Det är dags nu!
Jaja, du börjar märka det nu, va? Lite mörkare och det som var sommarnattssvalka har nu fått en litet kyligt sting av vad som komma skall. Fågelsången tystnar gradvis men obevekligt. Ja, det är dags nu att vända blad i almanackan.
https://www.youtube.com/watch?v=p_u0gn1I8xQ
Fransmännen är och var, av någon anledning, duktiga på att fånga höstens ton, präglad av vemod. Här är ett lysande exempel. Och sångaren känner du igen. Och franska är verkligen språket för vemod. Och för den som har sin skolfranska kvar så hör man blinkningen från klassikern från 1946 "Les feuilles mortes"
https://www.youtube.com/watch?v=jbM1uKP9TAM
Melankolin kan också tolkas på engelska. Neil har ju nått en kultstatus jämte de allra största, men han har bara då och då rört vid mitt hjärta. I denna höst-sång gör han det emellertid. Text och musik så tight sammanvävt så blir den dessutom en av de vackraste sånger alla kategorier jag hört.
https://www.youtube.com/watch?v=n2MtEsrcTTs
Vi har ju alla besökt New York, eller hur? Inte rent fysiskt kanske, men genom Sex and the city, V.ä,n.n.e.r, Seinfeldt och alla de andra såporna. Själv har jag bara varit på genomresa i staden och har inte fått smaka dess magi in person. Ändå känns det nästan som om man varit där efter allt TV-tittande. Höst i New York, det måste vara något speciellt. Sensommarvärme på den trappa som alltid tycks leda upp till huvudrollsinnehavarens bostad. Svaga toner av jazz från ett öppet fönster. Kanske den här med Coltrane och Getz.
https://www.youtube.com/watch?v=pc6CWfBgIt8
Och nej – vädret kommer inte att bli bättre. Bara att tugga i sig. Vårvindar friska kommer att succesivt övergå i sämre vädertyper. En seglats i laber bris kommer att ersättas av en kamp på liv och död på fördäck. Etta vet allt om det.
https://www.youtube.com/watch?v=VE5_fDmPt0w
Jag avslutar med en låt vars hösttema inte är så tydligt, men den är så förskräckligt, förskräckligt bra! Vilken natt det hade varit att få uppleva.
https://www.youtube.com/watch?v=R-TGmc4CZUU
Glad höst
Lars
Midsommar!
Eftersom detta inlägg publiceras på midsommarafton är temat givet. ”Sveriges nationaldag” skrev Lars förra veckan. Att midsommarafton handlar om sommarens höjdpunkt i vårt gamla land i nord råder det ingen tvekan om.
Att bloggen firar det med musiklänkar till ”vår” musik är självklart. Men vad passar bäst? Vad är det för slags sommar vi har just denna festens dag? Jag skriver detta på fredagens förmiddag då man inte kan veta i förväg hur vädret kommer att vara.
Vädret ja. På mellanstadiets engelsklektioner lärde vi oss att engelsmän är som tokiga i att prata väder. Med tanke på hur det växlar där är det inte så konstigt. Men nog växlar det här också. Begreppet ”svensk sommar” innebär ju att det regnar lite då och då, är ofta lite småtrist grått men så finns också härliga sommardagar när solen värmen så skönt, baddoppet känns underbart och livet leker.
I dag verkar det bli en fin dag. Åtminstone om jag tittar ut genom fönstret här i Uppsala. Jag hoppas det gäller för du som läser också. Eller gällde i fredags om du läser det senare. Det går ju inte att klandra du som undviker datorn en fin sommardag. Bloggen kan läsas när som helst.
Alltså dags för lite sommarmusik. Tanken faller genast på Beach Boys, de fem leende grabbarna som gjorde bättre och mer varaktig sommarmusik än några andra. Dags för länkar!
The Warmth Of The Sun (Remastered) (youtube.com)
Som sagt, Beach är bäst på sommarlåtar så vi kör ett par till
Keep An Eye On Summer (Remastered 2009) - YouTube
Ni såg att ett klipp visade omslaget till Endless Summer. Snacka om en perfekt titel på en samlingsplatta med Beach Boys! När den kom 1974 blev den en storsäljare som innebar att den tidens Beach Boys fick svår konkurrens av sextiotalets dito. Det bidrog till att de fick svårt att slå med gruppens nya låtar. Så kan det gå när man är bra!
Vi kan aldrig få för mycket sommar och här kommer en annan stor favorit.
Summer Holiday (2003 Remaster) - YouTube
Sannolikt har vi spelat dessa fyra tidigare på bloggen men det är låtar man kan aldrig få för mycket av. Nästa är däremot en bloggdebut från en hjälte som borde få större uppmärksamhet. Mer soul i bloggen ?!
Jag vänder mig mot fönstret och solen hänger kvar. Härligt. Måtte den göra så hela sommaren.
Men glöm inte bloggen, förstås!
Per
Snart midsommar
Ja, snart är det midsommar igen och därmed dags att ta fram en spellista med bakgrundsmusik på Spotify att glädja gästerna med. Per får ta över det mer officiella firandet i hans nästa inlägg. Och av naturliga skäl får det bli mina egna favoriter som av ett eller annat skäl satt känslomässiga spår hos mig. Några kanske är förknippade med minnen, även om dessa minnen förlorat sig i årens mängd medan musiken lever kvar. Andra kanske bara för att text och melodi träffat en nerv.
Så – några av Lars absoluta favoriter. Håll tillgodo.
Johns bästa, ja kanske till och med Beatles bästa, ballad. Från början var jag övertygad om att de var Paul som skrev, men denna var John ensam om, även om Paul senare påstod sig ha medverkat med raderna "Was she told when she was young that pain would lead to pleasure" och "that a man must break his back to earn his day of leisure”. Hur det än är med den saken så är den ett mästerverk med en text och melodi som är så tätt sammanvävda. Huvudsakligen jazzigt inspelad med akustiska gitarrer och Ringos vispar och med Johns inandnings-hook. Genialt!
https://www.youtube.com/watch?v=-8l3ntDR_lI
Om mitt första val var ganska självklart så sliter jag fortfarande med funderingar om varför denna nästa ganska banala låt har ätit sig in i hjärna och hjärterot. Jag är definitivt ingen vän av vad som kom att kallas tuggummipop men denna lilla dänga tog sig förbi mina spärrar. Det finns inte mycket att säga om gruppen som väl närmast var en one-hit-wonder som toppade Billbord i februari 1968. Jag hörde den första gången på en popklubb i Stockholm (Bobbadilla) och sedan dess har jag inte så sällan nynnat på den.
https://www.youtube.com/watch?v=S5Vz-z4PEkk
En annan låt som fastnat hos mig är nästa. Det är väl att svära i kyrkan i denna läsekrets, men jag har aldrig varit ett stort fan av Everly Brothers. Jag har känt att de, från tid till annan, ligger för nära gränsen mot ren smörighet trots den eleganta stämsången och den inspiration de varit för så många. Men denna talade direkt till mig. Enkelheten, den tragikomiska storyn och – återigen – stämsången. Så smart och passar perfekt som bakgrundsmusik, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=p_fkzaAEbQg
När jag tillåter mig dessa personliga återblickar så slår det mig inte så sällan att det är den mycket tidiga popen som fastnat. Mina flickvänner från tiden minns jag mest som miniskirts, långt mittbenat hår och courre`ges-stövlar och senare afgan-kappor, medan de i verkligheten såg ut som Helen i denna, för den tiden, tuffa stil. Tiden går och minnet fördunklas. Men bra är fortfarande bra och förblir så.
https://www.youtube.com/watch?v=NMfT_8805TQ
Så, utan att bli alltför pretentiös och utan att Per förhoppningsvis inte blir arg för att jag återigen bryter tidsramen för vår blogg, så måste den ändå finnas med om än inte som bakgrundsmusik. Det är ju vår ”riktiga” nationaldag som närmar sig, så då måste väl nationalsången finnas med. Jag tycker det är fint när man ser på sport-evenemang och i andra sammanhang reser sig upp och lägger högra handen över hjärtat. Det är ju landet jag älskar och älskat även om jag inte alltid förstått det. Och med kulning dessutom i detta klipp.
https://www.youtube.com/watch?v=WQFlu4L_iAU
Glad riktig nationaldag!
Lars
Jubileumsinlägg 3: En av mina höjdpunkter från ”bloggens tid” (54-72)
Sommaren 1970 tillbringade jag 7 veckor i USA. En härlig sommar. Den sista veckan i New York med ca 150 svenska ungdomar. Innan dess blev det 6 veckor i Massachusetts. Först i Plymouth hos en liten, välbärgad, familj. Sedan tre veckor i Northampton, en liten stad ungefär i mitten av delstaten.
Jag bodde hos Ralph och Barbara, ett par i 25-årsåldern som bodde i övre våningen i en liten träkåk mitt i stan. Därunder huserade Bob och Brenda som var lite yngre. Utanför huset stod en mycket väl begagnad Saab som de två paren ägde gemensamt. Mellan våningarna gick en smal trappa i vars mittavsats stod en frodig marijuanabuske som de fyra vårdade gemensamt. En tidens hembränningsapparat, kanske man kan säga.
Det var där som jag föll för Neil Young när Ralph drog bort förhänget framför den väggavsats där jag sov. Han spelade inlevelsefull luftgitarr samtidigt som Neil Young sjöng från grammofonen.
Men det var inte det denna minnestext skall handla om. Inte heller den märkliga festival jag var på tillsammans med en ”blind date”, en dam jag hörde var flera år äldre än undertecknad. Från evenemanget minns jag lite poesiläsning och klumpigt soloflöjtspel från scenen. Men framförallt en märklig odör jag aldrig hade upplevt och som låg tätt i luften.
En kväll föreslog de båda killarna att vi skulle ta bilen och åka en sväng på landet. Självklart fick jag följa med. Det skulle bli mitt livs enda – jo, faktiskt, det är sant! – försök att pröva på droger. Jag kan fortfarande minnas besvikelsen jag kände när jag såg och hörde Ralph och Bob fnissa och snattra i framsätet och där satt jag ensam där bak och upplevde ingen annan känsla i kroppen än som när jag tjuvrökte några cigaretter i åttonde klass!
Under bilturen i den mörka sommarnatten passerade vi notabelt många kyrkogårdar, något som grabbarna i framsätet högljutt noterade. Efter ett par timmar dök ett nattöppet café upp. Kaféets jukebox var lämpligt placerad nära vårt bord. Någon av oss letade fram ett centmynt. Vi ville höra låten som vi alla var väl bekanta med då den just då låg etta på den amerikanska listan. Jag kommer alltid minnas Bobs ord efter att vi tyst lyssnat på första versen. Han tittade mot mig och sa
- Om jag blir tvingad vara ensam på en öde ö och får bara ta med skivor av en enda grupp är det inget snack. Det blir The Beatles!
Detta är låten. Jag vet att många anser andra versioner bättre men för mig är det denna som gäller.
The Long And Winding Road (Remastered 2009) (youtube.com)
Så är bloggen inne på sitt sextonde år. Den ålder när Lars och jag var djupt inne i den musik vi så gärna skriver om här. Kul att du vill läsa oss! Själv kommer jag i sommar att bjuda på fler minnen från USA-resan 1970.
Per
