perolarssextiotal

 

 

Tillsammans med Beatles är James Bondfenomenet något som tydligare än allt annat definierar bilden av 60-talet: ungdomligt, fräscht, utmanande utan bli ovänligt. Att första Bondfilmen hade premiär samma dag som Beatles första singel släpptes, den 5 oktober 1962, är notabelt.

 

En herre vid namn Jon Burlingame har skrivit en bok om Bondmusiken som jag tror att jag räknar bland mitt livs 10 bästa läsupplevelser, alla kategorier. ”The Music of James Bond” är den torra men korrekta titeln.

 

Varje film får ett kapitel där framförallt kompositören kommer till tals och arbetet med musiken presenteras. Vi får veta resonemanget bakom att välja en viss kompositör och hur man hittade den som skulle sjunga titellåten. Arbetet fram till den slutliga produkten följs. Man imponeras över dessa herrar – någon dam har ännu inte fått chansen – som har några bestämda veckor på sig att i slutet av produktionen sätta ihop musik på mer än en timme och spela in den. Alla priser och listplaceringar som musiken fått redovisas liksom de videos som gjorts till de senare filmernas titellåtar. Striden mellan John Barry och Monty Norman om vem som egentligen skrev det ursprungliga 007-temat redovisas detaljerat

 

Till det en närgången genomgång av musiken i varje film, från scen till scen. Där sägs alltså att ”När Bond kysser henne efter 1 tim och 3 min spelas soft stråkmusik” och så får vi veta vad spåret heter på soundtrack-skivan. Naturligtvis också detaljer som att ”versionen på skivan saknar stråkarna som hörs på filmen”.

 

Ni får tänka vad ni vill men för en gammal kanslichef som undertecknad är en sådan nördig exakthet oemotståndlig! Lägg till det att alla de gånger som man lånar musik från andra källor anges det noggrant. Att det är Borodins andra stråkkvartett som Bondbruden Kara spelar i ”Iskallt uppdrag” kanske inte ni tycker är viktigt att veta, jag tycker det.

 

Författarens entusiasm för musiken lyser tydligt genom hela boken. John Barrys storhet som kompositör har inga gränser.

 

I sin genomgång avslöjar Burlingame mycket man inte kände till. Jag visste inte:

 

-          Frank Sinatra var nära att sjunga titelspåret till ”Moonraker”. Han gjorde en överenskommelse men sedan rann det ut i sanden. Sedan tillfrågades Kate Bush. Visst hade det varit läckert om hon fått sjunga den!

-          John Barry var gift fyra gånger, en av fruarna var Jane Birkin

-          Tom Jones håller ut sluttonen i Thunderball i nio sekunder, sedan orkade han inte mer.

-          Innan Dusty Springfield valdes att sjunga The Look of Live i Casino Royal övervägdes både Cilla Black, Lulu, Johnny Rivers och The Animals. Soundtrack-LPn är ansedd som en av de bäst välljudande vinylskivorna i historien, hävdar författaren.

-          Julie Roberts var första val för att sjunga ”You Only live Twice”. Nästa att tillfrågas  var självaste Aretha Franklin. Hon ställde inte upp då men 1977 sjöng Aretha Nobody Does it Better på Oscarsgalan.

-          Det är inte Beach Boys som sjunger Californa Girls i A View to a Kill utan ett coverband som heter Gidea Park

-          Eric Clapton var med på en inspelning av reklammusik till License to Kill som aldrig har släppts.

-          Bono (i U2) ville gärna skriva Goldeneye eftersom han tillbringade som bröllopsresa i Ian Flemings hus på Jamaica som heter så.

-          Till Quantum of Solace tillfrågades Amy Winehouse att sjunga titellåten.

-          I Skyfall visas det hus som John Barry bott i och ska föreställa Ms hem. En hyllning till Barry som dog 2011. Han gjorde musiken i 11 Bond-filmer

 

Som om inte detta skulle räcka avslutar Burlingame med en genomgång av, minst sagt, mindre kända inspelningar som har olika Bondrelationer:

 

-          Johnny Cash spelade in en låt som heter Thunderball i avsikt att den skulle bli en Bondlåt. Hur han fick den idén kan man ju undra, att den mest brittiska av alla figurer skulle ha en countrylåt som signatur hade ju varit konstigt.

-          Skräckrockaren Alice Cooper spelade in The Man with the Golden Gun, med samma avsikt.

-          Svenska Ace of Base gjorde sin version av Goldeneye. Vem som bad dom måste man ju undra, hur skulle det låtit istället för Tina Turners låt!

 

En bok för nördar, javisst, men det är man ju!

 

Per