perolarssextiotal

Alla duellteman är knepiga. Här kommer ett nytt – bäste trummis från sextiotalet. Och här finns det förstås många att välja på (jag har skrivit om några av dem i ett tidigare blogginlägg). Och faktisk finns de i flera tänkbara kategorier. Bland soloekvilibristerna kan Sandy Nelson nämnas. Bland dem som lyfte fram trumsetet i ljudbilden är Dave Clark förstås lämplig att nämna. Honey Lantree i Honeycombs är ju spännande om inte annat i ett genusperspektiv. Charlie Watts – min personliga favorit, som med sitt jazzinfluerade spel smeker Rolling Stones´ bluesigare repertoar. Och det finns fler, eller hur Per?

Jag stannar ändå inför Ringo. Omgiven av multiinstrumentala genier rekryterades han från början bara för sin extrema taktkänslas skull (även om också den blev tidigt ifrågasatt av George Martin inte minst i Andy White-incidenten). Och nog var Ringo medveten om att hans förmåga bredvid de övrigas genialitet hamnade något i skuggan inte minst i de senare produktionerna då Paul gärna tog över trumsetet. Men ändå, som Ringa själv uttryckte det: ”Jag vet vem jag är och hur jag är som trummis, men så är det ju ”Rain”…”.

Just det – Rain. Där visade Ringo att han behärskade sina instrument och svarar i min värld för hela den låtens driv och själ. Ringos spel gör helt enkelt låten. Och om man besvärar sig med att lyssna noggrant på hans spel från 66- och framåt så hörs det att det inte bara var ”Rain”. Hans spel utvecklades i känslighet och närvaro som står få eller ingen efter. Underskattad men inte av mig. Ringo får tack vare sin snabba utveckling mitt förstapris.

http://www.youtube.com/watch?v=bdrGS__yg6Q

Lars

Lars

När man ska välja bästa trummis är det två saker jag tänker på: Ska trummisen i första passa perfekt ihop med sitt band? Då håller jag med om att Ringo är svårslagen. Watts är tuff konkurrent. Att Beatles och Stones var så bra berodde mer än man tänker på att de hade killar längst bak som så skickligt och konsekvent drev på musikens bottenplatta, den där grunden tillsammans med basisten som är så viktig och speciell för just rockmusik. Samtidigt ska de andra musikerna släppas fram i sina roller så att helheten blir perfekt. Långa trumsolon hör inte hemma i rocken!

Men den andra aspekten är svårfrånkomlig: Vissa trummisar är ju bra för att de så härligt bara öser på. Det där som gör att man på en jazzkonsert bara gapar när man ser vissa trummisar. Totalt vilda!

Sextiotalet hade en man som jag tycker kombinerar dessa aspekter: Keith Moon i The Who satt aldrig stilla många sekunder (jag tror han skulle spela likadant om han kompade Calle Jularbo!) samtidigt som han ändå passade så märkligt bra ihop med de andra tre i bandet. Jag tror inget annat band någonsin haft en sådan musikkemi mellan sina medlemmar som The Who.

Ingen skugga över Ringo men Keith är min man! Youtube ger många klipp av titta på. Kolla in här:

http://www.youtube.com/watch?v=nr81olQ1ibk

Per

Uppsala är en jazzstad. Såvitt jag förstår har staden ett stort utbud av klubbar, konserter och föreningar på detta tema. På fronten sextiotalspop är det sämre beställt, men för bara några år sedan var det annorlunda. Det fanns till exempel en pub med temat ”Club 60” som regelbundet anordnade sextiotalskvällar och bjöd in förvånansvärt stora band. Downliners Sect var här. Steve Gibbon var här. För att ta ett par exempel på fantastiska spelningar. På lokalradion kunde man var vecka höra Per eller mig prata musik från det gyllene decenniet. Och då och då anordnas lite större evenemang som till exempel det på ovanstående affisch. Per o jag är oerhört stolta övar att få vara (om än något undanskymda) affischnamn tillsammans med en fantastisk rockdam som Linda Gail Lewis. Om än inte samma fantastiska röst som brorsan så stod honom i vart fall inte långt efter vad gäller pianospelet. Eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=gIrSQL4BgYA

Och inte lät hon sämre live, det kan jag lova! Och anlände till Fyris Park i en kilometerlång vit limousin. Ståndsmässigt!

Lite mer hemvävt blir det om vi klättrar ner lite på affischen där Little Gerhard dyker upp. Särskilt hemvävd blir han om man, som i mitt klipp, vandrar tillbaka till 1958, då han medverkade i en Åsa-Nisse-film. ”Åsa-Nisse i kronans kläder”. Hans egenkomponerade ”Rockin´ghosts” var i det sammanhanget och vid den tidpunkten inte bara ny och fräsch utan också lite hotande i vart fall för den äldre publiken, som emellertid i samma film fick trösta sig med Bertil Boo. Ur det övriga musikutbudet i filmen kan nämnas ”Knashults paradmarsch” som säkert var eh.. lustig? Lite tålde emellertid denna långa serie av Nisse-filmer hedras ändå på det sättet att det inte var helt okontroversiellt att ta med alla de populärsångare och i värsta fall rocksångare som regelmässigt dök upp i filmerna. Carli Tornehave var med, liksom Anita Lindblom och Jerry Williams (sic). Bara för att at ett par exempel.

Men såhär var det alltså 1958 i Åsa-Nisses underbara värld. Notera att Nisse själv dyker upp på bas.

http://www.youtube.com/watch?v=xNCVwn3J_5c

Slutligen bjöd Go-Getters på smart rockabilly. Nice.

 The Go Getters – Lotta Lovin'

Det var bättre förr! I vart fall i Uppsala........

Lars      

Funderade på en artikel om sommaren 1964, året då man på allvar upptäckte Radio Luxenburg och alla låtarna man minns från den tiden. Den kommer kanske senare och nämner då många gruper och låtar som vi väl känner till men som inte kan upprepas ofta nog.

Men ett namn från 1964 är märkligt bortglömt. Kommer du ihåg Nashville Teens? Säkert gör du det, om inte annat hiten Tobacco Road som testades till tio-i-topp utan att komma in på listan. Den kom 6a i England och på 14e plats i USA den sommaren. De nådde topp-tio året därpå i England med Google Eye men sedan försvann dom ut i glömskan. Trummisen Berry Jenkins gick med i Animals i början av 1966. Gruppen fortsatte, trots motgångar på listorna, in på 80-talet.

Nej, jag hade inte tänkt att skriva så mycket om en grupp som kanske med all rätt blev lite glömd vid sidan av alla de andra underbara namnen vi minns. Nashville Teens kämpade på och var inte så dåliga men ändå inte riktigt lika bra som många andra.

Nej, tanken bakom detta inlägg var mest att få klyfta fram en kanon-låt som inte får glömmas. Om nu gruppen i sig inte var bland de bästa så kan ingen ta i från dom Tobacco Road. Kolla in klippet och ni får se gruppen i tidstypiskt TV-framträdande. Kolla det inledande, vassa gitarriffet. Den otroliga basgången. Ja hela härligheten, NJUT!

http://www.youtube.com/watch?v=6Hz2PEny-0M&feature=related

Per

Beatles sämsta låt? Med reservation för Mr Moonlight och någon mer så är det ändå i slutet man får leta. Jag har tidigare haft ett inlägg om deras vita album som jag tycker innehåller ett par riktiga skräplåtar. Det finns till och med några att välja på, som ”Revolution no 9” som förstås är i särklass uslast, men också ”Everybody´s got something to hide exept me and my monkey”. Och ”Rocky raccoon”! Inte för att dom är helt olyssningsbara, utan därför att de är så långtifrån vad de kunde åstadkomma. Tom utfyllnad. Trist att höra mästarna på denna nivå. Men mitt bottenpris går ändå till ”Why don´t we do it in the road”.

http://www.youtube.com/watch?v=KM02WcvlKn0

 Det är Paul när han är som mest övertygad om att vad han än skriver ihop så blir det bra. Eller i vart fall tror han att fansen ska tycka det. Och så fel han har! För att gilla detta skräp får man nog tillhöra de mer fundamentalistiska och okritiska Beatlesälskarna. Kan mycket väl vara deras sämsta.

”Snus är snus om än i gyllne dosor”

Detta är snus.

Lars

Ingen platta är väl så genomanalyserad, diskuterad och så höjd till skyarna som Pepper. Nästan mytisk och definitiv kultstatus. Men, slog det mig – varför hör man så sällan (några undantag finns förstås) låtar från detta så hyllade mästerverk spelas i radio? Jag har inget vetenskapligt stöd för mitt påstående, men visst hör man väl några av de tidigaste låtarna tillsammans med ett urval ur Revolver och Rubber soul oftare? Jämför “A hard days night” och “Help” med “I´m fixinga hole” eller “She´s leaving home”. Sedan slog det mig (det var ett väldigt slående!) att jag själv inte heller spelar Pepper så ofta. De Beatlesalbum som snurrar oftast här hemma är nog nämnda Revolver, Rubber soul och Beatles for sale (jo, faktiskt). Så jag tog mig för att förra fredagen före middagen sätta mig i bekväma soffhörnet tillsammans med en liten whisky (Tullamore dew – irländsk ska den vara) och lyssnade aktivt igenom plattan. Är den lika bra som sitt rykte, frågade jag mig? Här är mitt mycket personliga svar.

1.     Sgt. Peppers Lonley Hearts Club Band.

Smart och läcker som en slags ouvertyr till plattan. Det känns emellertid som att jag aldrig fått höra hela låten, bara introt och avslutningen i reprisen. Beatles försök att skapa en alter ego-grupp. Jag gillar den, fast den är en bagatell. Läcker vass gitarr.

 http://www.youtube.com/watch?v=xoJGDC10lZw

 2.     With a little help from my friends.

Djupanalyseras ofta. Handlar den om goda vänner eller om de piller som tidvis kom att bli en del av Beatlarnas vardag? Det räcker väl med att det är en catchy låt, fantastiskt tolkad av Ringo. Av de låtar Ringo sjöng in för Beatles var ingen riktigt dålig med hans förutsättningar. Tillhör de låtar som fortfarande spelas i radio. Och det är bra det.

 http://www.youtube.com/watch?v=jBDF04fQKtQ

 3.     Lucy in the sky with diamonds.

Var inspirationen LSD eller en barnteckning av Julian? Spela roll! Låten är rörig och överproducerad och betydligt sämre än sitt rykte. Här skulle jag gärna sett Strawberry fields.

 http://www.youtube.com/watch?v=A7F2X3rSSCU

 4.     Gettin better

Jag fattar inte den låten. Den är bara irriterande. Men den hänger väl ihop med den ursprungliga idén om en LP om ungdomstiden i Liverpool.

 http://www.youtube.com/watch?v=lRL00smhmc4

 5.     Fixing a hole

En av plattans riktiga pärlor, ryktesvis inspirerad av Paul´s reparationer på sin skotska herrgård. Pauls förmåga att hitta det sköra och lite vemodiga utan att halka ner i det sliskiga diket är i hans bästa stunder oöverträffad. Det här är en sådan stund. Tyvärr bortglömd tillsammans med andra låtar av samma karaktär, som ”Blackbird”.

http://www.youtube.com/watch?v=E_DuHFjqBFI

 6.     She´s leaving home

Detta är tydligen en låt som skall lyssnas från soffhörnet med en liten whiskey (det går lika bra med ett alkoholfritt alternativ). Har hört den otaliga gånger, utan att tycka den var något särskilt, men märkte nu hur viktig texten är och hur väl den stämmer överens med den lite vemodiga, snudd på bittra texten. Bitterljuv, kanske? Lite socialrealism i Kinks anda. Mycket bra.

 http://www.youtube.com/watch?v=-lG3nXyI41M

 7.     Being for the benefit of mr Kite

Ett helt batteri med munspel: George, Neil Aspinall och Mal Evans. Faktiskt en av de få låtar som sådär rakt av följer det tänkta (?) temat, det där med vadudeville- och pirtraditionen från Beatlarnas uppväxt. John hittade i en antikvitetsaffär en cirkusaffisch från 1843 i Rochdale som bitvis nästan ordagrant återges i texten. Man skulle vilja veta mer om mr Kite. Bra låt som borde kunna spelas oftare.

 http://www.youtube.com/watch?v=cvz99z8V3zI  

 8.     Within you without you

Låten sticker ut på flera sätt. Ingen socialrealism här, minsann. George går tydligt egna vägar och fjärmar sig alltmer från den ”klassiska” Beatles-traditionen. Och hänger den alls ihop med albumets koncept? Knappast. Många har sågat den på grund av den pretentiösa föreläsning som G. håller, men den är väl bara typisk för den musikaliska och filosofiska väg G. valde. Tablan i förgrunden är skickligt placerad.

 http://www.youtube.com/watch?v=p4G2RlBKbrM

 9.     When I´m sixtyfour

Är detta den låt som överlevt bäst i den meningen att den fortfarande är den mest spelade? Står i stark kontrast till den föregående, som trots sitt föreläsarformat ändå framstår som ganska inåtvänd. 64´ är lättsam och knyter kanske an till vaudeville-temat med sin humoristiska och lättsamma ton. Detta är Paul´s hantverk i den lättsamma genren när det är som bäst.

 http://www.youtube.com/watch?v=h3chFhCP5mQ

 10.  Lovely Rita

Ett av plattans svagare nummer också vid en koncentrerad genomlyssning. Lär ha sitt ursprung i Paul´s konfrontation med en parkeringsvakt vid namn Meta Davies. Kul kanske om man vi höra hela gruppen spela på kam(!). Men vill man..?

 http://www.youtube.com/watch?v=l87Vvb7JcDU

 11.  Good morning, good morning

Lennon har själv avfärdat denna låt som skräp, och jag håller med honom. Lär vara en sur kommentar till Paul´s livsbejakande ”Good day sunshine”. Argsint morgonhälsning. Ersätts med Penny lane?

 http://www.youtube.com/watch?v=wmOecBHVhLg

 12.  Sgt. Peppers Lonley Hearts Club Band

Tillbaka igen. Jag har funderat på varför denna inramande repris ligger före A day in life och liksom stänger ute den från Pepper-temat? Finns säkert nån tanke.

 13.  A day in life

Mästerverket! Kanske höjdpunkten i Beatles skapande, i min värld. Historien om Tara Browne´s död, Lennons medverkan i filmen ” How we won the war”, referenserna till cannabisrökning och kommentarerna till den dåliga väghållningen i Blackpool (!) inramat av en galen symfoniorkester är lika otrolig som makalös. Jag skulle kunna skriva mycket om denna låt men nöjer mig med att lämna ett par udda kommentarer. Om du lyssnar noga till fadeouten i slutet så kan du höra ventilationsfläktarna i studion surra svagt. Låten avslutas med en ton som ligger för högt för det mänskliga örat. Paul kommenterade detta med att ”Beatles hade ju aldrig skrivit något för hundar”.

 http://www.youtube.com/watch?v=16UDKzGA1xs

 Sammantaget då. Tja, jag har alltid undrat vad det kunnat bli om man fått hålla fast vid det ursprungliga temat om Beatlarnas uppväxt i Liverpool? Med ”Penny lane” och ”Strawberry fields” som juveler i kronan. Ännu större tror jag, men ändå – en makalös LP.

Ska spela den oftare nu.

Lars