1966 - Beatles bästa år?
Vilket var Beatles bästa album? Hur många gånger har inte den diskuterats och hur starka känslor väcker inte frågan ibland? Det vanligast svaret, skulle jag tro, är väl Pepper-LP:n och det skulle den väl varigt om man ersatt själlösa "Good morning, good morning" (Lennon själv kallade den för skräp och utfyllnad) och tradige "Getting better" med "Penny lane" och "Strawberry fields" som väl var den ursprungliga planen. För egen del tvekar jag istället mellan "Rubber soul" och "Revolver" men stannar med lite tvekan för den senare. Kanske inte så mycket av rent musikkvalitativa skäl (Revolver är nog jämnare ur det perspektivet) utan för att den är en så tydlig halvvägs hållplats i Beatles musikaliska utveckling. Den pekar, om du förstår, både framåt och bakåt.
Bakåt pekar den exempelvis i den lilla - sorgligt bortglömda, skulle jag vilja säga - "And your bird can sing. Lennon är ovanligt mjuk i ton och anslag men texten är mer bitsk än den första genomlyssningen ger vid handen. Den lyhörde kan nog ana lite inspiration från den då aktuella "Sorrow" med Merseys som var populär då. I vilket fall som helst menar jag att den representerar en tidig, poppig, Beatles-stil som man hittar på "A hard day´s night" och "Beatles for sale".
Döm själv förresten.....
http://www.youtube.com/watch?v=VOgfRFvkrZQ
Lennon hade sina bekymmer med LSD under denna period. Han sa senare att han kommit undan så billigt från sina experiment som han gjorde, men att det ändå tillfört honom en livserfarenhet som han inte ville vara utan. Det är nog inte svårt att spåra influenserna från detta i "Tomorrw never knows" (låter nästa som ett Bond-tema). Men här etableras den mer komplexa och sofistikerade musik som på Pepper och Abbey Rd skulle göra gruppen musikaliskt odödlig. Harrison hade nu på allvar lärt sig sitaren av Ravi Shankar och Lennon var i någon slags högvarvad, kemiskt understödd, skaparprocess. Dessutom tvingades George Martin att sätta sin kreativa förmåga på prov när Lennon i andra hälften av låten ville låta som Dalai Lama och tusen (!) munkar på en bergstopp. Den pekar rakt framåt, denhär låten.
"Taxman" är det svagaste numret på albumet. Skattegnäll har vi nog av redan med Kinks "Sunny afternoon".
Gänget på Guldheden - som du som läst tidigare inlägg känner till - var nu upplöst. Olika skolval och annat stängde det kapitlet. Nu gick jag i gymnasiet och var tillsammans med B, skolans snyggaste och trevligaste tjej, P var min bästa kompis och delade min nu etablerade kärlek till popmusiken. U var hans tjej. Vi fyra var under ett par år oskiljaktiga och nosade oss tillsammans fram mot vuxenvärlden. En konsert vi var på gjorde oväntat stort intryck på oss P J Proby´s. PJ blev nästan mer känd för sina gimmicks, hästsvans, skor med stora spännen och en väl inövad förmåga att spräcka sina snäva byxor på scen. Men en röst närmast i Tom Jones-klass. Lyssna gärna på vår favoritlåt från den konserten:
http://www.youtube.com/watch?v=BytsPZQ5vRE
Nu får per stafettpinnen ett par veckor.
Lars
