April!
Våra alltid så älskade – nja, där tog jag i något, inte riktigt ”alltid” men väldigt ofta! – popsångsleverantörer stoppar ibland in månaders namn i texterna. Nu är vi långt inne i årets fjärde månad, april. Den månad när våren bryter in, solen ger mera ljus. Sommaren nalkas. Vi längtar till den.
Ärligt talat är det den här låten som fick mig att formulera inlägget. Ville länka till bara en av många underbara låtar från Simon & Garfunkels genombrotts-LP, Sound of Silence.
Simon & Garfunkel - April Come She Will
Våren är ju kärlekens tid. Inom oss vaknar de härliga känslorna lite lättare när vi möter HENNE/HONOM (ditt val) så nästa länk är inte ett aprilskämt vilket man lätt kan tro av titeln. Vi har haft sparsamt med soul i bloggen så det är kul att presentera drottningen själv.
Tillbaka till rocken. Creedence Clearwater Revivial är ju en annan av de många grupper man kan höra hur mycket som helst av. I gruppens sista hit från 1972 sjunger John Fogerty om hur det är att växa upp och i andra versen får han en son. Ni fattar I vilken månad.
Someday Never Comes | Creedence Clearwater Revival | Lyrics ☾☀
Nästa länk presenterar en hit som 1968 placerade The First Edition bland garagebanden. Snart blev dom Kenny Rogers and The First Edition och gjorde ett par läckra hits (minns Tell it all Brother) innan han gick solo och blev lite smörigare, men fortfarande bra. Här starten på hans karriär. En tidstypiskt flummig text där han läser "April fool in big black letters on a dead end sign” i sista versen.
The First Edition - Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) (1967)
Detta är första gången jag på bloggen skriver låtar om en särskild månad. Ämnet lär återkomma. Jag passar på att länka till en låt som kan användas till årets alla månader. Neil Sedaka var säker på att skriva hitlåtar. Släppt 1960 och 4a på USA-listan. En flicka för årets alla månader.
Nästa vecka firar vi sista april. Det blir majbrasa och vårtal. Låt oss alla njuta av den svenska våren!
Per
Nope inget kycklingtema.
Långfredag, Långfredagen tar mig alltid i minnet tillbaka till 1958. Jag var fortfarande så ung att mina föräldrar förbjöd utelek med kompisar som förmodligen också var inlåsta. Vattenkammad satt man i rummet med uppmaningen att leka tyst. 1958 var också ett minnesvärt år på andra sätt då jag för första gången mötte TV i form av Andy Pandy och lite senare fotbolls-VM. Det dröjde emellertid bara ett par år till dess den outtalade regeln om sorg på långfredagen bröts av Demokratisk ungdom (dåvarande kommunistiska partiets ungdomsförbund) och SSU som började anordna danser på långfredagen. Jag var entusiastiskt medlem i bägge organisationerna, men motivet var knappast politiskt utan snarare socialt, det var där man kunde träffa flickor.
Jag hörde inte mycket av den revolution som pågick på andra håll i popmusiken Radion spelade förstås inget av den sorten och en skivspelare var långt över önskelistans högsta ekonomiska nivå. Idag kan vi emellertid, med New Musical Express hjälp botanisera i vad som bjöds. Jag bjuder idag på några favoriter som senare kom att bli mina. Denna spelades in -57 men nådde engelska listan just 1958 Den ryckte verkligen undan den musikaliska matta jag stod på. Fanns det verkligen sådan musik?
https://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk
Everly Brothers förde samman country och rock och gjorde det till oförglömlig pop. De kom att bli mina musikaliska följeslagare under många år och är det förresten fortfarande. Snabba gitarriff (prova själv ska du se hur lätta ackordsbyterna är) och en enastående stämsång blev en förbild för många efterkommande band, inte minst Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=6c3M2jGkzko
Men det vi fick till livs, när vi väl kommit in i TV-åldern var verkligen inte rock. Ett outslitligt program som mina föräldrar slaviskt följde var Perry Como Show. Jag hade det lite svårt för Perry själv, men han hade ofta gäster som bröt av mot den sockersöta crooningen. En av de återkommande var Dean Martin som också väl får sorteras in i crooner-facket, men han tillförde humor och lite rytm som va välgörande. Och mycket vassare röst än Perry vilket hörs i denna duett.
https://www.youtube.com/watch?v=SYyGK118e3E
En av de först skivorna jag kunde spela var på min äldre systers plastgrammofon och jag var förstås utlämnad till henne musiksmak som ofta omfattade Frank Sinatra, men då och då dök det upp något som också jag gillade. Tommy Steele var på väg upp och utmanade Elvis om tonårsflickornas gunst. Inte en chans tyckte jag, men bättre än Frankie boy. Så denna smygspelade jag ofta. Ingen kioskvältare idag, men då…..
https://www.youtube.com/watch?v=pMnKKvyZq04
Sex började också smyga sig in i text och musik, ofta förtäckt, men den som bjöd på ren rå sexualitet var Peggy Lee tidigt ute med. Elvis höftvickningar var ingenting för oss gossar på väg in i puberteten jämfört med Peggys coola, sexiga sång. Vi fattade precis vad hon sjöng om – Fever! Basgångarna är en perfekt inramning och när trummisen slår stockarna i kanten på bastrumman är det fullkomnat!
https://www.youtube.com/watch?v=1EM88Xhcqsg
Vi får väl ändå, avslutningsvis, anknyta till påskhelgen och vi flyttar oss då till rockoperan från 1970. Webber och Rice fick ihop en i mina ögon lysande opera. Jesu sista dagar ur Judas perspektiv, bara det genialt. 1973 blev det film. Vassego.
https://www.youtube.com/watch?v=5AIRBpW1drE
Glad Påsk!
Lars
Duell: Bästa Beatles-LPn?
Det har blivit dags för en liten duell igen. Denna gång de två bästa albumen av Beatles. Sådant kan, som bekant, ändras över tid, men såhär är läget just nu.
Först Lars
Det är en kamp, närmande sig en kramp, att välja bland dessa så epokgörande album, men det som jag väljer idag är Abbey Road främst för att det är så otroligt väl producerat. Beatles förmåga vid denna tidpunkt stod på dess högsta nivå. Innehållet – det är oundvikligt – spretar kvalitetsmässigt, men ska jag välja en låt som pekar ut produktionens kvalitet tillsammans med det mycket snygga låtsnickrandet får det bli (ja, det var förstås nära att bli Something) Come together. Det ursnygga och lite mystiska introt kunde inte ha gjorts av några andra än Beatles, i detta fall John. Lite var snott från en tidig Chuck Berry, You can´t catch me” men resultatet blev förstås hans helt egna. Här i en lite senare och råare version.
https://www.youtube.com/watch?v=uSM5MpKSnqE
Som tvåa har jag valt Help, mest därför att det är så jämnt vad gäller låtval. Hittarna Yesterday, Ticket to ride och titellåten sticker förstås ut men i övrigt är det en jämn ström av högklassiska Lennon/McCartney låtar från en tid då deras energi och skrivande nådde en ny och högre nivå. Men jag väljer Harrisons bidrag, I need you, eftersom den textmässigt är så enkel och samtidigt hjärtevärmande. Han skrev den till Pattie Boyd och använde för första gången en volympedal (föregångare till wah-wah-pedal) vilket gav hans tolvsträngade Rickenbacker ett nytt djup. Epokgörande på sitt sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=FcEY7tCfSrg
Så Per.
Tvivlar på att det finns någon läsare som minns den lista jag gjorde våren 2014 över sextiotalets bästa LP. Sedan dess har jag ändrat mig vad gäller Beatles. Sedan 2014 har flera LP kommit i boxar och efter ännu mera moget övervägande än tidigare blir min etta denna gång Stg Peppers lonely Hearts Club Band.
Mer än någon annan LP överhuvudtaget, och då menar jag ALLA, handlar det om helheten. Ingen låt sticker ut som någon bland gruppens 25 – 35 bästa. Men helhetsintrycket! Det historiska omslaget. Plattan börjar med rock och fortsätter med Ringos gulliga poplåt och Johns halvflum. Vi får ett par snygga Paulnummer innan en stråkballad. John knasar till det läckert igen innan vi vänder LPn. Där inleder George, mer ”indiskt” än någonsin innan Paul tar över i Voudevillestil. Efter tre en smula blekare spår kommer så avslutningen. Mäktigare avslutning har aldrig någon LP fått. Någonsin.
(2) A Day In The Life (Remastered 2009) - YouTube
Min tidigare etta har alltså backat ett steg. 2014 skrev jag att Revolver är ett koncentrat av Beatles storhet. Åter handlar det om helheten samtidigt som 12 av plattans 14 spår konkurrerar om en plats på den övre halvan i Beatles samlade produktion. Here, There and Everywhere är Pauls allra bästa ballad. And Your Bird can Song är klassisk Beatles-pop på topp. Sedan har vi låtarna i popen stilmässiga utkanter, det som skulle bli så mycket mer av på Stg Pepper, Elenor Rigby, Got to Get You in to my Life, Love you too och det mäktiga avslutaren Tomorrow never knows behöver inte ytterligare kommentarer här. Den sista slår inte föregående länk som avslutning så länken här blir till Pauls barnvisa som sitter så perfekt i Ringos mun.
(2) Yellow Submarine - YouTube
Till sist kan jag inte låta bli en kommentar till Lars inlägg: Kompis, jag sätter inte Help! bland gruppens fem-sex bästa LP. Något för oss att fortsätta diskutera!
Vad säger du som läser??? Utnyttja kommentarsfältet!!
Lars och Per
70-talets största idol
Vårens lyssnarcirklar vid Uppsala senioruniversitet avslutas med David Bowie, 70-talets störste idol. En trendsetter. Den förste rockartisten som påstå sig vara homosexuell. En utmanande sminkning. Hans klädstil gjorde honom också till en modeikon på ett sätt som ingen annan rockartist. Images var Bowies stora specialitet. Han gjorde rollspelandet till det centrala och var en mycket duktigt marknadsförare. Han utnyttjade nätets möjligheter redan på 90-talet och var en smart affärsman. Han avslutade sin karriär och sitt liv på ett sätt som bara han kunde göra.
David Bowie har spelat in filmer, åtskilliga snygga videos och arbetat med teater. Han prövade många musikaliska stilar men det är inte främst med musiken i sig som David Bowie motiverar sin hedersplats i rockens historia. Men han var en bra sångare med personlig röst och stark närvaro.
Han föddes den 8 januari 1947 i London som Davy Jones. När han var 9 fick han singeln ’Tutti Frutti’ av sin pappa och sa senare: ”Mitt hjärta nästan brast av entusiasm. Jag hade hört Gud.” Snart började han spela piano och ukulele. År 1962 bildade han sitt första band. Första skivinspelningen kom 1964 men floppade. Det skulle bli ytterligare 10 singelfloppar i olika bandkonstellationer och en LP-flopp innan David fick sin första hit. Här länk till en flopp som fångade mitt intresse när den spelades i radions ”pop 67”.
David Bowie - "Love You Till Tuesday" - 1967
’Space Oddity’ släpptes lagomt till den första amerikanska månlandningen 20 juli 1969. Då hade han sedan ett par år ett nytt artistnamn, David Bowie. Han kunde inte heta Davy Jones, för det gjorde en gullig engelsman i Monkees. Låten kom femma på Englandslistan. Det skulle dröja ett par år innan Bowie var tillbaka på den listan men låten visade att popmusiken fått ett nytt namn att räkna med
David Bowie – Space Oddity (Official Video)
Nu kom nya LP varje år. 1971 års Honky Dory blev ett konstnärligt genombrott med en spännande blandning låtar. Några har blivit klassiker, som den här
David Bowie – Life On Mars? (Official Video)
Det definitiva genombrottet kom 1972 med LP:n Ziggy Stardust and The Spiders From Mars. Nu antog David rollen som Ziggy Stardust, en messias från yttre rymden som besöker mänskligheten.
Tillsammans med Marc Bolan och dennes T-Rex räknas Bowie som grundare av Glamrocken. En svårdefinierbar genre som egentligen bara fanns i England och i mycket handlar om en färgglad klädsel och sminkning. Just Bowies klädsel och skivomslag är synnerligen representiva för Glamrocken. Roxy Music måste nämnas när vi är inne på det.
Nu passerar vi den gräns -1972 - som Lars och jag bestämt att bloggen ska handla om så låt mig bara göra en kort sammanfattning av Bowies fortsatta karriär.
Figuren Ziggy Stardust övergavs snart och Bowie gjorde en kort stilmässig avstickare med av honom själv kallat ”plastic soul”. En länk som känns ofrånkomlig är USA-ettan 1975. Ett samarbete med inte vem som helst, John Lennon. Här de båda tillsammans.
DAVID BOWIE AND JOHN LENNON Singing Fame Live 1975 mpeg2video
Han gjorde sedan ett par plattor som plockade upp den elektroniska pop som tyska grupper introducerat. Därmed blev han föresgångare till 80-tals syntpopvåg. På 80-talet hade Bowie sin glansperiod bakom sig men 1983 års diskopåverkade Let´s Dance blev hans största säljare.
2005 stoppade en hjärtinfarkt en turné. Sedan blev det märkligt tyst från David Bowie i 8 år innan världens skribenter samfällt jublade åt en ny LP som kom från till synes ingenstans. 2014 fick han en cancerdiagnos som han hemlighöll.
2016 på födelsedagen den 8 januari kom Blackstar, en LP som åter visade David Bowie som en experimenterande, spännande artist. You Tube har den video som svenske Johan Renck regisserade till låten Lazarus efter Bowies anvisningar.
Två dagar senare avled David Bowie. Även hans sätt att dölja sin sjukdom in i slutet visar hans mästerliga sätt att hantera media in i slutet.
Per
