perolarssextiotal

Det blev lite sent, detta inlägg, men det har sin förklaring. Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men träffade en god vän och vi fick en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Av någon anledning kom vi in på mitt senaste inlägg, se nedan, och det ledde till en diskussion om vilka låtar som var om inte soundtrack of our lives, så i vart fall soundtrack of our youth. Och säkert också för andra i vår generation. Det urartade i all vänlighet till en liten tävlan om vilken en sådan låt skulle vara. Här kommer resultatet – vad tycker du?

Min vän, hon är en gedigen Shadows-fan, hade förstås sin kandidat klar och egentligen har jag väl inget att invända mot valet. Jag tror många håller med henne. Låten fångar ju inte bara musikaliskt, lite av popgenombrott som den är, utan texten är ju nästan övertydlig vad gäller hur det var att, i vart fall i Sverige, växa upp som ung. Glädjen över att vara ung och de ogrumlade förhoppningarna inför framtiden samtiden som den uppmanade oss att ta tillvara den tid vi hade då.

Egentligen är låten filmmusik och kom 1961 och är skriven av Sid Tepper och Roy C Bennet och släpptes som singel 1962 och rusade, inte förvånande direkt till förstaplatsen på engelskalistan där den stannade i sex veckor och landade sammanlagt tjugo veckor på listan. Någonstans mellan ballad och gladpop och med den främsta sättningen av kompgruppen så är det väl inte konstig, eller hur? Och puppy love är ju också ett tema, samtidigt som Hanks sologitarr smeker.

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Mitt bidrag till den lite informella tävlingen, vi satt på en mysig pub här i Uppsala, var för min del självklar. Inte lika insmickrande som hennes bidrag, men desto tuffare. Låten är hemsnickrad av Pete Townshend och fångar precis i mina öron brytningspunkten mellan femtiotalets syn på ungdomar som en slags omogna vuxna till att ge ungdomar en egen identitet. Pete har hänvisat till Moose Allison´s Young man blues som inspiration och så kan det väl vara om han säger det. Singeln kom 1965 och om man jämför med Cliffs låt så kan man väl säga att de två låtarna skiljer sig stort. 1963 var väl kanske det år, jag säger inte mer, då den femtiotalsinspirerade popen fick ge sig för den framväxande sextiotalspopen. Skillnaden kan inte vara större.

The Who satte en helt ny standard, både vad gäller musik och scenframträdande. Det blev mitt svar rörande bästa soundtrack. Ps vad är det som gör att baskillarna alltid är så coola, jämför Bill Wyman?

https://www.youtube.com/watch?v=_5WJWfOoi-k

Jag tillåter mig då och då en personlig kommentar i mina inlägg. Här kommer dagens. Mitt viktiga soundtrack. Jodå det var en blondin inblandad.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

Lars