perolarssextiotal

För ett tag sedan skrev jag här på bloggen om trummisar. En av mina vänner på Facebook är Ove Johansson, trummis i legendariska Spotnicks. Jag har haft tillfälle att ställa lite frågor till honom och här kommer delar av den kommunikationen:

För att få lite bakgrund började jag med frågan om när Ove gick med i Frazers redan innan gruppen bytte namn till Spotnicks och det var den första grupp han medverkade i?

Ove berättade att Björn Thelin, Bo Winberg och Bo Starander sedan tidigare hade spelat ihop med olika  
avbrott. Han hade tillsammans med Björn och Bob spelat ihop med en pianist som  
kallades Boggie-Bengt. När sedan Bob och Bo W kom från respektive  
Amerikavistelser så bildades Frazers. Den så att säga första homogena  
gruppen han dittills medverkat i. 

Han fortsatte: Vi började göra egna inspelningar i en plastfabrik i Göteborg och  
kontaktade olika grammofonbolag, bland andra, Karusell. Deras ansvariga för  
produktioner trodde inte på att vi gjort våra inspelningar själva så de  
ville komma ner från Stockholm för att på plats övervaka hur vi gick  
tillväga med inspelningarna. Därefter blev det kontrakt men i lanseringen av oss så blev det bestämt att vårt "rymdsound" krävde ett mer passande namn. Så då föddes  
THE SPOTNICKS. 

 Lars: Lärde du dig spela själv som Charlie Watts eller gick du och lärde dig?

Ove: Jag är självlärd så till vida att jag studerade de
trummisar som spelade på vår ungdomsgård i Gamlestaden i Göteborg.

Lars: Du lämnade gruppen efter en ganska kort tid. Varför gjorde du det?

Ove: Efter en ganska hektisk tid från att vi började 1958 så slutade jag  
hösten 1963. Det var mest av personliga skäl och en viss trötthet på den  
livsföring som hörde till att jämnt vara på resade fot i turneér all  
over. 
Lars: Har du någon låt du tycker vi bör lyssna på därför att du är särskilt nöjd med din insats på den eller för att den betyder något särskilt för dig??

Ove: Det finns två låtar som ligger mig nära och det har inte något med min  
prestation att göra utan mer handlar det om min Mor som alltid ställde  
upp för mig och de andra i gruppen. Hon gnolade ofta på Spinnrocken och  
Gamle Svarten så jag föreslog dessa låtar för gruppen och vi spelade in  
dem. 

Lars: Lade du av med musiken efter Spotnicks eller fortsatte du i andra sammanhang?

Ove: Efter att ha slutat i gruppen så startade jag en en artistbyrå för att  
boka div Göteborgsband. Detta varade ett par år och eftersom jag var  
nygift så blev det inte så mycket av en större satsning på detta. 

Sedan slutade jag helt med musik och efter en en period av svårt  
alkoholberoende kom jag sen att arbeta i över 35 år med att rehabilitera  
missbrukare under olika huvudmannaskap i såväl Sverige som Norge. 

Från 2000 fick jag ta över Spotnicks Fan-club efter Reino Andersson som  
var svårt sjuk och det blev en fantastisk tid med att bygga vidare och  
bevara denna musikala kultur av gitarrmusik. Vi fick också utveckla  
verksamheten på olika sätt genom att månadsvis ha en eller flera  
liveband engagerade i en restauranglokal. Vi startade också  
SPOTNICKSFESTIVALEN som nu har ett stort antal år på nacken. 

Vid sidan av detta så bildade jag och en go vän Teddy Hill ett Rock´n  
rollband. Vi spelade de stora kanonernas låtar - Fats Domino, Elvis,  
Carl Perkins, Eddie Cochran, Gene Vincent etc. Denna musik har alltid  
legar närmast mitt hjärta. Så detta höll vi på med under fyra år. 

2005 fick jag erbjudandet att turnera med ett band från Skottland,   
Johnny and The Roccos. Vi skulle till Isle of Man där man har  
motorcykeltävlingar vart år och vi skulle under 14 dagar spela på de  
olika etapperna runt ön. The Roccos är Europas absolut bästa  
Rockabillyband så det var en stor ära att få spela med dem. En kuriosa  
var att när jag fick erbjudandet hade jag inte spelat på en hel del år  
och sålt av mina trummor. Men jag fick en CD med låtarna som ingick i  
showen och med hälsningen att om du inte grejar detta så går  
båten hem! Nåja det gick nog antagligen hyfsat - du vet har man  
en gång lärt sig cykla så kan man även om det ibland är nära diket. 

Lars: Har du några egna favoriter bland trummisar? Jag vet att du gillar Buddy Rich men finns det några fler?

Ove: Min absolute favorit som trummis för hans rustiskt starka rytmkänsla  
och som pionjär är Gene Krupa, men den som kom att ta trumspelet  
ytterligar ett par snäpp med en särskild stark teknik var Buddy  
Rich. Bägge dessa håller jag högt. 

Lars: Vad lyssnar du på för musik idag?

Ove: Nu på gamla dar sysslar jag mest med Countrymusik. Dels lyssnar jag men  
jag har också en gammal akustisk Bjärton (65 år) så jag försöker jag ta lite ton  
själv. Jag har på ett amatörmässigt sätt spelat in ett antal låtar som  
min bror lagt ut på youtube. Har du lust kan du söka på Boije Johansson  
och där klicka dig fram. 

Då känns det naturligt att avsluta med att lyssna på de låtar som ligger Ove nära om hjärtat och här hör man också – lämpligt nog – hur säker han var (och säkert fortfarande är).

https://www.youtube.com/watch?v=FY2qxc6s8SE

https://www.youtube.com/watch?v=GsxQ0BxytCw

För den intresserade finns här en länk till en bra dokumentär om gruppen.

https://www.youtube.com/watch?v=diW4HVJExjg

Och för den som vill lyssna till Ove, country style, av idag så kommer här ett exempel (visst är det lite Johnny Cash i rösten?):

https://www.youtube.com/watch?v=XKXMpiI3XVI

Tack Ove.

Lars

PS För ett par veckor sedan skrev jag på bloggen om min skepsis inför trumsolon. Ove delade inte min skepsis. DS