take Five.
(373) Dave Brubeck - Take Five - YouTube
Kolla gärna trumpartiet en gång till. Joe Morello visade hur en bra jazztrummis spelar. Han var trogen Dave i många år.
I början av sextiotalet konkurrerade Brubeck med självaste Armstrong och Miles Davis om att vara störst inom jazzen. Take Five låg på en storsäljande LP. Den hette Time Out vilket syftade på att låtarna gick i aviga rytmer. Om 5/4 inte var tillräckligt speciellt kunde man vända på singeln och möta en låt i 9/8-dels- takt, alltså 1-2, 1-2, 1-2, 1-2-3. Häng med i Brubecks komposition Blue Rondo a La Turk
(373) The Dave Brubeck Quartet - Blue Rondo à la Turk - YouTube
Dave Brubecks kvartett var den klart mest populära gruppen inom jazzen. Förutom Desmond och Morello spelade Eugine Wright bas, den ende färgade i bandet. När Desmond lämnade kvartetten 1967 hoppade Gerry Mulligan in, ett annat av jazzens många stora namn. Men glansen från tidigare storhetstid kunde inte upprepas trots att Dave kämpade på genom seklet.
Dagen före sin 92a födelsedag 2012 lämnade Dave Brubeck jordelivet. Han hade då en lång bana bakom sig, i många år i samarbete med en eller flera av sönerna som gått i pappas fotspår.
I dag räknas inte Dave Brubeck bland de allra största inom jazzen. Mitt jazzkunnande sträcker sig inte så långt att jag ska kommentera det. Men som lyssnare slås man av musikens lätta anslag vare sig Brubeck spelar ensam eller med andra. Det låter sällan uppfordrande utan trevligt. Särskilt uppskattar jag kvartettens musik där alla fyra verkar ha så roligt tillsammans. Här är Brubecks komposition In Your Own sweet way, en låt som många andra spelat in. Njut av det mjuka anslaget.
(373) Dave Brubeck - In Your Own Sweet Way - YouTube
Kan inte låta bli att ta den låten en gång till. Så här spelar Miles Davis den.
(373) In Your Own Sweet Way - YouTube
Skulle kunna tagit med Chet Bakers version också. Populär låt bland jazzmusiker är den!
Bland klassiska kompositörer är det ju legio att media, orkestrar och arrangörer uppmärksammar bortgångna storheters födelse och död med jubiléer. Om några år till får vi ser hur rockmusikens hjältar hyllas när det gått 100 år sedan de föddes. Vad gäller jazzen har denna Blogg i all sin blyghet gjort en liten insats för jazzen i alla fall!
Per
John Lennon In Memoriam
Åttio år sedan han föddes och fyrtio år sedan han dog. Märkligt vad tiden går.
Per brukar säga att om vissa artister och grupper är det i det närmaste omöjligt att blogga om eftersom allt och mer därtill redan är skrivet. Det gäller förstås också om John, så detta inlägg blir inget biografiskt utan en egen reflexion över ett märkligt människoöde. När man, som jag med John, har följt någon under så lång tid så etablerar man nästan – om än ensidig – personlig relation. Min relation till John är långt ifrån okomplicerad och han stack ju i mina ögon ut ifrån resten av gruppen på många sätt. Paul var charmigast, George var trevligast och Ringo roligast. John var mest komplicerad av de fyra.
Om Paul och George skrev fantastiskt så var de ändå ibland lite mer distanserade i sina låtar, medan John ofta öppnade texterna mot sitt innersta och gjorde både sina bästa och sämsta karaktärsdrag tillgängliga. Han kunde vara nästan outhärdligt öppenhjärtig. Som i detta tidiga rop på hjälp från en period då han var helt mentalt utmattad av turnerandet och hans dåliga äktenskap, isolerade som han och Cynthia kände sig i sitt nya hus, som inte mådde bättre av att han ivrigt tog för sig av vad groupies och prostituerade kunde erbjuda. Vet man det så förstår man desperationen i text och röst.
https://www.youtube.com/watch?v=2Q_ZzBGPdqE
För alla som följt honom noga så framträder han som inte så lite av en dubbelnatur. Jag ska inte gå in på mina spekulationer om hur detta präglats av hans knepiga barndom, utan nöjer mig med att konstatera fakta. Han kunde uppenbarligen vara hur charmig och rolig som helst samtidigt som han kunde gå in i ensamma avvisande perioder, bara tillsammans med olika droger. Han älskade nog Yoko på ett sätt som är få kvinnor förunnat och kunde samtidigt bära sig åt som ett svin mot sin första hustru och son. Han kunde vara väldigt lojal, till exempel mot sin släkt, samtidigt han kunde vara både långsint och rent av elak. Han förnekade senare att denna låt handlade om Paul men det är förstås ren lögn, något han inte heller vara främmande för.
https://www.youtube.com/watch?v=S6CdpAhwpw8
John kunde entusiastiskt skriva, framföra och positivt kommentera låtar han själv skrivit för att lite senare avfärda dem som skräp. Det verkar nästan som han., medvetet eller omedvetet, ville såra de som älskade just den musik som han själv lite senare avfärdade som utfyllnad och trams. Efter gruppens uppbrott hade han förstås inget alls till övers för Pauls sånger. På det privata planet pendlade hans självbild mellan en extrem självupptagenhet och en närmast messiansk kallelse. I en del litteratur sägs det att han under 1968 sammankallade gruppen för att meddela att han faktiskt var Messias. Möjligen spelade hans aptit för LSD en viss roll om det nu är sant. Sant är dock att hans dubbelnatur inte hade några problem med att växla mellan den officiella Bed-In-For-Peace där hans kamp för världsfred och kärlek kulminerade till att bli en hemmapappa med Sean utan en tillstymmelse av intresse för omvärldens problem.
https://www.youtube.com/watch?v=ftE8vr0WNus
En komplicerad relation för mig, som jag sa. Och summan? På samma sätt som hans musik ibland förbryllar mig så förbryllar han mig. Men egentligen älskar jag bägge, på gott och ont.
Lars
