perolarssextiotal

För några inlägg sedan tog sig Polaren Per sig friheten att lägga ut ett inlägg som inte låg inom den tidsram som vi bestämt för vår blogg. Och ett som vanligt förstås intressant inlägg. Det ger mig nu utrymme Quid pro quo att för en gångs skull också hoppa över stängslet. Och det ska bli ett rent nöje när jag nu, utan tidsbegränsningar, presenterarar de bästa rocklåtarna någonsin. Saken kan förstås diskuteras, men här är mina val. Så på med hörlurar och volymknapp.

 

Den första är en tolkning av en låt som i sig själv platsar högt på denna sextiotalslista, men som jag tycker får en extra krydda i denna version. Kinks låt ger mig fortfarande rysningar, men när Van Halen tar sig an den vrider de upp den från orkan till tyfon och det mår den inte illa av. Så, britpop möter amerikansk hårdrock i skön förening. Juckande likt magdans kan bli en konstart.

 

 https://www.youtube.com/watch?v=9X6e7uctAww    

 

Sydstatspop har jag, som den minnesgode läsaren vet att jag skrivit om tidigare, en stor plats i mitt hjärta. Och den främsta platsen innehar Lynyrd Skynyrd som med sin upp och ner karriär förde gruppen till toppen med denna låt. Låten skrevs som ett svar på Neil Youngs Southern man och missförstods länge som en hyllning till Alabamas djupt konservative guvernör.  1977 tog äventyret för originalmedlemmarna slut i en flygkrasch, men gruppen har fortsatt med olika sättningar. Man måste bara älska en låt som kräver minst två sologitarrister och ett gung utöver det vanliga.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6GxWmSVv-cY

 

Ytterligare en låt som platsar av sig själv. Sextiotalspop, javisst, men i 90-talsversion som en pizza med extra allt. Stones bästa låt och det bästa framförandet jag hittat på nätet. De riktiga Stones alltså med både Charlie Watts och Bill Wyman, bägge coola som vanligt. Tyvärr missade jag Stones. Har inte sett dem live, men skulle jag sett dem hade det gärna varit på denna konsert. Keith spelar med öppen G-stämning och Mick är värsta Duracell-kaninen. Rock i monumentalformat blir inte bättre än såhär.

 

https://www.youtube.com/watch?v=CqVdRS3FCf8

 

Men. Det behöver inte alltid vara i monumentalformat och Uppblåsbara Barbara för att vara bra. Det räcker med ett vanligt rockband och en sångerska och en fräck text för att nå höjderna. Joan började sin karriär i ett punkband, The Runaways, bestående av bara tonårstjejer, ett statement så gott som något. Solokarriären tog fart när gruppen upplöstes  med hits som Bad Reputation (som hörs inledningsvis i videon) och inte minst denna nästan minimalistiska rockrökare. Hennes bästa och en av de bästa rocklåtarna i min bok. Feminism som den ska vara. Punk eller rock? Vem bryr sig.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jUxsP8ED_cM

 

Nå, det behöver vara sig vara maffigt med blås eller långt för att bli bra rock. Inspirerade av New york Dolls skapade de något, om jag förstår saker rätt, något som kom att kallas pre-punk. För mig är det ren punk som jag egentligen inte riktigt är överens med, men dessa korta, hårdföra låtar går det inte att värja sig mot. Det är verkligen rock ner på benknotorna utan fjäsk eller inställsamheten. Like it? Don´t? We don´t give a shit! This is our way. And I like it. Rock in a nutshell. One, two, three 

 

https://www.youtube.com/watch?v=268C3N2dDYk

 

Lars