1968 - musik och politik. Och lumpen.
Konsertminnen var det, ja. Mitt färskaste är från i lördags. Sandviken Big Band featuring Georgie Fame. En gammal favorit, denne Georgie med en sådan där speciell och personlig röst som gör att man omedelbart känner igen den oavsett låt eller sammanhang. Som Eric Burdon. Eller Ray Davies. Eller Paul Jones. Numera ålderspensionär är han still going strong och har samma laid-back, lite bluesiga sångstil. Han hör väl egentligen hemma i jazzen och har bland annat gjort en fantastisk platta med Hoagy Carmichael-låtar, ”In Hogland”. I lördags bjöds vi dessutom på två av hans poppigare hits, ”Yeh, yeh” och – förstås – ”Bonnie and Clyde. ”Get away” verkade han spara tills nästa gång. Hoppas det inte dröjer. Såhär låter han fortfarande i låten vi inte fick höra:
http://www.youtube.com/watch?v=JuF0WG3wZdo
Fast det var ju -68 vi skulle prata om. Året som har fått ge namn åt en hel generation. Sextioåttorna. Året då allting hände. Eller inget. Det beror väl på vem man var och var man var. För egen del förvandlades jag, som det brukar sägas, från pojke till man. Förvandlingsnumret tog plats på I 17 regementsområde i Uddevalla. Befälsutbildning på tungt granatkastarkompani. Har alltid haft lite svårt för tunga granatkastare sedan dess. Och cyklar. Och stålhjälmar. Och yllekläder i högsommarvärme. En vinterövning på björklaggar botade mig för all framtid från lusten till skidåkning. Men ändå en bra tid med fantastiska kompisar. Som man visslade tillsammans med när vi marscherade. Till befälens förtret. Det låter inte så, men det här är alltså en marschvisa. Från -68:
http://www.youtube.com/watch?v=8_b6xaVvgeM&feature=fvst
Natten mellan den 20-21 augusti invaderades Prag av Warszawapaktens styrkor. Svensk signalspaning kunde höra kommunikationen mellan de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna och våra permissioner drogs in och det delades ut skarp ammunition. Spännande tyckte vi då. Blåögt tycker jag idag. Don Partridge, den vandrande enmansorkestern, håller med från förstaplatsen på tio i topp 24 augusti detta händelserika år;
http://www.youtube.com/watch?v=izbrRB-s8yI
Sextiotalet går mot sitt slut. Oundvikligen. Kanske var det ett alldeles speciellt, unikt decennium. Inte som något annat. På många sätt. Inte minst musikaliskt. I detta 2000-tals musikaliska mörker känns det skönt att, tillsammans med Per, få tända ett musikaliskt ljus. Eller för att tala med, eller rättare sagt sjunga med, Mary Hopkins – Those were the days…………….
http://www.youtube.com/watch?v=X5pkkAhETYg
Nu får Per stafettpinnen i två veckor. Det blir spännande.
Lars
