Blusens rötter
Det är många svarta bluesartister som blivit ihågkomna för sina inspirationer till det som kom att bli pop. Leadbelly, BB King, John Lee Hooker och Billie Holiday, är väl alla och med rätta hushållsnamn och deras betydelse kan inte överskattas. Men detta inlägg ska presentera en lite mindre känd bluesartist, Elmore James. Att han är lite i skymundan kan nog bero av att han dog så tidigt att hans musik inte återupptäcktes som de mer kända namnen som fick en andra vår tack vare att deras musik togs över av vita artister som injicerade poptoner i musiken. Elmore dog redan 1963 men det är många artister som i efterhand har berättat hur hans musik influerat dem, exempelvis Jimi Hendrix, Frank Zappa och Brian Jones.
Hans kanske mest kända inspelning är nog Dust My Broom, ursprungligen skriven av legendaren Robert Johnson. I Elmores inspelning kom förstås slide-gitarren att spela den dominerande roll som den ofta gjorde på hans inspelningar. Texten har förstås varit föremål för olika talkningar, men kännare av söderns slang hävdar att uttrycket på ett ungefär och på svenska betyder ”skudda dammet av fötterna”, alltså dra iväg. Denna tolkning verkar stämma bra med resten av texten.
https://www.youtube.com/watch?v=5jcGY7NbaQw
Elmore var en hårding. Under andra världskriget tog han värvning i flottan och deltog i invasionen av Guam, en av de hårdaste striderna i Stilla havet. Efter kriget återvände han till Mississippi och fortsatte sin musikkarriär. Också här är rötterna till låten delvis höljda i dunkel, men om man jämför tidigare inspelningar på samma tema så är åtminstone jag beredd att ge Elmore credit för kompositionen. Titeln och den återkommande frasen har ibland kopplats till prostitution, vilket emellertid förnekades av Elmore. Frasen återkommer för övrigt i många andra blueslåtar. Såhär går den och notera det läckra introt som man känner igen från andra låtar vars kompositörer låtit sig inspireras. En rak bluestolva med break.
https://www.youtube.com/watch?v=837GaWUZ4Yk
Robert Johnson är ju känd för ryktet att han sålt sin själ till djävulen i utbyte mot hans musikaliska geni. Bytet ska ha skett vid en korsväg som ofta i sydstatsmytologin har en magisk roll. Några säger att Standing At The Crossroads speglar denna mystik, men egentligen är det ett gnäll över att inte få lift hem till flickvännen. Vid korsningar saktar bilarna ner vilket ökar chanserna för liftare, dock inte denna gång.
https://www.youtube.com/watch?v=5jqFAGr6vRY
Det är inte att undra på att kom att kallas kung av slide-gitarr. Här kommer en låt som definitivt är hans egen, My Bleeding Heart. Han rör sig i hemtama vatten med raka bluestolvor, här i ett lugnare tempo. Jag förstår inte idag hur jag, i yngre år, tyckte att Elmore var svårtillgänglig.
https://www.youtube.com/watch?v=FnlOz3nGmlw
Hans inflytande på musiken illustreras lite kul i Beatles For You Blue skriven av George där John spelar slide på ett sätt som känns bekant för Elmore-älskaren. Dessutom kan man i sticket höra George ropa ”Go, Johnny, go ... Elmore James got nothin' on this, baby” Nice!
https://www.youtube.com/watch?v=TIFHRaZERHg
Lars
Ett annat sommarminne från 1970 (Carpenters)
Skrev för 14 dagar sedan om Bread. När deras Make it With You tonade fram mellan reklaminslagen i den amerikanska radiokanalen sommaren 1970 var jag såld. Tiden liksom stannade till i mitt rum under taket i det stora huset i Plymouth, Massachusetts.
Att lyssna på amerikansk rockradio var en sensationell, underbar upplevelse för en ung norrlänning. Tuffa röster mellan låtarna som fick varje spår att kännas sensationellt. Snabba reklaminslag. Tempo. Livsglädje. Ungdomsoptimism.
Att samma låt ofta återkom ofta var något man inte upplevt hemma i Sverige. Som den här.
(1) The Carpenters - Close To You (1970) Official Video - YouTube
Låten toppade USA-listan i fyra av de sju veckor jag var i USA så den spelade radion många gånger. Skriven av Bacharach-David, ett av pophistoriens bästa och framgångsrikaste låtskrivarpar.
Låten var ett stort genombrott för syskonduon Carpenters. I centrum Karen Carpenters mjuka, personliga röst Brorsan hette Richard. Förutom att sjunga spelade han keyboards och komponerade några av gruppens 12 topp-10-hits i hemlandet fram till 1975.
Karen spelade faktiskt trummor, även vid scenframträdanden. Men det var Hal Blaine – kanske historiens mest hyllade trummis – som spelade på de flesta inspelningarna. Han ansåg Karen vara en fullt godkänd batterist men hennes stil var lite för bullrande och passade scenen bättre än studion. Med tiden framstod Karens röst som duons viktigaste profil och hon klev framåt även på scenen.
För oss som aldrig såg duon är det svårt att tänka sig den sångrösten bakom ett trumset. Uppföljaren hösten 1970 låg fyra veckor på andra plats.
(1) carpenters -We've Only Just Begun - YouTube
Carpenters släppte 10 LP. Hyggliga men inga måsten i samlingen. Deras många samlingsskivor visar att det är hitsen som är något att stanna upp inför. Efter We´re only Just Began kom nästa låt ”bara” trea innan det blev tre andraplaceringar på raken. Vi kollar ett par av dom:
(1) Carpenters - Rainy Days And Mondays - YouTube
Carpenters - Hurting Each Other (youtube.com)
Duon lyckades även få till 7 topp-tio-hits i England. Som bäst 2a där med den låt som även var den enda som 1973 lyckades komma in på Tio-i-Topp. Duons andra listtoppare i hemlandet. Richard Carpenter skrev låten vars titel kanske inte riktigt beskrev Carpenters egen position i popvärlden men är bra likafullt. Här liveversion.
(1) The Carpenters - Top Of The World • TopPop - YouTube
Carpenters fick sitt definitiva slut när Karen dog 1983. Hon hade i flera år lidit av anorexia som inte blev bättre av duons flitiga konserterande. Hon blev bara 33 år.
Att duon inte kommit in i Rock n Roll Hall of Fame kan man förstå med så soft musik men 90 miljoner sålda plattor är imponerande, onekigen.
Musiken känns inte särskilt amerikansk, tvärtom universiell, liksom omöjlig att helt tycka illa om även för den som anser musiken väl mesig. En svensk skribent skrev att musiken är så söt att den inte ska spelas för en diabetiker. En snygg formulering. För mig i rummet under det stora husets tak i Plymouth Massachusetts var dom en oförglömlig, mysig upplevelse.
Per
Dags att packa ner nu, grabbar? Svaret är ja.
Många sextiotalsartister har hittat former för att utvecklas och finna nya impulser med en slags värdighet även i vår tid, även om den ungdomliga gnistan falnat en smula. Eller en smula? Det är väl ett understatement när man börjar bli åttioåringar. Jag är emot alla former av ålderism (heter det så?) men Rolling Stones famösa turné Hackney Diamonds Tour börjar faktiskt ge Joe Biden-vibbar. Då bortser jag från att av stenarna är bara en restpost kvar. Vet du vem som är basist eller trummis? Att Jagger är känd för att vilja tjäna mer pengar och mjölka det sista ur ett fantastiskt – men passerat – förflutet är ingen nyhet. Att band och artister från den gyllene decenniet som har svårt med försörjningen kan jag fördra, men att ett gäng miljardärer vill fylla på pengapåsen ytterligare är bara sniket. Jag kommer mig att tänka på Hasse Alfredssons monolog: ”Gammal man gör så han kan, men dansar fan så illa. Hela kroppen rister han men ändan den står stilla.” Här ett par smakprov ur den senaste turnén som jag dessvärre tycker bevisar min tes.
https://www.youtube.com/watch?v=SDhJTS5R_jY
Jämför!
https://www.youtube.com/watch?v=qUDMzhlefMs
Och det är inte bara kroppen som sviktar, rösten gör det också, av naturliga skäl. Dom stackare som har köpt svindyra biljetter till deras senaste spektakel gör det säkert i många fall bara för att kunna säga att dom sett Rolling Stones. Det har dom inte – dom har bara sett några kvarvarande överlevare. Rolling Stones består i min värld av Mick Jagger, Keith Richards, Brian Jones (jaja och en gnutta Mick Taylor), Bill Wyman och Charlie Watts. Basta. En av deras tuffaste låter framförs såhär idag.
https://www.youtube.com/watch?v=KMTjsGLAxag
Jämför!
https://www.youtube.com/watch?v=SGyOaCXr8Lw
I nästa klipp blir Jaggers åldrande nästan tragiskt. Ansiktet börjar stelna i den mask som hör de riktigt gamla till. Stegen blir stapplande och hans ursprungliga entusiasm har ersatts av något som närmast kan betraktas som desperation. Utan körtjejen verkar det svårt för honom att träffa ton. Han hörs ju knappt bakom henne.
Jag kommer osökt att tänka på vad en mer luttrad och cynisk lärarkollega svarade mig när jag tyckte det var svårt att ha engagerande föreläsningar när samma ämne skulle behandlas kanske tre gånger i rad. Han sa: ”Skit i det – tänk bara på pengarna!” Det är inget råd jag tagit till mig, jag försöker fortfarande att göra jobbet för studenterna på bästa sätt. Men jag undrar vad Jagger tänker här? Och dessutom spelas det fel ett antal gånger.
https://www.youtube.com/watch?v=ZGqI3cb8wXs
Jämför!
https://www.youtube.com/watch?v=JuW9Sk8znqQ
Packa ner grejerna och tack för allt!
Lars surgubbe (tycker nog en del)
Ett sommarminne (Bread)
För några veckor skrev jag i vår jubileumsserie om ett minne från USA sommaren 1970. Det väckte fler minnen som det är kul att få återkomma till.
Min vistelse inleddes med tre veckor i Plymoth, Massachussetts. Där ankrade 1522 båten Mayflower, något som staden inte missade att visa upp. Jag bodde i ett fint hus i ett rum längst upp, under taket. Dottern Karen, två tjejer från Göteborg och finske Jaako sov någon annanstans i det stora huset. Värdar var rike Gordon och hans fru Madeleine. Gordon ägde ett företag som tog emot skaldjur från 300 fiskare i Atlanten och levererade över hela landet. Han var också hälftenägare i det fina utomhusmuseum som visade hur man levde i Plymouth på 1500-talet. Ett museum med agerande studenter i tidstypiska kläder. Sånt är mycket vanligt nu men var sensationellt för en Umeågrabb 1970.
Självklart var jag nyfiken på radion och dess många kanaler man hemma i Sverige bara hade hört talas om. Reklamen, hur lät den? Det tog inte länge innan en bra rockkanal var funnen och jag hörde de senaste låtarna på USA-listan. Flera kändes igen även om Sveriges Radio hade, om jag minns rätt, lagt ned de suveräna programmen som bevakade USA- och Englandslistorna varje vecka.
Det var där jag upptäckte Bread, en grupp som är glömd sedan länge. Lite konstigt kan jag tycka. Jag menar, inte kan man glömma sånt här:
Bread - Make it with you (1970) (youtube.com)
USA-etta sommaren 1970. Den mjuka rösten och de sköna gitarrklangerna fastnade direkt i mig. Rösten tillhörde David Gates som också spelade bas. Kvartetten kom från Los Angeles och debuterade 1969. Bland övriga medlemmar bör nämnas keyboardisten Larry Knechtel som varit studiomusiker. Vi hör hans pianospel på Bridge over Troubled Water. Han spelade också på Pet Sounds. Han anslöt till gruppen 1971.
Bread levererade ytterligare fyra topp-tio-hits i hemlandet fram till och med 1972 utan att imponera på listor här. I min skivhylla står en samling med gruppen som minner om gamla tider. Erkännas bör kanske att de andra spåren inte håller liknande klass som hiten. De ÄR bra, eller vad sägs om denna länkrad, tre topp-fem-låtar från USA-listan 1971-72:
(1) Bread - If Original [1971] - YouTube
(1) BABY I'M-A WANT YOU - BREAD (1971) - YouTube
(1) Everything I Own - YouTube
Numera använder skribenter termen Soft Rock, en term som inte fanns på 1900-talet. Inte fel att yngre historiker vill hitta på nya termer men visst är det lite konstigt att säga ”rock” om Breads musik? Oavsett begreppen är det musik som smeker mina öron.
Bread var, ärligt talat, kanske lite för begränsade i sin musik för att hålla länge men de hade faktiskt 13 låtar på topp 100 till och med 1977. De var ännu en grupp som gjorde den musik bloggen skriver om så minnesvärd. Så evig.
Jag återkommer med fler minnen från USA-vistelsen 1970.
Per
