perolarssextiotal

Åttio år sedan han föddes och fyrtio år sedan han dog. Märkligt vad tiden går.

Per brukar säga att om vissa artister och grupper är det i det närmaste omöjligt att blogga om eftersom allt och mer därtill redan är skrivet. Det gäller förstås också om John, så detta inlägg blir inget biografiskt utan en egen reflexion över ett märkligt människoöde. När man, som jag med John, har följt någon under så lång tid så etablerar man nästan – om än ensidig – personlig relation. Min relation till John är långt ifrån okomplicerad och han stack ju i mina ögon ut ifrån resten av gruppen på många sätt. Paul var charmigast, George var trevligast och Ringo roligast. John var mest komplicerad av de fyra.

Om Paul och George skrev fantastiskt så var de ändå ibland lite mer distanserade i sina låtar, medan John ofta öppnade texterna mot sitt innersta och gjorde både sina bästa och sämsta karaktärsdrag tillgängliga. Han kunde vara nästan outhärdligt öppenhjärtig. Som i detta tidiga rop på hjälp från en period då han var helt mentalt utmattad av turnerandet och hans dåliga äktenskap, isolerade som han och Cynthia kände sig i sitt nya hus, som inte mådde bättre av att han ivrigt tog för sig av vad groupies och prostituerade kunde erbjuda. Vet man det så förstår man desperationen i text och röst.

https://www.youtube.com/watch?v=2Q_ZzBGPdqE

För alla som följt honom noga så framträder han som inte så lite av en dubbelnatur. Jag ska inte gå in på mina spekulationer om hur detta präglats av hans knepiga barndom, utan nöjer mig med att konstatera fakta. Han kunde uppenbarligen vara hur charmig och rolig som helst samtidigt som han kunde gå in i ensamma avvisande perioder, bara tillsammans med olika droger. Han älskade nog Yoko på ett sätt som är få kvinnor förunnat och kunde samtidigt bära sig åt som ett svin mot sin första hustru och son. Han kunde vara väldigt lojal, till exempel mot sin släkt, samtidigt han kunde vara både långsint och rent av elak. Han förnekade senare att denna låt handlade om Paul men det är förstås ren lögn, något han inte heller vara främmande för.

https://www.youtube.com/watch?v=S6CdpAhwpw8

John kunde entusiastiskt skriva, framföra och positivt kommentera låtar han själv skrivit för att lite senare avfärda dem som skräp. Det verkar nästan som han., medvetet eller omedvetet, ville såra de som älskade just den musik som han själv lite senare avfärdade som utfyllnad och trams. Efter gruppens uppbrott hade han förstås inget alls till övers för Pauls sånger. På det privata planet pendlade hans självbild mellan en extrem självupptagenhet och en närmast messiansk kallelse. I en del litteratur sägs det att han under 1968 sammankallade gruppen för att meddela att han faktiskt var Messias. Möjligen spelade hans aptit för LSD en viss roll om det nu är sant. Sant är dock att hans dubbelnatur inte hade några problem med att växla mellan den officiella Bed-In-For-Peace där hans kamp för världsfred och kärlek kulminerade till att bli en hemmapappa med Sean utan en tillstymmelse av intresse för omvärldens problem.

https://www.youtube.com/watch?v=ftE8vr0WNus

En komplicerad relation för mig, som jag sa. Och summan? På samma sätt som hans musik ibland förbryllar mig så förbryllar han mig. Men egentligen älskar jag bägge, på gott och ont.

Lars