Lite politiskt inkorrekt
Jag har med stigande förundran följt debatten om ord som ska förbjudas för att inte kränka någon. Det började med några mycket rimliga krav rörande hur afro-svenskar ska omtalas och fortsatte vidare över bakverk, Tintin, Romer, Inuiter och Pippis pappa och så vidare. Jag kom att fundera en smula på mina pojkböcker och vad som kommer att hända med dem. Tom Sawyers äventyr (beskrivning av afro-amerikaner), Fem-böckerna (som inte så sällan har en väldigt schablonartad syn på Romer) och Tvillingdetektiverna-böcker som i vart fall i Pyramid-mysteriet beskriver araber i allmänhet på ett mindre smickrande sätt.
Tankegången fortsatte till musiken. Vad kan tänkas hända med musiken från sextiotalet?
Kommer denna att kunna spelas? Quinn The Inuit?
https://www.youtube.com/watch?v=kMRWPu1LCXw
Eller denna? Det får väl sägas att den ger en idylliserad bild av en prostituerad från ett fattigt land?
https://www.youtube.com/watch?v=LBjZVpD_ALs
Den lätt fördolda drog-liberalismen ska vi inte glömma. Lucy in the sky with diamonds (jaja, jag vet vad John har sagt, men jag tror vad jag vill)? Itchycoo park? Eight miles high? Går denna, till exempel, att spela längre?
https://www.youtube.com/watch?v=tOyasacx9vQ
Och inte bara texterna. Vilken kvinnosyn ger denna video uttryck för? Ska också den släckas ner?
https://www.youtube.com/watch?v=Hom0fYd5uX4
Och dessa förskräckliga dansare dyker också upp i filmer. Här ett klipp från en italiensk produktion. Trigger warning för den sensible.
https://www.youtube.com/watch?v=AXyI8zwQFyU&list=PLBJKU1t36vcDy6SOOlervx51_4VrNRi6z
Och vi ska inte ens tala om attityden, se bild.
Det är konstigt att vi som läste de där böckerna, hörde den där musiken, såg filmerna, åt dom där bakverken och upplevde Go Go – dans som något fräckt och kul, i så många fall växte upp till någorlunda mentalt sunda och rejäla män och kvinnor. Tänk då hur bra de som växer upp nu och som slipper allt detta kommer att bli.
Lars
PS Dessa hänger visst också löst i London. OMG!
https://www.youtube.com/watch?v=rB5Nbp_gmgQ
https://www.youtube.com/watch?v=vpEWpK_Dl7M
DS
På tal om underbara röster - Roy Orbison
Äntligen, måste man ju inleda med. 11 år med bloggen och inte något rejält inlägg om Roy Orbison. Bättre sent än aldrig heter det ju och nu är det dags. Påmindes genom mitt förra inlägg som beundrade Charlie Prides röst. Om Roy Orbison har jag länge sagt att hans musik egentligen inte var så märkvärdig, dvs utmärkt bra men inte originell i sig. Men den bars upp av rockhistoriens kanske mest förnämliga sångröst. Sällan, ja aldrig, har en sångröst så högt burit upp de låtar den framfört. När en CD-box gavs ut 2008 fick den titeln ”The Soul of Rock ´n´Roll. Perfekt.
Roy föddes i Texas 1938. Vad kanske inte många vet är att Roy var aktiv redan i rocken begynnelse på självaste Sun records, Elvis första bolag i Memphis. Legenden Sam Phillips producerade Roys första singel 1956, Ooby Dooby
https://www.youtube.com/watch?v=w-ijEWj2xmg
Rätt ok rockare, eller hur? Den låten gav sig Creedence på 1970, som ni säkert minns. Det blev ytterligare flera singlar för Sun Records innan Roy 1959 hamnade på Monument records. Han spelade in i Nashville och kompades av stadens duktiga musiker. Nu hände det saker. 1960 kom genombrottet, Only the Lonely, tvåa i USA och topp i England. Ni har hört den men kolla in voicen:
https://www.youtube.com/watch?v=kjq4wYuwgxs
Liksom de flesta av hans kommande hits hade Roy varit med och skrivit. Sedan kom hitsen som ett vackert pärlband fram till och med 1966. Här nästan badar man i godis, men jag antar att läsaren redan har en bra samling – eller mer – med Roy så vi nöjer oss med de två listettorna. Running Scared toppade 1961. Pretty Woman 1964.
https://www.youtube.com/watch?v=WBAqXtaPZgQ
https://www.youtube.com/watch?v=3KFvoDDs0XM
Sedan blev det tvärnit i karriären. Ett nytt skivbolag kunde inte få till singlar som kunde stå upp i den snabbt hårdnande konkurrens inom popmusiken i mitten av sextiotalet. Roy råkade också ut för personliga tragedier. 1966 dog hustrun Claudette i en motorcykelolycka och två år senare innebrändes deras två söner.
Inte heller 70-talet blev bra. LP-skivor sålde så illa att de inte gavs ut utanför USA. Men Roy var inte glömd. Ett par av hans låtar förekom i filmer och metalgruppen Van Halen spelade in Pretty Woman. Bruce Springsteen framförde Orbison-låtar live. Bruce stod också för talet när Rpy 1987 valdes in i Rock ´n´Roll Hall of Fame: ”I wanted a record with words like Bob Dylan that sounded like Phil Spector—but, most of all, I wanted to sing like Roy Orbison”, sa han bland annat.
Nu var Roys come back redan på gång. En samling med nyinspelningar av hitsen gick bra och 1987 kom den fina Black and White Night, en konsert med Roy i centrum bland storheter som just Springsteen, Elvis Costell med flera. Året därpå var han en av fem hjältar I Travelin Wilburies.
Men vad händer?! Jo, karln avlider i hjärtinfarkt i december 1988, strax innan den nyinspelade, utsökta, LPn Mystery Girl släpptes. Dödsfall kommer aldrig lägligt men det måste vara något av rekord I dålig timing.
Nu tillbaka till RÖSTEN, på sista LPn finns den ljuvliga A Love so Beautiful.
https://www.youtube.com/watch=_iv0WxWM_2o
Inte mycket att tillägga, eller hur?
Per
Inget färglöst inlägg, jag lovar!
Du vet. När man sitter och lyssnar förstrött på en lista man gjort på Spotify och så dyker där upp en låt som man inte hört på ett tag och det slår en hur bra den är. Plötsligt ramlade den här låten ur högtalarna som fortfarande ger mig en kick (låten alltså, inte högtalarna). Var för övrigt en av de första låtar jag lärde mig spela på gitarr. Tacksam för få och bara öppna ackord. Lite lustigt med en svartvit video till en låt med det namnet.
https://www.youtube.com/watch?v=96tk8Xcs0dc
Sedan kom jag att fundera på hur många låtar det finns som handlar just om färger. Inget dumt tema för ett blogginlägg, eller hur? Donovan sjunger om gult, blått och grönt så jag nöjer mig med dessa färger.
The Who gjorde sig mest kända för sina tuffa rocklåtar och vilda live-show, men här visar det sig att de både kunde skriva och framföra ballader. Stämsång också om det knep. Omslaget till albumet som låten är klippt från måste vara ett av de fräckast som gjorts. 1971 är årtalet. Den här var det nog ett tag sedan du hörde?
https://www.youtube.com/watch?v=dMrImMedYRo
Den här hör man lite oftare. Får väl sägas vara en av de ballader som åldrats vackrast. På den tiden tyckte jag en period Tom Jones var lite i smörigaste laget, men jag var vid den tiden svårt rock-förgiftad (läs Rolling Stones). Med åren har jag insett vilken pipa han har och hur nyansrik hans röst är. Jag hör honom på ett helt annat sätt nuförtiden.
https://www.youtube.com/watch?v=u81CTfbc99c
Oavsett tema för mina inlägg brukar jag, som den trogne läsaren noterat, peta in några egna favoriter. Så också nu. Och de låtar som genast slog mig som lämpliga (med färgtemat kvar) var en riktigt tung rockare och en av de vackraste ballader jag hört. Märkligt nog väckte mitt val en, om inte naturvetenskaplig, så i alla fall en filosofisk fråga – är svart och vitt verkligen färger eller är de frånvaro av färg? Åtminstone svart? Sådan metafysik måste man fort lämna bakom sig så att frågan inte förföljer en.
Så jag avslutar med en svart och en vit.
https://www.youtube.com/watch?v=QkwmSzPdVnY
https://www.youtube.com/watch?v=cs4RG9u8IVU
Trevlig helg!
Lars
Jag är kär i en röst – Charlie Pride
I vintras gick en suverän serie om Countrymusikens historia i SVT i 9 delar av den i dokumentärsammanhang alltid pålitlige Ken Burns. Just nu går den i repris. Den är byggd kring ett stort antal fina porträtt av genrens största namn, framförallt under den senare delen av 1900-talet. Självklart gjorde jag en del kontroller i samlingen för att se att i alla fall några av de viktigaste namnen stor där. Upptäckte då att Charlie Pride saknades. Tack vare den utmärkta skivaffären Allatiders i Gävle kunde missen rättas till.
Samlingen jag skaffade har 15 av Charlie Prides totalt hela 29 ettor (ofattbart många!) på countrylistan under åren 1969 – 1983. 5 låtar till ingår på min skiva, inklusive Charlies första listplacering, Just Between you and me från 1966. Pride hade ytterligare 16 låtar på topp 5, utöver de 29 ettorna alltså. Otroligt!
Jösses vilken upplevelse jag fick! Sanningen är ju den att med stigande ålder – och mer välfylld samling – går det allt längre tid mellan det att man upptäcker en artist. Country har ju inte varit ens hemmaplan men Charlie PrIde knäcker mig helt med sin röst och då fastnar liksom låtarna på köpet. Märkligt nog är det samlingens enda låt som inte kom upp på någon lista vars melodi jag kommit på mig att gnola på om och om igen. Please Help me I´m Falling från 1969 må vara en hur genomsnittlig countrylåt som helst. Jag bara gillar den! Kolla in hur han liksom hänger kvar en liten stund i de flesta frasernas sista ton.
https://www.youtube.com/watch?v=J8uJrHnn74M
Hans röst kommer ännu bättre fram i den tredje ettan, Is Anybody Going to San Antone från 1970.
https://www.youtube.com/watch?v=BzISbZtRYHU
Kollade du länken såg du att låten var från Charlie Prides 10e album. Imponerande! Eftersom vi håller på med country i detta inlägg måste vi ju ha en länk till en sådan där typisk, klämmig countrylåt med lite tjo och tjim. Att den kom etta behöver inte sägas.
https://www.youtube.com/watch?v=G9ChTt9Kkz0
Där fick ni också se omslaget till skivan jag köpte. Charlie Pride kom aldrig in på den stora topp 20, men faktiskt på platsen närmast under 1971 med Kiss an Angel Good Morning som sålde över en miljon. Den tar vi också med i länkkavalkaden.
https://www.youtube.com/watch?v=rouSFhnQapE
Charlie Pride än nu 86 år men spelade i Nashville så sent som 2018. Han är gift med Rozene sedan 1956. Deras två söner är också musiker.
Med sin i countrysammanhang speciella hudfärg har Charlie Pride visat att countrymusik kan lyssnas och spelas av alla människor. Hans underbara röst kommer alltid vara något speciellt för mig.
Per
Mea culpa! Mea maxima culpa!
Att glömma att lägga ut sitt inlägg i rätt tid, eller att glömma det helt är en stor synd. Idag är det måndag. Inlägget skulle publicerats i fredags. Tre dagar alltså. Illa, illa! I väntan på min nästa gång att lägga ut (som jag inte ska missa) så får det bli ett kortinlägg om dessa förlorade dagar.
Fredag.
Det var alltså jag borde ha tänkt till. I should have had Friday on my mind.
https://www.youtube.com/watch?v=rBJLoYd8xak
Lördag.
Att jag inte ens var med på banan på lördag hade jag kanske kunnat skylla på att jag såg en fascinerande film på bio, men i dessa tider går man ju inte på bio. Men förr gjorde man det.
https://www.youtube.com/watch?v=vB08hqjJnPo
Måndag
Idag är det alltså måndag. Beroende av min glömska så borde det vara en dag av ruelse. Men eftersom jag befinner mig på semester (för det fall en pensionär kan vara på semester) i Småland vid en trolsk insjö i Småland fylld av abborrar som bara väntar på att bli uppdragna. Kanske också ett eller annat dopp från bryggan. Så, trots allt: Monday, Monday so good to me …
https://www.youtube.com/watch?v=h81Ojd3d2rY
Puh, sen räddning, men i alla fall.
Fortsatt trevlig sommar.
Lars
