Jubileumsinlägg 3: En av mina höjdpunkter från ”bloggens tid” (54-72)
Sommaren 1970 tillbringade jag 7 veckor i USA. En härlig sommar. Den sista veckan i New York med ca 150 svenska ungdomar. Innan dess blev det 6 veckor i Massachusetts. Först i Plymouth hos en liten, välbärgad, familj. Sedan tre veckor i Northampton, en liten stad ungefär i mitten av delstaten.
Jag bodde hos Ralph och Barbara, ett par i 25-årsåldern som bodde i övre våningen i en liten träkåk mitt i stan. Därunder huserade Bob och Brenda som var lite yngre. Utanför huset stod en mycket väl begagnad Saab som de två paren ägde gemensamt. Mellan våningarna gick en smal trappa i vars mittavsats stod en frodig marijuanabuske som de fyra vårdade gemensamt. En tidens hembränningsapparat, kanske man kan säga.
Det var där som jag föll för Neil Young när Ralph drog bort förhänget framför den väggavsats där jag sov. Han spelade inlevelsefull luftgitarr samtidigt som Neil Young sjöng från grammofonen.
Men det var inte det denna minnestext skall handla om. Inte heller den märkliga festival jag var på tillsammans med en ”blind date”, en dam jag hörde var flera år äldre än undertecknad. Från evenemanget minns jag lite poesiläsning och klumpigt soloflöjtspel från scenen. Men framförallt en märklig odör jag aldrig hade upplevt och som låg tätt i luften.
En kväll föreslog de båda killarna att vi skulle ta bilen och åka en sväng på landet. Självklart fick jag följa med. Det skulle bli mitt livs enda – jo, faktiskt, det är sant! – försök att pröva på droger. Jag kan fortfarande minnas besvikelsen jag kände när jag såg och hörde Ralph och Bob fnissa och snattra i framsätet och där satt jag ensam där bak och upplevde ingen annan känsla i kroppen än som när jag tjuvrökte några cigaretter i åttonde klass!
Under bilturen i den mörka sommarnatten passerade vi notabelt många kyrkogårdar, något som grabbarna i framsätet högljutt noterade. Efter ett par timmar dök ett nattöppet café upp. Kaféets jukebox var lämpligt placerad nära vårt bord. Någon av oss letade fram ett centmynt. Vi ville höra låten som vi alla var väl bekanta med då den just då låg etta på den amerikanska listan. Jag kommer alltid minnas Bobs ord efter att vi tyst lyssnat på första versen. Han tittade mot mig och sa
- Om jag blir tvingad vara ensam på en öde ö och får bara ta med skivor av en enda grupp är det inget snack. Det blir The Beatles!
Detta är låten. Jag vet att många anser andra versioner bättre men för mig är det denna som gäller.
The Long And Winding Road (Remastered 2009) (youtube.com)
Så är bloggen inne på sitt sextonde år. Den ålder när Lars och jag var djupt inne i den musik vi så gärna skriver om här. Kul att du vill läsa oss! Själv kommer jag i sommar att bjuda på fler minnen från USA-resan 1970.
Per
