perolarssextiotal

Solo- komp- och basgitarr. Till detta en trummis. Et voilà – den klassiska pop & rockgruppen. Lanserad tidigt och har över tid stått sig väl om än utvecklats i takt med att musiken gjort det. Men stommen är och förblir den i många av de bästa banden under sextiotalet. Denna musikaliska verktygslåda blev en ljudmässig enhet, ofta med fantastiska resultat. Men, för att citera Lenin, hur kan hela havet vara rent om inte varje enskild droppe är det? Eller i vårt sammanhang – hur kan en grupp bli bra om inte varje medlem är det? Denna lilla filosofering ledde till en fundering och en fråga. Vilka var de enskilt bästa instrumentalisterna i de olika rollerna i sextiotalets popband? ”Bästa” är förstås ett pretentiöst begrepp att använda eftersom det inte enbart handlar om teknisk skicklighet utan också, till exempel, att vara nyskapande i hur man använder sitt instrument och för all del också om man är en multiinstrumentalist. Och tycke och smak, förstås. Så jag nöjer mig alltså, nu när jag ger mig i kast med att plocka mina favoriter, med att säga att det är dem jag uppskattar mest, inte att de är bäst. Och jag kanske ändrar mig. Har gjort det förr.

Så med detta långa intro tar jag itu med basisten, du vet den som står lite bakom och inte får några tjejer. Det finns förstås en uppsjö av dessa. Paul, Bill, John E, Pete Q, John McN, Jet, Ronnie L, Noel R, med flera med flera (testa gärna dina kunskaper här). Mina tre rankar jag på följande sätt.

På tredje plats Jet harris som var den som först egentligen uppmärksammade mig på vad en bas kunde göra och fick mig att lyssna in särskilt på detta spel. Jag är osäker på vilka gitarrer han använde men enligt vad jag förstått så hade han både fyr- och sexsträngade gitarrer av Fendertyp enligt hans hemsida. I vart fall både en Fender Precision Bass Sunburst, dels en Fender Bass VI. Den första låt som väckte mitt intresse för basgångens möjligheter var denna. Denna låter sexsträngad.

https://www.youtube.com/watch?v=-cOFU6qwItQ

Redan nu ångrar jag detta mitt projekt. Hemmagjorda listor av alla slag är en slags förbannelse för mig eftersom jag alltid velar. Nu velar jag mellan de två, i min mening, bästa vilka å andra sidan tycks mig ganska självklara. Nå det får gå som det går. På andra plats:

Bill Wyman som jag tycker tillhör de mest underskattade i denna genre. I sin vildsint utagerande miljö stod han lugn och tillbakadragen med, i denna video, sin Framus 51/50 Star Bass De Lux, uppdragen i 73 graders vinkel. Bill var kanske inte den mest nyskapande och det var inte ofta han fick beröm för sitt basspel. En av de fåtaliga gångerna rörde faktiskt inspelningen av ”Jumping Jack Flash”, men då var det Keith som spelade basen. Men han hade något som gjorde honom viktig i det ostyriga bandet och det var hans förmåga att hålla takten. Charlie har flera gånger vittnat om när musiken drunknade i publikvrålen och Keith och Mick flippade ur taktmässigt så höll Charlie koll på Bill och läste av hans rytm.

https://www.youtube.com/watch?v=kvIIM2AZgCA

Många, som känner min lätta förtjusning inför The Beatles, tror säkert att jag låtit mig färgas av detta vid mitt val av Paul som basens främste utövare. Så kan det vara, men det är dock många som håller med mig i detta mest för att han, som det sägs, uppfann ”den vandrande basen”. Med detta menas en bas som närmast spelar en melodislinga nästan som en kontrapunkt och det långt fram i ljudbilden. Det är dock inte fråga om något slags solo-spel som i Jets fall utan mer ett kompinstrument som fått en tydligare och lekfullare roll och som därmed tillfört något alldeles nytt och spännande. Om hans välkända gitarr och ofta använda, Höfner 500/1, behöver inte ordas. Lyssna här hur elegant Paul följer Georges solospel och håller ihop låten tematiskt med eleganta utvikningar. Elegant, som sagt.

https://www.youtube.com/watch?v=R1TLj9-jdLs

Nästa inlägg blir om trummisar. Kanske blir det en supergrupp till slut?

Lars