perolarssextiotal

Det finns artister och grupper som verkar stå vid lite av rampljuset. Andra står längst fram på scenen och får de stora rubrikerna. Men den som försöker se en större bild vet att bredvid står andra som, egentligen, betytt väl så mycket för att föra popmusiken framåt.

 

Häromveckan läste jag en specialtidning från Uncut om The Band. Tidningen hade visserligen rubriken ”Bob Dylan & The Band” men det var nog bara för att sälja. Det var The Band som tidningen fokuserade på. Hela historien.  Ännu en gång kom tanken: Varför har vi inte skrivit om dom?

 

De LP-debuterade 1968 och hade redan ett par år tidigare spelat en avgörande roll i Dylans musikaliska utveckling. Idag nämns The Band ofta som gruppen som startade ”Americana”, ännu en av branschens många försök att sortera det underbart mångfacetterade som är popmusiken sedan 1955. Nu är The Band ganska hyggligt dokumenterade. Ett par CD-boxar har givits ut. Personligen räknar jag ”A Musical History” från 2005 till favoriterna i skivsamlingens box-avdelning.

 

Det var fyra kanadensare som stött ihop med en trummis från Arkansas när denne kom med sångaren Ronnie Hawkins till Toronto. Men vi tar inte hela storyn från början. Så småningom började de spela med Bob Dylan som ville ha ett tyngre komp. Det blev turnerande och i England gjorde dom den 17 maj 1966 Like a Rolling Stone i en knäckande, klassisk, version den som föregicks av att en kille i publiken ropade ”Judas”. Den är borttagen från Youtube men där finns en inspelning fyra dagar senare från Newcastle:

 

https://www.youtube.com/watch?v=uCcc-XRAf5s

 

Ni noterade ett obekant ansikte bakom trummorna. Micky Jones hade hoppat in för Levon Helm som inte hade klarat publikens hårda kritik av Dylans nya sound. Inte långt därefter råkade Dylan ut för den omtalade olyckan och drog sig tillbaka till Woodstock där han och bandet jammade dag efter dag. Resultatet fick vi höra 1975 när The Basement Tapes gavs ut. Samarbetet ledde också till The Bands debut där Bob ritade omslaget och bidrog med ett par låtar. Plattan tillhör fortfarande pophistoriens främsta. George Harrison sa att det var den bästa LP han någonsin hört. Topplåten är The Weight.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FFqb1I-hiHE

 

Kolla in Levon Helms röst här. Finns där inte en klangbotten som ekar av historia men också tidlöshet? Vi tar en låt till från plattan, basisten Rick Danko hjälpte Dylan med This Wheels on Fire.

 

https://www.youtube.com/watch?v=-mlzUHxNMV8

 

Här fick du se omslaget som Dylan målade. På förra inslaget hade någon istället satt in omslaget till gruppens nästa LP, bilden ovan här. Jag tycker den är ikonisk. Där SER man det man känner för gruppens musik. Ärlig, stram, sökande.

 

Music from Big Pink var en suveränt bra LP men den är ändå ett par snäpp under uppföljaren som kom hösten 1969, The Bands verkliga mästerverk. LP:n hette kort och gott The Band. Gruppen bestämde sig för namnet när de tänkte att ”ok, vi är ett kompband till Bob Dylan men borde vi inte ha ett eget namn”. Då noterade någon i diskussionen att ”vi kallar oss ju bara för The Band och då kan vi väl heta så?”

 

Plattan har tolv låtar som alla känns som fullständiga berättelser. Rösterna är fyllda av inlevelse och kompet väl utsnidat med många instrument. En musikalisk stil rotad i decenniers amerikansk tradition men ändå någonting nytt för oss popnördar då. Vi länkar till första spåret, Across the Great Devide.

 

https://www.youtube.com/watch?v=xUPbIbHUem0

 

Det nästa ett lotteri att välja låtar. En jag tidigt föll för var Up on Cripple Creek,

 

https://www.youtube.com/watch?v=EisXJSsULGM

 

Det var så klart omöjligt att upprepa en sådan platta. Fortfarande fanns där den särskilda känslan och personligheten i musiken men låtarna var inte riktigt lika bra. Tredje LP:n, Stage Fright, hade dock en makalös titellåt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jTbX_XYo6xI

 

1972 kom dubbel-LP:n Rock of Ages, en av historiens bästa live-plattor. Att bandet började få slut på idéer demonstrerades året därpå när de gav ut en LP med covers på gamla låtar. 1974 blev det en gigantiskt turné med Bob Dylan som dokumenterade på dubbeln Before The Flood. Avslutningen blev snygg: The Last Waltz var en konsert från 1976 som blev den kanske bästa rockfilmen någon i Martin Scorseses regi.

 

Tre av medlemmarna är nu borta. De som några medlemmar gjort efter The Last Waltz kan vi lämna då det inte alls kan jämföras med de första skivorna storhet. Men dessa lever hur länge som helst.

Per