1966 - musikskribent!
Ännu ett härligt år. Började gymnasiet men hade redan på våren debuterat som skribent i Västerbottens-Kuriren, en gärning som skulle avslutas först vid sekelskriftet. Första artikeln hade rubriken "Small Faces snart på LP". Hade nämligen läst New musical express och det fanns anledning anta att läsekretsen inte hade gjort det. Annars var det inte sällan mina nyheter kom från fönstret på Burmans musik, att en ny singel "kommit till Umeå" kunde vara en nyhet 1966. Så var det då.
Lars har i sin spalt förra veckan med rätta hyllat Beatles bästa LP, Revolver. Där finns 12 av deras bästa låtar, bara Dr Roberts och I want to tell you faller lite ur ramen i min smak. Men Fab four hade detta år oväntat vass konkurrens. I New musical express årliga omröstning om bästa grupp blev de för en gångs skull slagna.
Av Beach Boys som detta år släppte Pet Sounds, liksom Revolver fortfarande en konkurrent om titeln "Bästa LPn någonsin" i de listor vi ibland ser. Tre starka singlar, Wouldn´t it be nice, Sloop John B och min egen favorit God only knows samsas med många fler spår som är närapå lika bra alla. Intrikata arr med orkester och ljuvliga melodier. Det är ytterst sällan rockmusik når en så hög konstnärlig nivå. På senhösten skulle gruppen toppa singellistorna med Good Vibrations, en låt som överträdde de flesta regler om hur en singelhit skulle låta. Det var inte refräng-vers-stick etc utan hela tiden nya melodier som följde på tidigare. Lång speltid och nya ljud. Underbart bra.
Det jag vill kalla för den typiska sextiotalspopen fortsatte annars att dominera med låtar som Bus Stop, The sun ain´t gonna shine anymore, Reach out I´ll be there och When a man loves a woman för att nu bara plocka några ur den stora högen. En egen favorit jag älskar särskilt mycket är Lovin Spoonfuls You did´nt have to be so nice. Det skira ljudet från autoharpan (ett instrument som aldrig kom men försvann) ger bakgrund till John Sebastians sorgsna röst. Mys! Spencer Davis group slog igenom med Keep on running. På tal om Small Faces slog de stort på våren med Sha-la-la-la och toppade englandslistan på hösten med All or nothing. Tuffa killar!
Men nya saker var på väg. I juni bildades Cream med Eric Clapton och i september kom Jimi Hendrix till England. Tyngre gitarrblues. I december började Beatles spela in Sgt Pepper. I San Fransisko började en helt ny ungdomsrörelse. Vad detta nya gav musikaliskt skulle vi snart märka.
Läs om 1967 nästa vecka!
Per
Lars har i sin spalt förra veckan med rätta hyllat Beatles bästa LP, Revolver. Där finns 12 av deras bästa låtar, bara Dr Roberts och I want to tell you faller lite ur ramen i min smak. Men Fab four hade detta år oväntat vass konkurrens. I New musical express årliga omröstning om bästa grupp blev de för en gångs skull slagna.
Av Beach Boys som detta år släppte Pet Sounds, liksom Revolver fortfarande en konkurrent om titeln "Bästa LPn någonsin" i de listor vi ibland ser. Tre starka singlar, Wouldn´t it be nice, Sloop John B och min egen favorit God only knows samsas med många fler spår som är närapå lika bra alla. Intrikata arr med orkester och ljuvliga melodier. Det är ytterst sällan rockmusik når en så hög konstnärlig nivå. På senhösten skulle gruppen toppa singellistorna med Good Vibrations, en låt som överträdde de flesta regler om hur en singelhit skulle låta. Det var inte refräng-vers-stick etc utan hela tiden nya melodier som följde på tidigare. Lång speltid och nya ljud. Underbart bra.
Det jag vill kalla för den typiska sextiotalspopen fortsatte annars att dominera med låtar som Bus Stop, The sun ain´t gonna shine anymore, Reach out I´ll be there och When a man loves a woman för att nu bara plocka några ur den stora högen. En egen favorit jag älskar särskilt mycket är Lovin Spoonfuls You did´nt have to be so nice. Det skira ljudet från autoharpan (ett instrument som aldrig kom men försvann) ger bakgrund till John Sebastians sorgsna röst. Mys! Spencer Davis group slog igenom med Keep on running. På tal om Small Faces slog de stort på våren med Sha-la-la-la och toppade englandslistan på hösten med All or nothing. Tuffa killar!
Men nya saker var på väg. I juni bildades Cream med Eric Clapton och i september kom Jimi Hendrix till England. Tyngre gitarrblues. I december började Beatles spela in Sgt Pepper. I San Fransisko började en helt ny ungdomsrörelse. Vad detta nya gav musikaliskt skulle vi snart märka.
Läs om 1967 nästa vecka!
Per
Kommentarer
Postat av: Peter Lindberg
Fin fin analys av 1966 från Davidsson. Härligt att fokus hamnar en hel det på Beach Boys, som skulle få det bra mycket tyngre redan 1967. Ytterligare kanonlåtar under det fina 1966 var I Can´t Let Go med Hollies, Subsitute med the Who och You Don´t have to say you Love Me med Dusty Springfield.
IFH Umeå, ändrat till Björklöven höll sig med ett nödrop kvar i högsta serien i hockey.
Postat av: Per
Käre vän,
Så rätt om kanonlåtar - det går att nämna fler. Gillar särskilt kommentaren om Löven - vet dock inte om Göteborgare Lars förstår dess vikt!?
Per
Trackback
