perolarssextiotal

Cream var det första band att kallas supergrupp men det var egentligen bara Clapton som var riktigt känd av de tre. En helt annan sak var det när Stephen Stills från Buffalo Springfield och David Crosby från Byrds träffade Graham Nash från Hollies. Stephen och David var hemma hos Mama Cass och testade en ny låt. Graham var också där och lade till en tredje sångstämma. Ett historiskt möte som skapade ett band som skulle lysa högt och klart på pophimlen i några år.

Kombinationen av Stills breda musikaliska allmänbildning med botten i blues, Crosbys insikter i folkmusik och fallenhet för lite skruvade melodier och Nashs känsla för popmelodier och harmonier var oslagbar. Första LPn hette enkelt ”Crosby, Stills and Nash”. Namnen talade fullt tillräckligt för sig själva.

Stills var motorn i gänget, han spelade alla gitarrerna och bas och hade flest kompositioner på plattan .Men det är framförallt den snygga balansen mellan de tre olika profilerna som gör plattan så bra.

Inledande Suite: Judy Blue Eyes är ett sju och en halv minut långt mästerverk, Ett snyggt akustiskt riff inleder och de tre stämmorna sitter som klistrade direkt. Mot slutet mattas tempot av och låten får lite dramatisk karaktär innan tempot går upp igen i ett läckert avslut med stämmorna som sjunger di-di-ditt, di-di-ditt.

Nash pigga, lite småsöta Marrakesh Express fortsätter före Crosbys långsamma, melankoliska Guinnevere. Två låtar som i ett annat sammanhang inte skulle fungera lika bra men här känns självklara. De snygga sångstämmorna bär hela vägen, stämmor som skulle göra vilken musik som helst hörvärd, känns det som. Med den öppningstrion har LPn redan besegrat lyssnaren. Men här finns fler gobitar.

Helplessly Hoping har LP:ns mest briljanta stämmor. Det var låten som testades hemma hos Mama Cass. Long Time Gone är en perfekt passionerad, protestlåt som bara David Crosby kan göra. Han är ingen skönsångare men känslorna flödar verkligen. Wooden Ships känns som den ultimata hippelåten. Stills levererar några snygga jazziga gitarrimprovisationer, melodin känns som framlekt under ett rus men med sådana stämmor blir det bara vackert.

OM något skulle vara tråkigt med LP:n är det att den är så briljant att alla plattor trion gjort därefter bleknar i jämförelse. Det inkluderar även de gånger Neil Young gjorde C,S,N till en kvartett.

Crosby, Stills, Nash är en milstolpe där rocken mötte folkmusiken i Vietnamprotesternas USA med sångharmonier vars like har förblivit förbluffande sällsynt. Den var ytterligare ett manifest för det konstnärliga lyft som det sena 60-talet hade så mycket av. Den är decenniets näst, näst bästa LP.

Per