Do you believe in magic?
Magiskt är väl vårt musikaliska sextiotal. Och magiken dyker upp där man kanske inte alltid där man hade väntat sig, nämligen bland alla topplåtar. Ibland hittar man magiken i de mindre kända låtarna, men som gör ett riktigt avtryck i själen. Naturligtvis har också jag sådana, men det vore kul att höra vad som rörde vid dig i det gyllene musikdecenniet. Kommentera gärna. Så här kommer några av mina som inspiration.
Låten som ligger mitt hjärta nära är Sorrow, ursprungligen inspelad av McCoys så det är väl en cover, men en så bra sådan. Merseybeats, kända från bland annat Cavern, senare förvandlad till en duo med Tony Crane och Billy Kinsley gjorde den fantastiska tolkningen av ett brutet tonårshjärta. Fyra på Englandslistan, men mer credd fick man väl när Beatles citerade och tolkade i slutet av It´s all too much. ”Something tells me your the devils daugther” är väl en textrad som står sig.
https://www.youtube.com/watch?v=BCMJPG_svTc
Och självklart – den låt som gav inspiration och titel till detta inlägg – Do you believe in magic. Skriven av gruppen och skars ut som en singel från deras debutalbum från 1965. Gruppen höll ganska länge för att vara en sextiotalsgrupp och hade, bland annat, hyllade framträdanden på Woodstock. Ingen var högre än John Sebastian vid detta tillfälle sas det lite spydigt. Hur det nu än var med den saken så kom hans autoharp att ge gruppen sitt säregna och spännande sound, likt Georges sithar till Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=b8qZ4qzDICg
Lite försummad i min bok, men en ballad av John som inte riktigt fåt den plats i spellistorna den förtjänar. I slutet av sextiotalet jobbade jag som piccolo/nattportier på det högprofilerade Hotell Marstrand, i just Marstrand. Där jobbade skolungdomar på somrarna och där fick jag uppleva många saker, som att jag – mot alla regler – fick öppna baren klockan sju på morgonen för att en av Broströmsrederiernas höjdare ville avnjuta soluppgången med ett glas rödvin. Han ankom stiligt till ön med färjan som fraktade hans Rolls Royce de femhundra meterna upp till hotellet från färjeläget. Den försummade låten jag pekar på knockade mig helt. Ja,ja det var en söt blondin inblandad också, men låten – låten! John skrev, välsigne honom.
https://www.youtube.com/watch?v=i2UoC4vX6pA
Ibland vet man vare sig in eller ut. Vilken version är den bästa? Åsna mellan hötappar. Man får lita till magkänslan eller snarare hjärtat. Jag hörde nog Arethas version först och den gav mig förstås knottror. Hennes tyngd och tonträff gav den här låten vad som behövdes – pure magic! Och sedan fick jag höra Diannes version. Mjukare men med samma tonträff och lite mer – om uttrycket tillåts – magic. Det får bli hennes version på min personliga magiska lista.
https://www.youtube.com/watch?v=dERmrf48qe4
Lars
Nu snackar vi gitarrlegend!
Den femte träffen i min lyssnarserie på Uppsalas senioruniversitet behandlar en av de allra främsta av rockens tusentals gitarrister. Eric Clapton. Redan på 60-talet fick han sitt genombrott och är fortfarande aktiv. Inlägget ger en sammanfattning av en fantastisk karriär under den tidsepok som vi koncentrerar oss på här.
Clapton föddes 1945 i Ripley, Surrey. Han fick en akustisk gitarr när han var 13 och blev snart frälst på amerikansk blues. Fem år senare ersatte han gitarristen i The Yardbirds som var populära på klubbarna i London.
Han var ofta tvungen att lämna scenen för att ersätta en bruten sträng. Publiken klappade långsamt för att få honom tillbaka och managern började kalla Eric ”Slowhand” som blev ett epitet som skulle följa honom genom karriären. Det är inte negativt, det symboliserar bara det faktum att Eric Clapton aldrig spelat med den snabba, tekniska briljansen i förgrunden, utan istället med en känsla i sina toner som knappast någon annan gitarrist kunnat leverera. I London kunde man läsa grafitti med texten ”Clapton is God”.
När Yardbirds spelade in den poppiga ’For Your Love’ fick bluesentusiasten Eric nog och lämnade gruppen. Han kom snart in i John Mayalls Bluesbreakers och fick spela sin favoritmusik. LP:n Blues Breakers John Mayall with Eric Clapton från 1966 ”remains a defining moment in British music” skrev tidningen Uncut 2016. Den blev ett genombrott för både Mayall och Clapton och lade grunden för brittisk blues i andra delen av sextiotalet. Det var så här Eric ville spela.
(358) HIDEAWAY (1966) by John Mayall's Bluesbreakers- featuring Eric Clapton - YouTube
Clapton ville dock gärna ha ett eget band och slog sig ihop med basisten Jack Bruce och trummisen Ginger Baker och bildade Cream. Gruppen existerade i knappt 2½ år från juni 1966 till november 1968 men hann göra ett stort intryck med turnéer i främst USA och tre LP. Efter upplösningen släpptes ett par fina live-LP.
De nådde aldrig topp-tio i England men gjorde några bra singlar. I Feel Free och White Room måste nämnas men Sunshine of our Love har med tiden framstått som klassikern.
(358) Cream - Sunshine Of Your Love (HD) - YouTube
Gruppens rykte byggde främst på en stark scenshow där de excellerade i långa instrumentala improvisationer. Deras version av blueslegenden Robert Johnsons Crossroads visade brittisk bluesrock på topp.
(357) Cream - Live At The Fillmore: Crossroads - YouTube
1968 spelade Eric på ’While my Guitar Gently Weeps’ på Beatles vita album. Beatles var bara det första av de många kända namn som Clapton gästspelat med genom åren. Han spelar på två låtar på Rolling Stones LP från 2016 för att här nöja sig med ett andra exempel.
Nästa projekt blev gruppen Blind Faith där Eric delade frontpositionen med Stevie Winwood som lämnat Traffic. Ginger Baker var trummis. Gruppen debuterade i juli 1969 med den första stora konserten i Hyde Park. Därefter hann de bara med en kort Skandinavienturné och en längre i USA samt en LP som innehöll Claptons fina låt ’Presence of the Lord’. LPn är mest känd för sitt kontroversiella omslag som visar en tioårig flicka med bar överkropp. I USA fick man ge ut ett annat omslag. Vi länkar till låten och omslaget.
(357) Blind Faith Presence of the Lord - YouTube
1970 kom Eric Claptons första solo-LP som dock inte gjorde något djupare intryck. Ni ser omslaget ovan. 1970-71 spelade han tillsammans med amerikanska musiker i Derek & the Dominoes. Gruppen gjorde ’Layla’ som läsarna av den engelska tidningen New Musical Express 1976 valde till den bästa rocklåten någonsin. Låten handlar om George Harrisons fru Patti som år 1979 skulle gifta sig med Clapton. Denna Patti Boyd har en ”CV” som knappast någon annan kvinna kan visa upp: Två av rockhistoriens största låtar är tillägnad henne, förutom ’Layla’ också Georges Beatles-låt ’Something’. På gruppens inspelning medverkar också Allman Brothers gitarrist Duanne Allman.
(357) Derek & The Dominos - Layla (Short version) - YouTube
Ett omfattande drogmissbruk knäckte Derek & the Dominoes och ett par år i början av 70-talet var Clapton borta från scenen pga. ett heroinmissbruk. Hans comeback var som soloartist, vilket han varit sedan dess.
Denna blogg fokuserar på perioden 1954-72 så det är dags att sätta punkt för inlägget. Clapton fortsatte att leverera nya LP. Den senaste, Erics 24e studioalbum, kom 2018. Den som varit på en eller flera av hans numera över 3.000 konserter har fått en en kväll med pålitlig, skön bluesrock, kanske duger begreppet ”gubbrock” ganska bra, om man tänker efter. Han turnerar nästa år för övrigt, biljetter finns att köpa.
En hjälte. Kort sagt.
Per
Låtar som George hatade
Allt var inte frid och fröjd. Inte bara på det personliga planet när Beatles uppbrott närmade sig. I intervjuer har George avslöjat vilka låtval han inte tyckte om, men som han fick finna sig i att de blev skivor. En av dem var Maxwells silver hammer från Abbey Road albumet. Han var inte ensam om det, de övriga Beatlarna var minst sagt skeptiska till att spela in den, till och med Ringo som vanligen höll en låg profil när det kom till låtval. John var så irriterad att han inte ville medverka på inspelningen. George tyckte denna ”fruiti” låt borde ha lämnat plats för All things must pass eller My sweet lord. Jag håller med honom till hälften. Melodin är lysande men texten är, minst sagt, korkad. Men Paul drev, som så ofta, igenom sin vilja och den blev förstås en hit. Så tänk bort texten och njut av inblicken från repetitionen.
https://www.youtube.com/watch?v=pDisgHqZLuE
En annan låt som inte fann nåd inför Georges och de andra Beatlarna var Obladi Oblada som var en låt av Paul. Jag kan inte annat än instämma med George eftersom jag tycker den är riktigt töntig för att vara en John/Paul-låt. Pauls böjelse för barnboksramsor och trams slog ibland över vilket väl bevisas av denna komposition. Paul såg emellertid dess kommersiella värde och ville ge ut den som en singel, men samtliga tre övriga motsatte sig det. Men Paul fick väl ändå sista ordet i den konflikten när Marmalade gjorde den till en superhit. Ursprungligen var den skriven av Paul som ett försök i reggae-genren men John popifierade den med lyckat resultat. För Marmalade alltså.
https://www.youtube.com/watch?v=JOc7HcIXoTw
En låt som jag inte delar Georges kritik mot är Do you want to know a secret. Låten skrevs av John och jag tycker den så tidig som den än var ändå öppnade upp mot Johns mer självutlämnande låtar. Den visar också att John inte var främmande för ballader även om Paul nog var den mer talangfulle i denna gren. Georges invändning var att ingen hjälpte honom med inspelningen. I flera intervjuer har han kritiserat främst John som inte gav honom ledning om hur den skulle framföras, trots att han fick den för att stärka hans självförtroende gentemot John/Pauls säkra stämmor. I min bok håller den trots det fortfarande både i komposition och framförande.
https://www.youtube.com/watch?v=yvBm4CtJRYM
Ytterligare en låt som George inte gillade var, märkligt nog, en egen komposition, Don´t bother me. Han fick ju ständigt kriga för att få in sin egen musik i katalogen och här lyckades han, trots allt. Trots det var han inte nöjd med resultatet. Hans kommentar var att när han väl spelat in den så ville han bara glömma den. Lite förstår jag honom eftersom han förstås vid denna tidiga punkt i sin karriär som låtskrivare inte var så slipad. Låten är visserligen medryckande, men tycks inte landa i vare sig pop- eller rock-genren. Den ger lite intryck av att vara en smula ofullbordad. Men han skulle ju komma tillbaka med rena mästerverk.
https://www.youtube.com/watch?v=z02oTI__0Mo
Lars
Den 2 november 1963 (länkmängdsvarning!)
Det var ett tag sedan bloggen återkopplade till Englandslistan för 60 år sedan. När jag nu kollar boken med listor från New Musical Express nästan tappar jag andan när listan från 2 november 1963 kommer upp.
Att Liverpoolband tar de två högsta platserna förvånar inte. Ettan är ännu en klassiker. Sjungen i många, många år på Anfields Road läktare när Liverpool FC spelar men det är så här den ska låta!
(350) You'll Never Walk Alone (Mono) (2002 Remaster) - YouTube
På andra plats She loves you som faktiskt fick ligga kvar där bakom Gerry & The Pacemakers i tre veckor innan den klättrade högst upp. Vi har ofta Beatles i bloggen så jag lämnar den låten här, även om det är en av kvartettens 2-3 bästa.
Bloggen går istället söderut till en kvintett på tredje plats som tidigare låg etta på listan. Brian Poole & The Tremeloes testades för Decca Records samma dag som Beatles och blev den grupp bolaget valde att satsa på. Ett av historiens oftast omtalade misstag men Deccas val var inte värdelöst. Efter ett försök med Twist and Shout blev det en topplacering för uppföljaren innan den för 60 år sedan föll till tredje plats på NMEs lista.
(350) Brian Poole & The Tremeloes - Do You Love Me - YouTube
Shirley Bassey på plats fyra är den enda låten på topp-tio som faller utanför det popmusikkriterium som vi ungdomar höll hårt på när det begav sig och bloggen gärna vill vara lojal emot. Femman däremot, Roy Orbison, var en annan sak! Länken går till framförandet av låten på Black and White Night den 30 september 1987. Roy kunde in i det sista!
(350) Roy Orbison - "Blue Bayou" from Black and White Night - YouTube
Favoritgruppen Searchers – Liverpool igen! - vore nästan kriminellt att missa även om deras andra hit, här på 6e plats, inte tillhör mina favoriter.
(350) The Searchers - Sugar And Spice (1963) - YouTube
Producenten Phil Spector firade triumfer med sitt unika, läckra sound. På platserna 7 och 8 finns två av hans bästa låtar. Naturligtvis tjejgrupper. Först Crystals.
(350) The Crystals - Then He Kissed Me - New Stereo Remix - YouTube
Och så ”VINNAREN ÄR…..” Nej, ursäkta, den bästa låten någonsin, alla kategorier enligt undertecknads högst personliga men auktoritativa utnämning, hade plats 8 på NMEs lista för 60 år sedan. Undrar hur många gånger bloggen länkat till den. Varenda gång motiverat. En gång till här.
(350) The Ronettes - Be My Baby (Music Video) - YouTube
OK, vi som skriver här har sagt oss att fem länkar räcker i ett inlägg men jag måste strunta i det denna gång. Plats 9 har också en sådan där låt som inte kräver en kommentar. Den inspelning som slog i England var inte densamma som originalet så här utgåvan på Pye.
(350) Chuck Berry - Memphis Tennessee (Pye International). - YouTube
Brittiska Adam Faith på tionde plats är ju OCKSÅ en jättebra låt. Att det blev hans sista topp-10-hit känns lite konstigt men så var ju konkurrensen, milt uttryckt,enorm!
(350) The First Time - YouTube
Kan bara anta, i alla fall hoppas på, att du som klickat på länkarna haft åtminstone hälften så roligt som jag!
Per
