På promenaden – igen.

Så var det dags för ett tematiskt inlägg igen. Hösten bjuder väl inte på så mycket promenadväder men sitta i soffan med några droppar Laphroaig för hälsan och välbefinnandets skull är väl också ett alternativ. Så låt oss ta en sväng i sextiotalspopens promenadlåtar.
Den kanske mest självklara får väl bli denna skriven av John Schroeder och Mike Hawker. Den senare skrev fler låtar till Helen Shapiro, men denna var den mest framgångsrika och nådde förstaplatsen på många listor, dock ej Billboard. 1963 gjorde hon en turné i Storbritannien och hade ett ganska fint förband – The Beatles. John och Paul skrev dessutom en låt åt henne, Misery, men hon kom aldrig att spela in den eftersom hennes skivbolag nobbade den innan hon ens hunnit höra den. Helen fick sitt genombrott redan som fjortis med Don´t treat me like a child (sic). Men denna är hennes mest minnesvärda när hon är på väg tillbaka till kärleken och lyckan.
https://www.youtube.com/watch?v=NMfT_8805TQ
I kampen om att vara bästa band med ”ståltrådsmusik” så kämpade både Ventures och Spotnicks med Shadows. Tekniskt så var de väl i det närmaste likvärdiga, men ingen av dessa grupper förmådde att skapa den mjuka känslan som skuggorna nådde (tack Bruce). Detta illustreras rätt väl i Ventures kanske största hit om att man ska gå istället för att springa. Det finns en slags kylighet i deras musik som gör den en smula anonym till skillnad från Shadows musik som man genast kan koppla till upphovsmännen. Men dåligt är det verkligen inte och samma intensiva scenshow hade dom.
https://www.youtube.com/watch?v=owq7hgzna3E
Fats Domino hade kanske mått bättre av att promenera en smula mer än han uppenbarligen gjorde. Redan 1857 kom denna låt skriven av honom själv tillsammans med Dave Bartholomew och den intog välförtjänt förstaplatsen på R&B-listan i hela sex veckor. Denna studsiga låt får en verkligen att höja tempot på söndagspromenaden. Och lyssna bara på saxofonsolot!
https://www.youtube.com/watch?v=Y29RZpHnkq8
Towa och Lasse tog en låt från 1925 som via Andrews Sisters nått dem och gjorde den till en hit på temat jag har gått vilse efter en ”liten drink”. Versionen vårdar omsorgsfullt den svenska schlagertraditionen med ett rejält schwung.
https://www.youtube.com/watch?v=ra5bcG8rxuY
Och som avslutning – bara därför att den är så j#¤%&a fräck och för att jag älskar Lou och Nico och Andy och Chelsea girls och … i all oändlighet.
https://www.youtube.com/watch?v=RsVLIiI8Vfo
Lars
Ett efterlängtat besök

För en tid sedan besökte jag tre städer, Minneapolis, Detroit och Washington i USA. Min dotter svarar för Uppsala kommuns skolutbyte med Minneapolis och föreslog att jag skulle följa med i den efterföljande semesterveckan i Washington. OK, svarade jag men föreslog en mellanlandning i Detroit på vägen.
Avsikten var uppenbar: Där finns ju muséet i det som en gång var skivbolaget Tamla-Motowns högkvarter. Huset man sett många gånger på bild där så många underbara av sextiotalets hitlåtar spelades in i en löpande-bands-miljö som omtalades internationellt redan då. Att besöka denna poplegendariska plats har länge haft en framskjutande plats bland resedrömmarna.
I Detroit bodde vi centralt vilket betydde att vi fick ta den busslinje som kunde ta oss ca en halvtimme ut till den mer perifera stadsdel där muséet ligger. Väl framme kändes ett extra hjärtslag i bröstkorgen när jag såg huset. Vi var tidiga och kunde vandra runt i en synnerligen anspråkslös omgivning med skräphögar, ovårdade gräsmattor, ja ungefär som vilket enkelt egnahemsområde som helst i världen.
Därinne blev vi vänligt emottagna av guiden som visade oss runt. Vi var en grupp om 15 personer. Vi och ett par från London var de enda från utanför USA.
Bolagets grundare Berry Gordy hade köpt 7 hus som på sextiotalet utgjorde arbetsytan fram till 1968 då verksamheten flyttades närmare Detroits centrum. 1972 flyttade Gordy bolaget till Los Angeles vilket blev slutet på storhetstiden.
Surpremes, Temptations, Four Tops, Stevie Wonder, Marvin Gaye (ofta med kvinnlig duettpartner) och Martha & The Vandellas är ju bara sex av de många vi aldrig glömmer som levererade 19 topp-20-hits i USA åren 1964-71. 12 toppade listan. En trogen grupp av fantastiska musiker gav musiken en egen profil.
I slutet av decenniet var bolaget den största fristående producenten av singelskivor i världen. Så sent som 1975 var bolaget det största ägt av färgade i världen. Jag lärde mig också att etiketten Tamla Motown användes bara utanför USA. Hemmavid gällde nämligen en regel att radion fick bara spela 2 låtar av samma bolag under en vecka så Barry Gordy startade flera bolag på vilka han spred ut de aktuella singlarna. Tamla och Motown var alltså olika bolag, formellt alltså.
Att se lokalerna där allt hände för 60 år sedan var, minst sagt STORT. Det var 1985 som Barry Gordys syster startade muséet i ett par av husen. Den duktige guiden visade ett hål i taket som fungerat som ekokammare. Väggarna var fyllda med bilder på de många som arbetade där.
Störst var så klart att stå i själva studio A. Bara ett par av originalinstrumenten var kvar. Bl a bongotrummorna som hörs i Marvin Gayes What´s Going on. Vidare en Steinwayflygel som Paul McCartney 2010 bekostade en stämning av. I slutändan bjöd Steinway på jobbet.
I Studio A påmindes vi om att det var 60 år sedan Temptations fantastiska My Girl släpptes. Guiden försökte lära oss några enkla danssteg innan det blev allsång. Jag ska inte här närmare gå in på det mer än att jag inte saknar någon inspelning! Men varför inte låta originalgänget med sina snygga rörelser avsluta.
(1) The Temptations - My Girl - YouTube
Per
Ett efterlängtat besök

För en tid sedan besökte jag tre städer, Minneapolis, Detroit och Washington i USA. Min dotter svarar för Uppsala kommuns skolutbyte med Minneapolis och föreslog att jag skulle följa med i den efterföljande semesterveckan i Washington. OK, svarade jag men föreslog en mellanlandning i Detroit på vägen.
Avsikten var uppenbar: Där finns ju muséet i det som en gång var skivbolaget Tamla-Motowns högkvarter. Huset man sett många gånger på bild där så många underbara av sextiotalets hitlåtar spelades in i en löpande-bands-miljö som omtalades internationellt redan då. Att besöka denna poplegendariska plats har länge haft en framskjutande plats bland resedrömmarna.
I Detroit bodde vi centralt vilket betydde att vi fick ta den busslinje som kunde ta oss ca en halvtimme ut till den mer perifera stadsdel där muséet ligger. Väl framme kändes ett extra hjärtslag i bröstkorgen när jag såg huset. Vi var tidiga och kunde vandra runt i en synnerligen anspråkslös omgivning med skräphögar, ovårdade gräsmattor, ja ungefär som vilket enkelt egnahemsområde som helst i världen.
Därinne blev vi vänligt emottagna av guiden som visade oss runt. Vi var en grupp om 15 personer. Vi och ett par från London var de enda från utanför USA.
Bolagets grundare Berry Gordy hade köpt 7 hus som på sextiotalet utgjorde arbetsytan fram till 1968 då verksamheten flyttades närmare Detroits centrum. 1972 flyttade Gordy bolaget till Los Angeles vilket blev slutet på storhetstiden.
Surpremes, Temptations, Four Tops, Stevie Wonder, Marvin Gaye (ofta med kvinnlig duettpartner) och Martha & The Vandellas är ju bara sex av de många vi aldrig glömmer som levererade 19 topp-20-hits i USA åren 1964-71. 12 toppade listan. En trogen grupp av fantastiska musiker gav musiken en egen profil.
I slutet av decenniet var bolaget den största fristående producenten av singelskivor i världen. Så sent som 1975 var bolaget det största ägt av färgade i världen. Jag lärde mig också att etiketten Tamla Motown användes bara utanför USA. Hemmavid gällde nämligen en regel att radion fick bara spela 2 låtar av samma bolag under en vecka så Barry Gordy startade flera bolag på vilka han spred ut de aktuella singlarna. Tamla och Motown var alltså olika bolag, formellt alltså.
Att se lokalerna där allt hände för 60 år sedan var, minst sagt STORT. Det var 1985 som Barry Gordys syster startade muséet i ett par av husen. Den duktige guiden visade ett hål i taket som fungerat som ekokammare. Väggarna var fyllda med bilder på de många som arbetade där.
Störst var så klart att stå i själva studio A. Bara ett par av originalinstrumenten var kvar. Bl a bongotrummorna som hörs i Marvin Gayes What´s Going on. Vidare en Steinwayflygel som Paul McCartney 2010 bekostade en stämning av. I slutändan bjöd Steinway på jobbet.
I Studio A påmindes vi om att det var 60 år sedan Temptations fantastiska My Girl släpptes. Guiden försökte lära oss några enkla danssteg innan det blev allsång. Jag ska inte här närmare gå in på det mer än att jag inte saknar någon inspelning! Men varför inte låta originalgänget med sina snygga rörelser avsluta.
(1) The Temptations - My Girl - YouTube
Per
Det fanns tjejgrupper också.

Jag fängslades igen av Hans Sidéns bok om sextiotalspopen i Göteborg, som jag berörde i mitt förra inlägg, och förstås min ungdomstid i staden. Jag har då och då i bloggen återvänt till tiden och staden men känner att jag, med vissa undantag, glömt bort tjejer och tjejgrupper. Det ska man inte, eftersom de, om än kortlivade, bidrog både till musiken och kanske tydligast blev en del av den rörelse som gav flickor en ny plats i rampljuset. Vi hade förstås schlagerflickorna från femtiotalet, men dessa hade, återigen med vissa undantag, intagit en mer traditionell roll och upplevdes väl inte som särskilt rebelliska eller deltagare i den ungdomskultur som sextiotalet danade. Ett av undantagen måste emellertid få sin plats här innan vi går vidare.
https://www.youtube.com/watch?v=ECCIF55U-gU
Hur revolutionerande detta upplevdes då blir svårt att förklara för dagens ungdomar som har en mer självklar inställning till jämställdhet. Lill-Babs var långt ifrån hemvävd och långt ifrån femtiotalets kvinnonorm.
Trion MAK Les Soers var en Göteborgstrio, systrarna Karin och Margareta Hamrefors och deras kompis Agneta Wigforss som jobbade som servitriser en sommar på Rondo, legendariska musikklubb, och upptäcktes av den minst lika legendariske kapellmästaren Ronnie Hartley när de sjöng på sina raster. I källaren därför att akustiken var så bra! Efter några vokalisttävlingar (utan att vinna någon) blev de ändå uppmärksammade av skivbolagsrepresentanter och det blev lyften som tog dem både till Ryssland och Tyskland. Och förstås klubbarna i Göteborg. Snäll vispop, men ändå en del av den revolutionerande popvågen. Här en låt som anpassats till deras ambitioner på den tyska marknaden.
https://www.youtube.com/watch?v=19bempwoejk
Inspirationen till de svenska flickorna hämtades förstås utifrån. Denna, lite bortglömda grupp, kom att betyda mycket för tjejer som ville starta band. Det vanliga var ju en sångerska eller sångerskor, men Goldies grupp visade också att tjejer kunde spela. Och spela bra.
https://www.youtube.com/watch?v=lsoXZMuoUp4
Den som blev den största stjärnan i Göteborg och därmed också den största inspirationen var förstås Doris Svensson. Det är omöjligt att gå förbi henne även om jag nämnt henne i tidigare inlägg. Hon var en skicklig basist, men bäst för hennes särpräglade röst som gav henne många hits. Såhär tuff kunde hon låta.
https://www.youtube.com/watch?v=ze1VIPmORnA
Nackatjejen Bodil Eleanor Olsson tillhör också den svenska sångerskor som överlevt tidens tand. Hennes röst och inlevelse liknade mycket den senare kommande Suzi Quatro.
https://www.youtube.com/watch?v=idXpkatyPRs
Tyvärr är det ont om inspelningar från de mindre framgångsrika tjejerna, men the search goes on. I´ll be back.
Lars
Rockdrottningen


I höstens lyssnarserie är turen kommen till Tina Turner. Hon hade en makalös karriär med två mycket skilda faser. Först som sångerska med Ike. Efter skilsmässan 1978 kom hon tillbaka på 80-talet med en rad hitsinglar som lät så mäktiga bara genom hennes röst. Till det en rejäl scenshow som hade all den enrgi som den bästa rockmusiken ska ha.
Hon föddes som Anna Mae Bullock den 26 november 26 1939 i Brownsville, Tennessee. Upptäckte att hon kunde sjunga och när Ike Turner kom till St Louis dit familjen hade flyttat bad hon att få sjunga lite i pausen. Ike sa nej men hon tog micken ändå och därmed började karriären. För Tina blev det tufft eftersom Ike drev henne och bandet hårt och hänsynslöst. De gifte sig, men inte formellt korrekt. Men brölloppsfest blev det vid vilken Ike avvek för att besöka en bordell.
Tina har givit ut två självbiografier som båda ger en hemsk bild av hur Ike behandlade henne. ”Jag vet nästan inte hur det är att INTE ha ett blåöga” är ett av citaten. Denna blogg är inte till för sådan läsning men det, tragiskt nog var en del av hennes verklighet. Låt oss lyssna på deras första singel. En låt av Ike från 1960. Här i liveupptagning, det är på scen Tina är bäst!
Ike and Tina Turner - A Fool in Love - YouTube
Den nådde andra plats på R&B-listan. Nu var det inte singlarna som var grunden för duons framgångar, det var en scenshow som rockade mer än närapå allt annat som turnerade i USA på 60-talet. De fick t ex vara förband till Stones.
Phil Spector köpte loss Tina för att han ville spela in hennes röst. Det blev en inspelning som Ike fick hålla sig borta ifrån. Demonsproducentens sista stora hit. Den floppade i hemlandet, något som knäckte Spector, men kom trea plats i England 1966.
River Deep - Mountain High - YouTube
1968 försökte Tina ta sitt liv och beräknade pillerdosen så att hon skulle falla ihop på scenen. Inte tidigare för då skulle Ike inte få gaget. Så lojal var hon trots hans vidriga behandling. Nu överlevde hon och duon kämpade vidare. 1971 kom de fyra i USA med en cover som, i mina öron i alla fall, slår originalet även om det också är en klassiker. Här kan man snacka om en omarbetning!
Ike And Tina Turner- Proud Mary - YouTube
Till slut lyckades Tina göra sig fri och fick kämpa några år med mindre spelningar innan hon upptäcktes av brittiska producenter. Det blev starten på en magnifik storhetsperiod som gav 8 topp-tio-placeringar i England fram till sekelskiftet. Etta kom
Tina Turner - What's Love Got To Do With It (Official Music Video)
Tina fick epitetet ”Queen of Rock n Roll” och i Sverige sade vi ”rockmormor”. Framförallt var det henns scenshow som var speciell. Vi avslutar därför länkraden med en låt som också den är en klassiker. Jag ska inte jämföra med originalet men tror att Liverpoolkvatetten inte skulle klara av att göra låten så här.
Tina Turner - Help - Live - YouTube
Tina gifte sig på 80-talet med en betydligt yngre tysk. De flyttade till Schweiz. Tina kände sig så hemma i Europa att hon bytte medborgarskap. Hon avled förra året.
En i sanning STOR rockartist.
Per
Hans Sidén in memoriam

Den förra året bortgångne Hans Sidén var en centralgestalt i det pop-Göteborg som jag växte upp i. Som journalist och författare speglade han livfullt popscenen i stan med dess klubbliv och konserter i lokalpressen. Till detta skrev och komponerade han musik, ofta dansbandsschlagers. Hans kände alla och som tur är så lämnade han ett arv i form av boken ”60-talspop i Göteborg” som är en outsinlig källa när ens eget minne sviker. Såhär skriver han i bokens epilog: ”Jag är glad, tacksam och lycklig över att jag fick förmånen att vara med om det poppiga 60-talsepoken i Göteborg”. Man kan inte annat än att instämma i det. För att dig som inte hade samma förmån som Hans och jag, så vill jag bara ge dig en glimt av vad som pågick på konsertfronten i stan under det gyllene musikdecenniet. Många var på Cirkus eller Mässhallen, men inte så få var på intima och trånga klubblokaler som Que Club. För att du ska få en uppfattning av vad som bjöds i popens huvudstad så plockar jag några besök i stan från 1965.
Den 31 mars så var det storfrämmande i Mässhallen. Konserten föregicks förstås av en som vanligt kaotisk presskonferens. Men konserten var, enligt de som närvarade, en riktig höjdare och det kan man förstås tro. Stenarna hade just fått sitt stora genombrott och deras energi och entusiasm var på topp. Såhär lät det säkert:
https://www.youtube.com/watch?v=peYy53RP9KY
Den 31 augusti gjorde denna grupp entré på Göteborgs popscen och uppträdde på Cirkus. Jag såg den flera gånger och dessa punkens föregångare hade ett röj som få. Sista gången jag såg dem (nåja resterna av gruppen) var i Uppsala inför den imponerande publiken om ungefär 20 personer (sic transit). Men här rockar vi!
https://www.youtube.com/watch?v=4rGZlrg3kPc
Var det någon som sa prepunk? I slutet av året dök Pretty Things upp på Riverside. De satte en ära i att vara tuffast med längst hår och ruffigigast scenshow. Kanske inte bland de främsta grupperna vad gäller hits och andra framgångar så levererade de ändå troget rak och rå rock så mycket man orkade. För egen del tycker jag att deras tolkning av Diddleys Roadrunner kanske är den främsta bakom Diddleys egen. Är det lite New York Dolls i vardande vi hör?. Animals tolkning är väl den mer kända i förhållande till Pretty Things, men är lite för polerad i min smak, Animals besökte också Göteborg det året och gjorde en konsert som var en av de bästa jag såg det året. Du får jämföra själv.
https://www.youtube.com/watch?v=2cY4uRT198s
https://www.youtube.com/watch?v=o9sGgAAn9-4
Donovan är sist ut i vår kavalkad av band och artister som vi lyfter fram, då han äntrade scenen i Konserthuset den 2 december. Men låt mig tillägga att förutom de ovan nämnda artisterna så var fler på besök i popens huvudstad. Vad sägs om exempelvis Who, P.J. Proby, Cliff& Shadows, Chucken och Kinks? Och allt täcktes av Hans.
https://www.youtube.com/watch?v=dpUSQNvtzsk
Om detta och om allt annat som rörde sig i stan skrev Hans på sitt typiska och välformulerade sätt. Tack för det, Hans.
Lars