En resa med en låt.
Vi, Per och jag, har då och då återkommit till ämnet om hur musiken utvecklades och växlade in på nya spår under sextiotalet. Detta oftast med artister och grupper som förde in nya tendenser i den saliga blandning som sextiotalspopen var. Denna gång har jag valt att följa en enda låt genom decenniet och beyond och titta lite på hur olika musikstilar kom att påverka och förändra låten. Det rör sig alltså inte i första hand om rena covers där man försöker låta så likt som ursprungslåten utan mer bearbetningar som sker under musikens utveckling. Får se om du förstår vad jag menar.
En lika ikonisk låt som dess skapare var får bli starten som sker redan 1957 då den spelades in första gången. Kompositör var förstås Buddy Holly själv, även om det förekommer uppgifter om medkompositörer som Jerry Allison och Norman Petty, den senare som producerade singeln som låten egentligen var b-sida på. A-sidan var Oh Boy. Låten är både en typisk gladpoplåt med tydliga rötter i femtiotalsschlagern men var också musikaliskt påverkad av blues, inte minst Bo Diddley. Buddy introducerade också här på allvar sitt typiska gitarrspel baserat på både rytm och hastighet med helackordssolon som ett signum.
https://www.youtube.com/watch?v=NChUN0Thf24
Rolling Stones tolkning av låten blev en av deras första hits och här har man injicerat en inte så liten dos r&b som under deras långa karriär blev deras kännetecken. Det riktiga lyftet till denna nya musikaliska nivå var förstås Brians munspel. De västafrikanska rytmerna från originalet har tonats ner till förmån för rockinfluenserna. Videon i sig själv är ett tydligt tidsdokument från sextiotalet och visar hur långt utvecklingen gått från de äldre herrar som försökte spela med i ungdomsspelet till de nya idolerna. Stenarna är emellertid tålmodiga med farbrorn och coolast redan då är förstås Bill och Charlie.
https://www.youtube.com/watch?v=P6RWnGQ3XqQ&t=174s
Om Rolling Stones tog med sig rocken till låten som förvaltade Bo Diddley sitt musikaliska arv från Mississippi och Chicago och gav den en mer uttalad bluesprägel. Hans karaktäristiska gitarrspel och bluesinfluenserna fullbordade nästan den musikaliska cirkel som leder tillbaka till tiden som inspirerade Buddy Holly till låten. Det är i sig vackert på något sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=x6YSAGZ1EtQ
Sist ut i detta inlägg blir Grateful Dead som klär låten i ett drömskt och psykedeliskt skimmer, jag kan inte formulera det bättre än så. Det var ett tag sedan jag hörde denna version, men den flyttade mig rakt in mina sjuttiotalsminnen. Versionen är kärleksfull om än omstöpt till nära nog oigenkännlighet. Välkommen till hippietiden igen.
https://www.youtube.com/watch?v=ryHatTtaSn4
Lars
Van the Man
Min tredje träff i vårens cirkelserie i Uppsala om rockhistoria behandlar en annan av rockens större peronligheter. Van Morrison, från Belfast i Nordirland, blev bekant för oss när vi på torsdagskvällarna våren 1965 efter skolan kunde höra andra singeln med hans kvintett Them komma in på englandslistan
Them - Baby Please Don't Go.mp4
Baby, Please dont Go, en för tiden ganska typisk, tuffare låt i Rolling Stones anda med rötter i bluesen. Låtens baksida kom sedan att bli Thems mest kända låt, Morrisons komposition Gloria. Ofta omtalade är gruppens spelningar på HollyWood Bowl i Los Angeles våren 1966. Några kvällar var förbandet inget mindre än The Doors, som änu inte slagit igenom. De två grupperna jammade tillsammans med låten som kom att bli en del även av the Doors repertoar. Men här originalet
Them - Gloria (Audio) ft. Van Morrison
Them hade bara två hits i England. Den andra kom 2a på listan våren 1965 och toppade Tio-i-topp. Typisk sextiotalspop i topp!
Here Comes the Night Van Morrison Them ReStorCut Video STEREO HiQ Hybrid JARichardsFilm
Kan inte låta bli att länka till gruppens nästa låt på vår lista. Uppföljaren till Here Comes the Night missade helt listtorna i öriket men vi svenskar hade bättre smak och röstade in den tre veckor på vår radiolista. Skriven av Van själv blev den en av de första låtar från vilken jag lärde mig den läckra gitarrslingan.
(51) One More Time (UK Single Mono Mix) - YouTube
I slutet av en USA-turné blev gruppen osams med sin manager och de upplöstes. Van stannade i USA och spelade in en LP han inte gillade. Inte heller att en singel gavs ut som med marginal kom att bli hans mest spelade låt överhuvudtaget. Ingår i kretsen ”The 500 songs that shaped rock´n´Roll. Den spelas fortfarande i radio.
Van Morrison - Brown Eyed Girl (Official Audio)
Van spelade 1968 in den jazzorienterade LPn Astral Weeks som fortfarande kommer mycket högt på experters listor över historiens bästa LP. I januari presenterade jag tidningen ”the 500 greatist Albums of all Time!” där den kom på elfte plats. Plattan är inte en egen favorit så här hoppar jag till nästa LP. Moondance kom 1970 och inledde en rad av personligt färgade LP som blandar soul, rock, folkmusik i en den speciella mixen som bara är Vans egen. Vi kollar den mysiga titellåten.
(51) Van Morrison - Moondance - YouTube
Van Morrisons karriär fortsätter än. Han släppte förra året sin 48eLP. Han har samarbetat med åtskilliga. På scen bestämmer hans humör om det blir bra eller dåligt. Är det bra blir det lysande. Lyssna t ex på livedubbeln It´s too late to stop now från 1974 - omslaget avbildat ovan - som få har lyckats överträffa.
En legend, en av många som 60-talet frambringade.
Per
Nya instrument
Vi var ju vana vid den traditionella sättningen med två gitarrer, en bas och trummor när saker och ting började hända. Nya och mer exotiska instrument gjorde entré bland de grupper som vågade nya vägar. Som regel var dessa experiment lyckade och förde musiken framåt och uppåt. Beatles var förstås ledande, men mest med experiment i kontrollrummet med George, men sitaren var väl deras främsta bidrag till den instrumentala utvecklingen. Georges intresse för indisk filosofi förde med sig intresset för sitaren, men senare adderades också tabla, den indiska trumman, till sättningen.
Vi börjar alltså med Beatles även om Brian Jones också blev en habil hanterare av instrumentet. Såhär började det.
https://www.youtube.com/watch?v=RxI6IkH9Mvo
Och omsatt i popmusiken blev det på en mer sällan spelad låt från Revolver, med både sitar och tabla, såhär:
https://www.youtube.com/watch?v=tE93TJDKTQU
Autoharp, eller cittra som den kom att kallas var ett gammalt instrument, patenterat redan 1882. Den byggde på ett system med en mekanism som tystade vissa strängar när man tryckte på den och levererade så att säga färdiga ackord och som gjorde den relativt lättspelad. Den fick sin mest framträdande roll i en inspelning av Pinkerton's Assorted Colours i deras inspelning av Mirror, Mirror, men kom att mest associeras med Lovin´ Spoonful och John Sebastian. Tidigare hade den använts mest av country-artister, men tog nu på allvar plats i popen och gav de nya låtarna en speciell klangfärg.
https://www.youtube.com/watch?v=VKSn5_W3Y5w
https://www.youtube.com/watch?v=b8qZ4qzDICg
Ian Anderson är, mig veterligen, den enda rockare som trakterat tvärflöjt i sättningen. Riktigt fräckt! Jag såg gruppen för ett tag sedan och de var fortfarande fräscha med tanke på att deras genombrott på skivmarknaden kom så tidigt som 1969. Då var de fortfarande starkt påverkade av bluesen och det var väl förts ett par år senare med albumet Aqualung som det hittade den stil som skulle bli deras signum den kommande decennierna. Den genre som det hittade var något som de var ganska ensamma om med en blandning av hårdrock, folkmusik och progg. De har väl inte alltid varit min kopp av te, men som musikaliskt nydanande inte minst vad gäller instrumentalisering så förtjänar de sin plats, inte minst i detta blogginlägg.
https://www.youtube.com/watch?v=m__wmsIn99E
Lars
Soul brother number one
”Soul brother number one” är bara ett av de många epitet som givits James Brown, en av de största i rockens historia. Han var en etablerad artist redan före 60-talets soulmusikvåg i vilken han bidrog med några tunga hitlåtar. Hans musikaliska betydelse blev än större genom den musik han gjorde på 70-talet som en av de främste inom funken. Hans rytmer bildade musikalisk bas för många hiphop-låtar.
James Brown är ännu ett bra exempel på att rockhistorisk betydelse inte står i paritet med hur många och stora hits man får. Han har bara haft 7 låtar på USA-listans topp-tio. De 6 första kom åren 1965-68, storhetstiden för 60-talets soul. 1986 var han en av de första som valdes in i Rock ´n Roll Hall of Fame.
James Brown föddes 1933 i ett fattigt skjul i South Carolina. Som barn plockade han bomull, putsade rikare människors skor och stal i Augusta, Georgia. Redan som 16-åring tillbringade han 3 år i ungdomsfängelse för väpnat rån.
År 1952 gick han med i en gospelgrupp. Han blev snart dess centralfigur och omvandlade gruppen till The Famous Flames, sin egen kompgrupp. Redan från början skrev Brown de flesta låtarna själv.
James Brown utvecklade en otrolig, koreografisk genomtänkt scenshow med inövade överraskningar som att han låtsades falla död ned på scenen. Han turnerade non-stop över staterna och hans rykte spred sig. Michael Jackson skrev så här i sin självbiografi Moonwalk:
"Innan James Brown dök upp var en sångare en sångare och en dansare en dansare. En sångare kanske kunde dansa och en dansare sjöng ibland, men om det inte gällde Fred Astaire eller Gene Kelly kunde man vara säker på att han gjorde det ena bättre än det andra, i synnerhet om det var ett liveuppträdande. Men James Brown förändrade allt. Det fanns ingen spotlight som kunde hänga med när han virvlade fram över scenen - man måste belysa hela scenen när han dansade! Sådan ville jag bli."
Live-LP:n At The Apollo från 1963 sålde över 1 miljon ex, första live-LP:n som gjorde det, och låg 114 veckor på listan, som högst tvåa. James Brown lät kalla sig ”Mr Dynamite” och “The hardest working man in showbusiness”.
(47) James Brown - I'll Go Crazy (Live at The Apollo) - YouTube
Utvecklingen av den svarta musiken mot country och entertainment, representerad av namn som Ray Charles och Sam Cooke, lämnade utrymme för artister som ville framföra mer genuint svart musik. År 1965 kom det stora singelgenombrottet på den stora listan med ’Papa´s Got a Brand New Bag’, den låt som blev genombrottet för den musik vi känner som 60-talets soul - tuff, själfull och rytmisk.
(47) James Brown ~ Papa's Got A Brand New Bag (1965) - YouTube
Snacka om tunggung! Uppföljaren I got you (I Feel good) är ju minst lika bra
(47) James Brown - I Feel Good 1965 (Remastered) - YouTube
Nu fick vi européer upp ögonen för den tyngre soulmusiken från södra USA. Poppigare Tamla-Motown-musiken var OK men detta kändes som the real thing. 1966 kompletterade Brown sin hitrad med sköna Its a Mans Man´s world. Här i liveindspelning från 1981
(47) James Brown - It's A Man's Man's Man's World - Live - 11 July 1981 • World of Jazz - YouTube
James Brown blev något av en företrädare för alla svarta i USA. Han spelade för trupperna i Vietnam och ställde upp i TV i Boston för att lugna alla svarta från oroligheter efter mordet på Martin Luther King.
Titlar som ‘Get Up (I Feel Like Being Like a Sex Machine)’ och ‘Say It Loud I´m Black and I´m Proud’, med textfrasen ”We´d rather die on our feet than be living on our knees”, säger rätt mycket. De svarta sjöng om sex på ett mer öppet erotiskt sätt än vita och musiken hade som viktig uppgift att bygga upp de svartas självkänsla i en tid med rasmotsättningar och kravaller. Bloggen länkar så klart till båda. Get Up (I Feel Like Being Like a Sex Machine)’ här i en 10-minutersversion. Häng med!
Get Up I Feel Like Being A Sex Machine
(47) "Say It Loud It Loud ~ I'm Black & I'm Proud" - YouTube
James Brown hade också många konflikter med skivbolagen, han hade full koll på det ekonomiska. ”I´m 75 percent business och 25 percent entertainer.”
Han var en stenhård ledare. Musiker som inte levde upp till hans förväntningar fick veta det. När hans band 1969 sade sig tröttna på det hårda ledarskapet fick de snabbt sparken och ersattes av nya som klarade jobbet minst lika bra. De var mer funkinriktade musiker och Brown blev ”The godfather of funk”. De första åren på 70-talet var singlarna fortfarande i topp på R&B-listan men fick blygsamma placeringar på den stora listan.
Han fick med tiden svårare att hantera sitt narkotikabruk och satt i fängelse 1988-1991. Han fortsatte dock att ge ut skivor och spelade faktiskt i Uppsala 1996. År 2004 diagnostiserades han för prostatacancer. Den klarade han och turnerade sista gången 2006 innan han den 25 december samma år drabbades av en hjärtinfarkt som tog hans liv.
Efter sig lämnade James Brown ett mycket, mycket stort avtryck i musikhistorien.
Per
