60 - 69 - vilken otrolig resa!
Så kan läsaren av vår blogg i arkivet följa hur Lars och jag har beskrivit sextiotalets tio år i 20 inlägg. Tack för kommentarer förresten. Välkommen Du som vill kommentera! Sextiotalet och dess musik äger vi tillsammans och man måste inte ha upplevt det när det hände.
Kan bara inte låta bli att reflektera över den känsla jag fick av att skriva inläggen och läsa Lars´ - vilken otrolig resa! Den personliga från att vara 10 år gammal till dubbelt så mycket är en känsla som inte går att dela med andra så bra. Men rockmusikens utveckling kan vi tala om tillsammans.
1960 hade vi en scen som var, enkelt uttryckt, ganska smal. Där fanns härliga låtar och ungdomlighet, även om det var året då Elvis egentligen vände tonårspubliken ryggen och gjorde O sole Mio på engelska. Men det kom nya artister och år från år så fylldes det på i en raskt takt.
Med Beatles kom en verklig kick, den brittiska invarsionen, som jänkarna sa. Och sedan bara liksom exploderade allting med Stones, Dylan, Who och så vidare och så vidare. Och när decenniet slutade var grunden lagd för i stort sett all rockmusik vi hört därefter. Det är omöjligt att höra en ny låt eller en ny artist idag utan att finns något av sextiotalet där.
Den år 1960 smala scenen hade vid sjuttiotalets ingång en enorm bredd. Hårdrocken hade börjat visa sig med Blue Cher och Led Zeppelin. En annan utveckling var den symfoniska rocken. Punken fick sina föregångare i garagerock och fräcka amerikanska gäng som Stoogies och MC5. Även reggaen hade börjat visa sig så smått när Desmond Dekker slog med Israelites. Den psykedeliska musiken i dess många varianter är något som återkommit och influerat många senare band.
Gränserna mellan rock/pop, pop/schlager, rock/soul och folk/pop hade börjat smulas sönder av alla personliga band och artister som levererade sin egen musik som kunde få låta som den ville.
Samtidigt med all utveckling så kom Elvis tillbaka stort i sextiotalets slut och andra artister visste att rocken nu var så stor att det gick utmärkt att bara blanda om lite och återanvända de idéer som redan fanns och det lät ändå fräscht och kul.
Resan från 1960 till 1969 var mycket häftigare att göra än jag hade tänkt mig. Att bara vada igenom 60-talets flod av läckra låtar var mysigt nog, men att närstudera denna musikaliska utveckling på detta sätt var verkligen givande.
Nu fortsätter vi, Lars och jag, och ska leverera nya inlägg varje fredag i denna spalt. Vi kommer inte att sakna ämnen, det är alldeles säkert. Kommentera oss gärna.
Per
Kan bara inte låta bli att reflektera över den känsla jag fick av att skriva inläggen och läsa Lars´ - vilken otrolig resa! Den personliga från att vara 10 år gammal till dubbelt så mycket är en känsla som inte går att dela med andra så bra. Men rockmusikens utveckling kan vi tala om tillsammans.
1960 hade vi en scen som var, enkelt uttryckt, ganska smal. Där fanns härliga låtar och ungdomlighet, även om det var året då Elvis egentligen vände tonårspubliken ryggen och gjorde O sole Mio på engelska. Men det kom nya artister och år från år så fylldes det på i en raskt takt.
Med Beatles kom en verklig kick, den brittiska invarsionen, som jänkarna sa. Och sedan bara liksom exploderade allting med Stones, Dylan, Who och så vidare och så vidare. Och när decenniet slutade var grunden lagd för i stort sett all rockmusik vi hört därefter. Det är omöjligt att höra en ny låt eller en ny artist idag utan att finns något av sextiotalet där.
Den år 1960 smala scenen hade vid sjuttiotalets ingång en enorm bredd. Hårdrocken hade börjat visa sig med Blue Cher och Led Zeppelin. En annan utveckling var den symfoniska rocken. Punken fick sina föregångare i garagerock och fräcka amerikanska gäng som Stoogies och MC5. Även reggaen hade börjat visa sig så smått när Desmond Dekker slog med Israelites. Den psykedeliska musiken i dess många varianter är något som återkommit och influerat många senare band.
Gränserna mellan rock/pop, pop/schlager, rock/soul och folk/pop hade börjat smulas sönder av alla personliga band och artister som levererade sin egen musik som kunde få låta som den ville.
Samtidigt med all utveckling så kom Elvis tillbaka stort i sextiotalets slut och andra artister visste att rocken nu var så stor att det gick utmärkt att bara blanda om lite och återanvända de idéer som redan fanns och det lät ändå fräscht och kul.
Resan från 1960 till 1969 var mycket häftigare att göra än jag hade tänkt mig. Att bara vada igenom 60-talets flod av läckra låtar var mysigt nog, men att närstudera denna musikaliska utveckling på detta sätt var verkligen givande.
Nu fortsätter vi, Lars och jag, och ska leverera nya inlägg varje fredag i denna spalt. Vi kommer inte att sakna ämnen, det är alldeles säkert. Kommentera oss gärna.
Per
Kommentarer
Postat av: Anonym
Härligt att en gammal pop/rock räv som Du fortfarande anser att en resa genom 60-talet fortfarande kan vara häftigare än du kunde ana.
IFK Umeå: Säsongen 69/70 blev den sista med detta namn, sedan blev det Björköven. Laget gick till slutspel,men där gick det inget vidare. En sista plats blev det, med endast 6 inspelade poäng. Men man slog Modo med 5-4 efter 3-0 i sista perioden. Alltid något
Trackback
