perolarssextiotal

Så har vi kommit till slutet av resan genom sextiotalet med hjälp av boken ”Rock dag för dag”. Dags alltså att ta vid där vi slutade för fjorton dagar sedan då James Brown, enligt boken, blev årets artist. Nu således:

1966

Art Garfunkel och Paul Simon hade verkligen ett ”on and off relationship”. Det inleddes redan under skoltiden när de spelade som Tom & Jerry utan någon större framgång utanför klubbarna. Så de gick skilda vägar för att återförenas1962 då de tagit sig till stället där så mycket hände – Greenwich Village, New York. De fick ett kontrakt med Columbia och spelade in ”Sounds of Silence”, som skulle bli deras stora genombrott, men medan mixning och pålägg gjordes så skildes de på nytt och Simon reste till Europa som folksångare. Färdig blev den en av 1966 års stora hits och jag har inget att invända mot att boken utsåg dem till årets artist. Sedan tog det slut igen 1970 för att återuppta samarbetet så sent som 81 genom konserten i Central Park. Efter det har de bägge haft solokarriärer, Simons dock överskuggande Arts.

Den här var det nog ett tag sedan du hörde. Från 1957 alltså.

https://www.youtube.com/watch?v=w9e3hU6KIZo

1967

Ohotad detta år var, både enligt boken och mig, Jimi Hendrix. Liksom så många andra wannabees var han redan i tidig ålder med i ett antal hobbyband. När han gick en fallskärmsjägarutbildning (!) bildade han sin första egna grupp, Casuals. Han fullföljde emellertid inte utbildningen helt, utan började få kompa storheter som Little Richard, BB King och Jackie Wilson men under namnet Jimmy James. Till hans lycka blev han upptäckt av Animals-basisten Chas Chandler som tog honom till England där han trivdes väl om inte för annat än att rasfördomarna inte satt lika djupt där som i hans hemland. Det var emellertid i USA han ändå till slut fick sitt stora genombrott vilket var på Montereyfestivalen. Efter det blev han stor stjärna och hans singlar är numera ikoniska.

Svårt välja men jag tar en personlig favorit.

https://www.youtube.com/watch?v=_PVjcIO4MT4

1968

”Hello, I love you”. Kanske inte den mest kända låten kanske, men blev faktiskt etta I USA detta år. Doors första US-etta. Jim Morrison och Ray Manzarek hade bildad gruppen redan 1965 där bägge studerade film vid UCLA. Gruppnamnet togs, som bekant, av en dikt av Blake använd av Aldous Huxley i boktiteln ”The doors of perception”. Deras första LP kom -67 i och dess följe singelhiten ”Light my fire”. Mest typisk för Doors poetiska, nästan meditativa, stil var albumet avslutning, elvaminuter ”The end”. Bandet var och förblev en album-grupp, om uttrycket tillåts, och personkulten kring Jim tog nästan bisarra proportioner. För Jim och Doors blev, som för så många andra, drogerna slutet och Jim avled1971. Jim Morrison var stilbildande för många epigoner, men Rays keybordstil bildade också skola. En personlig favorit får bli illustration.

https://www.youtube.com/watch?v=iv8GW1GaoIc

1969

Decenniet avslutas med CCR som var deras genombrottsår. De levererade tre album, ”Bayou Country”, Green River” och Willy and the poor boys”. Gruppens rötter sträcker sig ända till 1959 då bröderna Fogerty bildade Blue Velvets, senare Golliwogs. Jag har alltid upplevt deras karaktäristiska spelstil som en sydstats-country och jag har alltid varit tilltalad av sydstatsanstruken musik. Deras hitlista är lång som Nilen och visar inga tecken till att sina trots att gruppen splittrades av inre slitningar, kanske framför allt beroende av Johns dominanta roll i gruppen. På olika sätt fullföljde gruppens medlemmar på olika håll sin musikaliska tradition.

https://www.youtube.com/watch?v=Aae_RHRptRg

1970

Här utsåg boken Led Zeppelin till årets grupp och därmed var sextiotalet över.

Sammanfattningsvis var det trevlig att fundera lite grann kring årets-grupp-temat och boken lyckades väl ganska bra, även om den i min värld var väldigt USA-inriktad. Min lista – och kanske din – hade nog sätt annorlunda ut.

Lars