perolarssextiotal

I förra veckan skrev jag om Rays både nostalgiska kärlek till USA och den mer realistiska syn han fick när han växte upp och kom att bo i USA. Hans betraktande av hans eget åldrande kom – naturligtvis - också fram. Men albumet innehåller lite mer att kommentera.

”A place in tour heart” är starkt country-influerad med en lite ironisk ton. Den studsar och hoppar och som för tankarna till Kinks senare låtar när de lämnat ”You really got me-riffet” bakom sig. Lika skickligt som Ray tog till sig och bearbetade music-hall-traditionen tar han sig på samma sätt countryn. Jag tycker att man då och då i Kinks tidigare låtar hittar lite blinkningar åt countryn men dessa drunknade i rocken och r&b:n. Det känns nästan som att han har längtat efter att få göra den här låten. Först ett mycket kort rockintro innan han släpper loss hästarna. Undertexten berättar nog en smula om hur det är att lämna hustru och familj på långa turnéer långt hemifrån.

 https://www.youtube.com/watch?v=YfBLyjETspc

Men är det någon kvar från Kinks då? Inte mycket faktiskt. Det närmaste man kan komma är kanske ”The man upstairs”/ I heard that beat before” som faktiskt inleds med några kända Kinks-riff men sedan är vi tillbaka i det gungande jazzdoftande beatet igen efter e minut och 38 sekunders talking blues. Det rör sig om två låtar som ligger efter varandra på albumet och som jag första gången jag hörde albumet och jag tycker de hör ihop inte minst beroende av att de handlar om grannar som påverkar hans liv. Han, liksom Nils Ferlin vet hur det kan vara att filosofera över boende i flerfamiljshus. Detta är Nils infall:

 Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

https://www.youtube.com/watch?v=xNw4G9YQ9kc

https://www.youtube.com/watch?v=bQwbTPZHdJg

Lite rockballad med kärlekstema blir det förstås. Men nu är de testosteronfyllda tonåren lång bort. Nu är det den mogna kärleken som hyllas om än med det ständigt närvarande tvivlet. Både ”I heard that beat before” och ”Wings of fantasy” tror jag ligger nära det självupplevda. Hans privatliv bestod bland annat i tre äktenskap om vilka vi inte vet så mycket om, bortsett från att de säkert utsattes för prövningar med en sådan stjärna som Ray som part.    

https://www.youtube.com/watch?v=5g4RzzNOgKw

En farit som håller på att växa fram hos mig i den, som jag inledningsvis i vart fall tyckte, tungfotade bluesen ”Change for change”. Kanske för att texten uppenbarligen är Dylaninspirerad, kanske för de nästan hypnotiska tamburinen långt fram i ljudbilden, kanske för Rays nästan monotona röstläge. Den är inte lika optimistisk som ”The times They are a´changing”, tvärtom andas den nästa uppgivenhet och är nästan lite dystopisk. Ingen frustande framtidstro alls, bara offer för händelserna.

https://www.youtube.com/watch?v=QvgsrxMyhz0

Men det är nästan synd att ta låtarna en och en men jag blev fascinerad av plattan. Men den ska avnjutas som en helhet en höstkväll med regn på tvären och med enda sällskap av en droppe Laphroaig. Eller en vårkväll i maj med en färskpressade apelsinjuice.

Nåja, men bara för jämförelsens skull. Så här låt Ray när det begav sig på sextiotalet.

https://www.youtube.com/watch?v=F4DV-5d6a5g

Nästan så man undrar, eller hur? Vad hände? Ungdom mot äldre? Ljuvt mot bittert? Naivt mot erfaret? Mognad?

Kanske som han själv formulerat det:

”I don't live life, life lives me
Always has, always will

Lars