perolarssextiotal

Alla duellteman är knepiga. Här kommer ett nytt – bäste trummis från sextiotalet. Och här finns det förstås många att välja på (jag har skrivit om några av dem i ett tidigare blogginlägg). Och faktisk finns de i flera tänkbara kategorier. Bland soloekvilibristerna kan Sandy Nelson nämnas. Bland dem som lyfte fram trumsetet i ljudbilden är Dave Clark förstås lämplig att nämna. Honey Lantree i Honeycombs är ju spännande om inte annat i ett genusperspektiv. Charlie Watts – min personliga favorit, som med sitt jazzinfluerade spel smeker Rolling Stones´ bluesigare repertoar. Och det finns fler, eller hur Per?

Jag stannar ändå inför Ringo. Omgiven av multiinstrumentala genier rekryterades han från början bara för sin extrema taktkänslas skull (även om också den blev tidigt ifrågasatt av George Martin inte minst i Andy White-incidenten). Och nog var Ringo medveten om att hans förmåga bredvid de övrigas genialitet hamnade något i skuggan inte minst i de senare produktionerna då Paul gärna tog över trumsetet. Men ändå, som Ringa själv uttryckte det: ”Jag vet vem jag är och hur jag är som trummis, men så är det ju ”Rain”…”.

Just det – Rain. Där visade Ringo att han behärskade sina instrument och svarar i min värld för hela den låtens driv och själ. Ringos spel gör helt enkelt låten. Och om man besvärar sig med att lyssna noggrant på hans spel från 66- och framåt så hörs det att det inte bara var ”Rain”. Hans spel utvecklades i känslighet och närvaro som står få eller ingen efter. Underskattad men inte av mig. Ringo får tack vare sin snabba utveckling mitt förstapris.

http://www.youtube.com/watch?v=bdrGS__yg6Q

Lars

Lars

När man ska välja bästa trummis är det två saker jag tänker på: Ska trummisen i första passa perfekt ihop med sitt band? Då håller jag med om att Ringo är svårslagen. Watts är tuff konkurrent. Att Beatles och Stones var så bra berodde mer än man tänker på att de hade killar längst bak som så skickligt och konsekvent drev på musikens bottenplatta, den där grunden tillsammans med basisten som är så viktig och speciell för just rockmusik. Samtidigt ska de andra musikerna släppas fram i sina roller så att helheten blir perfekt. Långa trumsolon hör inte hemma i rocken!

Men den andra aspekten är svårfrånkomlig: Vissa trummisar är ju bra för att de så härligt bara öser på. Det där som gör att man på en jazzkonsert bara gapar när man ser vissa trummisar. Totalt vilda!

Sextiotalet hade en man som jag tycker kombinerar dessa aspekter: Keith Moon i The Who satt aldrig stilla många sekunder (jag tror han skulle spela likadant om han kompade Calle Jularbo!) samtidigt som han ändå passade så märkligt bra ihop med de andra tre i bandet. Jag tror inget annat band någonsin haft en sådan musikkemi mellan sina medlemmar som The Who.

Ingen skugga över Ringo men Keith är min man! Youtube ger många klipp av titta på. Kolla in här:

http://www.youtube.com/watch?v=nr81olQ1ibk

Per