1968 - också musik!
Som Lars så riktigt skrev i förra inlägget associerar vi detta år med politik. Det kommer inte upp en låt i öronen eller ett LP-omslag på näthinnan när man tänker på året. Åtmonstone inte direkt
Som ni kunnat läsa tidigare på denna blogg var 1967 en slags skiljelinje i rockhistorien. Rockmusiken började nu ta nya tag inför 70-talet. Gamla sound började lämna scenen samtidigt som nya uppstod.
Börjar vi uppifrån i hierarkin så stack beatlarna ett par månader till Indien på våren. Efter Epsteins död och fiaskot med Magical mystery tour visste de helt enkelt inte vad de skulle göra. De valde sedan att efterfölja Stg Peppers kvalitét med kvantitet. 30 låtar på det vita albument var helt enkelt några för mycket även om skivans variationsrikedom faschinerar i sig.
För Stones gick det bättre. efter ett svagt 1967 kom de igen rejält med Jumpin Jack Flash och LPn Beggars Banquet med klassiker som Salt of the earth och Sympathy for the devil. Därmed satte man den rockmusikaliska formel som burit gruppen i därefter över 40 år.
Bob Dylan kom igen efter motorcykelolyckan med den avskalade John Wesley Hardin, hans sjunde kanon-LP på raken. Bland låtarna fanns All long the Watchtower som Jimi Hendrix gjorde den kanske bästa Dylans-covern någonsin på. Också det 1968 på dubbeln Electric ladyland, en platta som verkligen visade hur rockmusiken utvecklats med nya klanger och idéer.
Samtidigt hade många av gårdagens idoler problem. The Who hade ett dåligt år men skulle komma igen. Hollies hade en stor hit framför sig men deras patenterade sound var hopplöst ute. Kinks och Beach Boys skulle fortsätta länge än men hade givit sitt bästa. Manfred Mann utan Paul Jones var ett sämre band.
Zombies, däremot, gjorde ett imponerande sista ryck med LPn Odysses and oracles med hitlåten Time of the Season. Gruppen hade lagt av när låten blev hit så de fick snabbt ändra planerna och ge sig ut på turné. Tyvärr blev det ingen uppföljare av gruppen vars musik redan från starten hade sådan klass att det hade klarat den nya tidens krav utan problem. En del av det speciella var kvar ett tag i gruppen Argent men utan Colin Blunstones stämma aldrig blev det inte samma sak.
Men nytt var alltså på gång. I staterna debuterade the Band med dammig rotrock ingen hade hört. I England bildade Jimmy Page Led Zeppelin och Jethro Tull LP-debuterade. Tre namn som skulle sätta prägel på 70-talet.
En annan nyhet var att nu hade rockepoken blivit såpass till åren att det fanns en del att se i backspegeln. Beatles gjorde Lady Madonna och Bill Haleys Rock around the Clock gick upp på listan i England. I USA gjorde Elvis en spektakulär come-back i en suverän TV-show i december efter att ha varit borta från scenen i sju år. Creedence slog med rejält hederlig rock av gammalt - evigt! - snitt. Att vi inte tänker 1968 när vi hör Proud Mary beror ju på att låten är så makalöst tidlös.
Men, tänker vi efter, visst hade året också låtar! Bara bland ettorna i USA fanns (Sitting on) dock of the bay (Otis Redding), Mrs Robinson (Simon & Garfunkel - kul film dessutom) och I Heard it through the grapewine (Marvin Gaye). James Brown gjorde en av sina nästa med Say it load, I´m black and I´m proud.
Och för att knyta ihop mitt inlägg med Lars´: På tal om politik, vad sägs om de här raderna:
Now we demand a chance to do things for ourself
We're tired of beatin' our head against the wall
And workin' for someone else
We're people, we're just like the birds and the bees
We'd rather die on our feet
Than be livin' on our knees
Say it loud, I'm black and I'm proud
Nästa vecka blir det 1969!
Per
Som ni kunnat läsa tidigare på denna blogg var 1967 en slags skiljelinje i rockhistorien. Rockmusiken började nu ta nya tag inför 70-talet. Gamla sound började lämna scenen samtidigt som nya uppstod.
Börjar vi uppifrån i hierarkin så stack beatlarna ett par månader till Indien på våren. Efter Epsteins död och fiaskot med Magical mystery tour visste de helt enkelt inte vad de skulle göra. De valde sedan att efterfölja Stg Peppers kvalitét med kvantitet. 30 låtar på det vita albument var helt enkelt några för mycket även om skivans variationsrikedom faschinerar i sig.
För Stones gick det bättre. efter ett svagt 1967 kom de igen rejält med Jumpin Jack Flash och LPn Beggars Banquet med klassiker som Salt of the earth och Sympathy for the devil. Därmed satte man den rockmusikaliska formel som burit gruppen i därefter över 40 år.
Bob Dylan kom igen efter motorcykelolyckan med den avskalade John Wesley Hardin, hans sjunde kanon-LP på raken. Bland låtarna fanns All long the Watchtower som Jimi Hendrix gjorde den kanske bästa Dylans-covern någonsin på. Också det 1968 på dubbeln Electric ladyland, en platta som verkligen visade hur rockmusiken utvecklats med nya klanger och idéer.
Samtidigt hade många av gårdagens idoler problem. The Who hade ett dåligt år men skulle komma igen. Hollies hade en stor hit framför sig men deras patenterade sound var hopplöst ute. Kinks och Beach Boys skulle fortsätta länge än men hade givit sitt bästa. Manfred Mann utan Paul Jones var ett sämre band.
Zombies, däremot, gjorde ett imponerande sista ryck med LPn Odysses and oracles med hitlåten Time of the Season. Gruppen hade lagt av när låten blev hit så de fick snabbt ändra planerna och ge sig ut på turné. Tyvärr blev det ingen uppföljare av gruppen vars musik redan från starten hade sådan klass att det hade klarat den nya tidens krav utan problem. En del av det speciella var kvar ett tag i gruppen Argent men utan Colin Blunstones stämma aldrig blev det inte samma sak.
Men nytt var alltså på gång. I staterna debuterade the Band med dammig rotrock ingen hade hört. I England bildade Jimmy Page Led Zeppelin och Jethro Tull LP-debuterade. Tre namn som skulle sätta prägel på 70-talet.
En annan nyhet var att nu hade rockepoken blivit såpass till åren att det fanns en del att se i backspegeln. Beatles gjorde Lady Madonna och Bill Haleys Rock around the Clock gick upp på listan i England. I USA gjorde Elvis en spektakulär come-back i en suverän TV-show i december efter att ha varit borta från scenen i sju år. Creedence slog med rejält hederlig rock av gammalt - evigt! - snitt. Att vi inte tänker 1968 när vi hör Proud Mary beror ju på att låten är så makalöst tidlös.
Men, tänker vi efter, visst hade året också låtar! Bara bland ettorna i USA fanns (Sitting on) dock of the bay (Otis Redding), Mrs Robinson (Simon & Garfunkel - kul film dessutom) och I Heard it through the grapewine (Marvin Gaye). James Brown gjorde en av sina nästa med Say it load, I´m black and I´m proud.
Och för att knyta ihop mitt inlägg med Lars´: På tal om politik, vad sägs om de här raderna:
Now we demand a chance to do things for ourself
We're tired of beatin' our head against the wall
And workin' for someone else
We're people, we're just like the birds and the bees
We'd rather die on our feet
Than be livin' on our knees
Say it loud, I'm black and I'm proud
Nästa vecka blir det 1969!
Per
Kommentarer
Postat av: Peter Lindberg
Som sagt politiken och protesterna tog över allt mer. Steppenwolfs första LP med samma namn som gruppen innehöll en hel del av den varan om att sticka upp mot det beprövade normerna. Hiten "Born to be wild" illusterar det rätt bra. Den kom även till sin rätt i filmen "Easy Rider" från 1969.
Mitt lag, IFK Umeå gjorde en svag säsong och lyckades inte följa upp slutspelsplatsen från tidigare säsong trots hopp om annat.
Från hösten 68 var det även fem dagars vecka i skolan. Då var jag så korkade att jag trodde att det var för att var bussig mot eleverna som den infördes. Den infördes nog för lärarnas skull i första hand..........
Trackback
