1967 - ett bra år.
Först en passning till Per. Per gillar inte Swinging blue jeans. Jag gör det emellertid. Och ”Hippy hippy shake” är förstås en favorit. Och Per, i min värld så visar jeansen att dom i vart fall lirar den låten bättre än självaste Beatles. Lyssna till deras - Beatles alltså - tungfotade version och säg att jag har fel! fast jag vet vad du kommer att säja: Du har sett dom live och det har inte jag..................
http://www.youtube.com/watch?v=OBAsxLKC1Dk&feature=PlayList&p=6DF700A738C754A3&index=0&playnext=1
1967. För egen del innebar det återigen en förnyad social situation. Studentexamen. Ny flickvän – C. Spännande och lite farlig och mycket lockande. Summer of love också för undertecknad alltså. Gänget från gymnasiet skingrades och för min del blev det universitet som blev den nya miljön. Politiskt medveten? Tja, något. Jag gick med i Amnesty och någon liberal diskussionsklubb (Gud förlåte mig). Gick också på Clarté-möten (Gud förlåte mig). Juridikstudier kombinerades med ambition att dricka så mycket öl på ”Gyllene hästskon” att man fick en egen mugg med sitt namn på (Gud förlåte mig).
Musikaliskt inleddes året väl på Tio-i-topp. Tages bästa, ”Miss McBaren” rankades tvåa i början av året och tre absoluta personliga favoriter samsades med dessa på listan: ”Mellow yellow” med Donovan, ”I´m a beliver” med felaktigt avhånade Monkees och ”Rain on the Roof” med Loving spoonful som fortfarande var ”på riktigt” d.v.s. med Zal Yanowski kvar i sättningen. När han lämnade blev den kärleksfulla fulla skeden aldrig detsamma. Du får tjata hur mycket du vill om John Sebastian och hans autoharp.
Dylan har jag inte pratat så mycket om. Man pratar inte om Gud. Det behövs inte. Hur hänger han ihop med 1967 då? Jo, han hänger ihop med alla år på sextiotalet. Hans inflytande kan inte överskattas. Att han var en inspirationskälla för Beatles är väl dokumenterat, men om han i sin tur lät sig inspireras av Beatles är väl inte lika klart. Att han fick rysningar av välbehag när han första gången hörde Animals version av ”House of the risning sun” har han emellertid själv sagt.
Var han bäst före (akustisk folksång) eller efter (rocksångare med elgitarr)? Tja, vem vet. Det vi vet är att ”Like a rolling stone” alltid dyker upp i toppen av listor över världens bästa någonsin. 1966 lät den såhär live:
http://www.youtube.com/watch?v=xO0gSJGJ7Fs
Och så var det tolfte september 1967!
Skulle träffa kompisar på Liseberg och var som vanligt sen. När jag kommit in på området i den ljumma sensommarkvällen (som jag minns det) så slets plötsligt hela världen sönder av ett ljud som överträffade allt jag hört på skiva. Och live också för den delen. Min värld blev sig aldrig lik efter det.
http://www.youtube.com/watch?v=QLnKUiybiFo
1967 var ett gott år. Nästa är var det lumpen och ännu några musikaliska höjdpunkter om vilka jag berättar om en vecka. Då är det 1968.
Broder Lars! Vet inte om jag sagt att jag inte "gillar" SBJ. Det sista jag köpte på Musikörat inna konkursen var fyrdubbeln "Good Golly miss Molly" med ALLT dom spelat in på EMI inkl favoriter som It is´nt there, Promise you´ll tell her med flera.
Men när jag hörde Good Golly miss Molly med Little Richard någon gång runt år 1969 försvann en del av min oskuld: jag insåg att det fanns bättre artister än mina idoler! Ditt beatlesklipp visade att Paul sjöng och Ringo trummade bättre än Ray Ennis resp Normal Kuhlke. Dessutom hade SBJ en usel producent som lade samma trista eko på det mesta de gjorde.
Men visst "gillar" jag dom, Herregud, first cut is the deepest heter det ju.
Per
PS nu ligger en länk till LP-fyndet på vår sida. Rensa gärna de andra!
