Godis från -66
Hösten 1966 började jag i gymnasiet. Majornas gymnasium i Göteborg. Realskolan hade jag tillbringat i samma byggnad, men då var huset rubricerat Majornas Högre Allmänna Läroverk. Realskolan var urtrist men gymnasiet var en uppenbarelse. Duktiga och engagerade lärare, kul klasskamrater inkluderande en flickvän och ungdomskulturen blommade ut på allvar. Jag trivdes förstås utmärkt. Betygen speglade emellertid inte denna trivsel utan med ett hyfsat stort mått lättja tillsatt blev de slätstrukna. Engelska och filosofi gick bra. Matte och spanska gick med ett nödrop.
Lättja, var det ja. Och musik förstås. Lyssnande framför allt, men också tafatta försök på en begagnad akustisk gitarr. Underbart för egen del men plågsamt för familj och vänkrets. Men musiken fanns ständigt närvarande. På Tio i topp, Radio Luxemburg, i listor och New musical express och Billboard. Delar av lektionstid gick åt att i smyg diskutera ackordanalyser, bandmedlemmar och nya skivor. Kanske det också bidrog till de slätstrukna betygen?
1966 alltså. Ett av de stora pop-åren enligt många. Och när jag betraktar topplistorna från detta år har jag inte svårt att hitta exempel på musik som kom att prägla min smak för resten av livet. Jag tänkte bjuda på några låtar som jag fortfarande älskar från denna hösttermin.
Alltså.
Året tillhörde de stora banden, inte minst Stones. Och ”Mother´s little helper” är på många sätt tidstypisk med sin socialrealistiska text om pillertrillande, uttråkade och utarbetade husmödrar i klassisk arbetarmiljö. Denna tendens fanns etablerad i litteraturen genom exempelvis Harold Pinter, i filmer som ”Quadrophenia” och förstås i musiken som i Kinks ”Dead end street” och Manfred Mann´s ”Semidetached suburban mr James”. Och här ansluter stenarna till den traditionen i ett typiskt skramligt Stonesformat som för tankarna till ”19th nervous breakdown”, ”Have you seen your mother, standing in the shadow?” och ”Under my thumb”.
The Rolling Stones – Mother's Little Helper - Stereo Version
En helt annan traditionrepresenterar Monkees. Här går rottrådarna till både Beatles och Brill building. Pojke-flickatemat dominerar och i början av deras karriär var det inte så mycket mer. Musikaliskt var de bättre än sitt rykte även om de kritiserades hårt för att ha använt studiomusiker på sina första album. Och charmiga var dom, det vet alla som kommer ihåg deras TV-serie som också följde en Beatles-tradition. Till detta skall läggas att Micky Dolenz var en fantastisk sångare. Mest hågkommen är väl "I´m a beliver", men vi plockar en annan stor hit från -66.
The Monkees – Last Train To Clarksville
Donovan får representera en tredje tendens som återfanns detta år. Protest- eller folksångaren, som denna typ formulerats av Bob Dylan. Donovan kom, en smula orättvist i mina ögon, tidigt att betraktas som en Dylan-klon. Men även om han skaffade sig en Dylan-keps och lade sig till med munspelsställning och en del sånger med samhällskritisk innehåll, så hade han en helt egen profil. Mjukare, mer laid-back och med en så bräcklig stämma att Bryan Ferry skulle kunnat bli avundsjuk på den. I ”Mellow yellow” som gästade Tio i topp hösten -66 är han så Donovansk som han någonsin kunde. Låten och albumet med samma namn som den är hämtad från, är omgiven av rykten. Sjunger han om en vibrator (”electric banana”)? Är det Paul McCartney som viskar ”quite rightly” på låten? Blir man hög av att röka torkade bananskal? Nja, det är nog mest rykten även om Paul bidrog med en del basspel på albumet utan att han ges credit för detta på omslaget.
Bara av dessa exempel så förstår du säkert att skolarbetet blev lidande...
Lars
Ps Bilden är på en drömgitarr, en Fender Telecaster från just -66 DS
Duell: Bästa svenska pop-tjej från sextiotalet.
Min tur att välja ämne för duellen. Och därmed också rätt att dra först och presentera min favorit.
De svenska pop-flickorna är i många fall sorgligt bortglömda. Visserligen var flickorna underrepresenterade på pop-scenen i Sverige liksom internationellt, men visst fanns dom. Men ändå något för dig att bita i, Per!
De som tycks överleva musikaliskt är de med en typisk schlagerprofil, ofta förvaltande ett Connie Franscis-arv. Siwan är väl ett typiskt exempel tillsammans med Lill-Babs, Anita Lindblom och andra. De med lite rockigare profil hörs tyvärr mer sällan även om Rock-Olga då och då hörs. Men bakom dessa fanns ändå ett gäng damer, både soloartister och grupper, som starkt bidrog till att göra svensk sextiotalspop så spännande som den är. Elenor Bodel hade ju en spännande röst, liksom … Nåja, jag ska väl inte göra jobbet åt dig, Per?
För den som följer bloggen är mitt val säkert ingen överraskning – Doris Svensson. Läs mer om henne om du vill i mitt inlägg från 11 februari i år. Göteborgs egen Peggy Lee, men samtidigt alldeles, alldeles egen.
Doris behärskade både rå rock tillsammans med Plums och ballader som får ditt hjärta att smälta. Ett lite klipp visar hur bra hon var. Den rösten går inte av för hackor. Lycka till, Per!
http://www.youtube.com/watch?v=OboWtDZbQ24
Lars
Måste medge att jag kände mig lite inklämd i hörnet av OK Corral när Lars nämnde duellen. Att han skulle ta Doris förstod jag, det var Lars som en gång på Fredmans fick mig att inse att Mama did´nt lie är en suverän låt. Vem sätta emot? Den bleke Bodel duger ej och min en gång förälskelse, Agnetha Fältskogh, var ju inte precis en poptjej i starten. "Du gillar väl utmaningar" skrev Lars och jag anade flinet i hans ögon.
Jovisst och tänker man efter så fanns det ju en tjej som var den första svenska artist att toppa tio-i-topp-listan redan i november 1961. Kolla in klippet nedan, njut av en bra låt, en läcker poptjej och ett charmfullt tidsdokument!
http://www.youtube.com/watch?v=bwvVlvZkorc
Per
Always magic in the air (bok och spotifylista!)
Boken är skriven av Ken Emerson och kom 2005, så denna text ska inte läsas som en recension. Boken låg framme för ett oemotståndligt extrapris på akademibokhandeln i Stockholm för ett par månader sedan och de senaste dagarna har den varit mitt sällskap i bussen till och från jobbet.
Snacka om mysigt sällskap! Bokens omslag avbildar sju duos som formade denna legendariska epok:
Jerry Leiber och Mike Stoller
Burt Bacharach och Hal David
Neil Sedaka och Howard Greenfield
Barry Mann och Cynthia Weil
Gerry Goffin och Carole King
Doc Pomus och Mort Shuman
Jeff Barry och Ellie Greenwich
Tillsammans har dessa 14 komponerat en så stor mängd klassiska låtar att man nästan tappar andan vid bara tanken. Att rocken slog igenom 1955 berodde på att dessförinnan hade ingen gjort musik för ungdom, det hade möjligen varit musik av vuxna TILL ungdom. Det var inte musik som FÖRSTOD ungdomen. Men samtidigt som den första rock and roll-musiken var ungdomlig och partyvänlig fanns där sällan ett musikaliskt djup i musiken som efterlämnade något sedan slutackordet var spelat.
Brill Building är ett hus på Manhattan med adress 1619 Broadway. Där fanns flera musikpublicerande företag för vilka några av kompositörerna arbetade. Ska sanningen fram var det fler som jobbade i ett annat hus som låg i närheten men det spelar ju egentligen ingen roll. Det viktiga är den musik som skapades.
Dessa kompositörer och textförfattare var de första att skapa musik som fångade den nya, ungdomliga tiden i ord och toner som - samtidigt som där fanns en stor musikalisk bredd - uttyckte denna ungdomlighet på ett sätt som inte bara blev hitlåtar i sin tid utan som sedan länge är tidlösa klassiker.
Låtarna balanserade texten, melodin, harmonierna och rytmen på ett jämt sätt som den tidigare rockmusiken inte varit i närheten av. Att i en poplåt fånga kärleksbekymmer ur tjejens perspektiv på det sätt som gjordes 1961 i Will you still love me tomorrow var inget mindre än epokgörande. Att tre av dessa fjorton var kvinnor var i sig notabelt.
Den musikaliska bredden innebar att svart och vit musik blandades på ett så naturligt sätt att ingen tänker på ingredienserna. Där fanns inte sällan latinamerikanska drag. Artister alltifrån den snälle vite Bobby Vee till souldrottningen Aretha Franklin spelade in musiken. När epoken gick mot sitt slut i mitten av sextiotalet i USA kom en rad brittiska band och spelade in låtarna istället.
Jag reagerade först när jag såg Leiber-Stoller och Bacharach-David bland de andra namnen. Leiber-Stoller är ju mest förknippade med sina låtar för Elvis och Coasters, dvs femtiotal. Bacharach-Davids låtar kändes mer som vuxenmusik när de kom även om flera av sextiotalets stjärnor spelade in dom.
Men alla fyra gjorde en viktig insats, inte minst som mentorer till de yngre kollegorna i den här märkliga miljön där de olika kompositörsparen både samarbetade och konkurrerade med varandra för att göra så många och stora hits som möjligt.
En sak jag inte visste var att samtliga 14 var judar (Ellie Greenwich dock halvjudinna) och nästan alla var födda och uppväxta i New York. Visst är det urban musik som de gjorde, inte ett spår av country.
Boken gör inte anspråk på att berätta den kompletta historien. Läsaren följer parens karriärer inklusive samarbeten med andra som t ex Phil Spector. Flera av paren gifte sig men skilsmässorna var oundvikliga. Att leva och arbeta så nära gav inget bra familjeliv. Vi får inblick i Gerry Goffins kamp mot drogmissbruket (Låten Kicks är skriven med anledning av det) men också nördfakta som att Carole King var klasskamrat med Paul Simon i skolan.
Bokens avslutande del ägnas åt vad som hände de 14 efter det gyllene sextiotalet. De fortsatte på olika sätt. 1991 var första året som inget av dessa par hade en låt på den amerikanska listan, nästan 30 år efter storhetstiden!
Nu är det ju som det är med musik - det är sällan en text kan göra musiken rättvisa och jag är den förste att medge att just denna artikel mer än de flesta behöver sin låtlista. Tack och lov finns ju Spotify och klickar ni på länkarna nedan får ni höra
Goffin-Kings
The Shirelles – Will You Still Love Me Tomorrow
Bobby Vee – Take Good Care Of My Baby
Aretha Franklin – [You Make Me Feel Like] A Natural Woman
Little Eva – The Locomotion
Berry-Greenwichs (de två första med Spector och nästa med Shadow Morton)
The Ronettes – Be My Baby
The Crystals – Da Doo Ron Ron
The Shangri-Las – Leader Of The Pack
Mann-Weils (två första med Spector)
Righteous Brothers – You've Lost That Lovin' Feelin' - Single Version
The Ronettes – Walking In The Rain
The Animals – We Gotta Get Out of This Place
Paul Revere & The Raiders – Kicks
Pomus-Shumans
Dion & The Belmonts – A Teenager In Love
The Drifters – Save The Last Dance For Me
Elvis Presley – Surrender
Sedaka-Greenfields
Neil Sedaka – Breaking Up Is Hard To Do
Connie Francis – Stupid Cupid
Bacharach-Davids
Dionne Warwick – Dont Make Me Over
Dusty Springfield – I Just Don't Know What To Do With Myself
Leiber-Stollers
Cliff Richard & The Shadows – Lucky Lips
Och som final ett samarbete mellan Barry Mann och Gerry Goffin
The Viscounts – Who Put The Bomp (In The Bomp Bomp Bomp)
Brill Biulding pop ger hela listan. Klicka och njut!
Per
Lite själ, kanske.....?
Jag har alltid haft en soft spot för sextiotalssoul! Särskilt för den mer laid-back, coola soulen som med nästan sävliga rytmer och tungt rullande beat skapar en nästan meditativ stämning. Ett lysande exempel är förstås många av Sam Cooke´s låtar liksom Ray Charle´s lite mer bluesiga soul. Men också James Brown´s uptemposoul ger mig ofta rysningar av välbehag.
Men också här blir frågan – vad är soul? Tja, den definitionen är väl lika svår som när man vill definiera pop eller rock. Och gränserna är långtifrån tydliga. Särskilt är väl rågången mot blues och ibland Do Wop vag. Det är kanske inte heller så viktigt att definiera, men rottrådarna till både blues och gospel ligger förstås tydliga i dagen. Mycket soul kommer också från drömfabriken i Detroit, men marknadsförs som Motown. Soulen har därför inte någon tydlig hemort på samma sätt som Motown eller Merseyn ahr, men södern gör anspråk på att vara hemort för flera av de största. Det räcker kanske med att nämna några av de främsta för att förstå detta: Aretha Franklin, soulens drottning, från Memphis. James Brown, soulens gudfader, från South Carolina. Wilson Pickett från Alabama, Otis Redding från Georgia och så vidare. Eller varför inte låta Arthur Conley, själv från Georgia, presentera några av stjärnorna inom soulen. Alltså - do you like good music?
http://www.youtube.com/watch?v=sp3JOzcpBds
En egen favorit i den mer laid-back genren är nämnde Otis Redding. Hans ”Sitting on the dock of the bay” är i min bok nära nog den ultimate soulen med sin lättillgängliga melodislinga och en text som så väl beskriver uppgivenheten i fattigdomen i södern och hopplösheten för de svarta, som så ofta var tema i soulmusiken. Låten kom 1968 och blev det genombrott sångaren själv aldrig fick uppleva. Han omkom i en flygplanskrasch i december 1967. Det vore kriminellt att inte bjuda på detta mästerverk.
http://www.youtube.com/watch?v=wzrXc68gNjQ
Jag nämnde Sam Cooke. Kanske den störste av dem alla med tanke på dessa hits: ”You send me”, ”Bring it on home to me”, ”Wonderful world”, ”Chain gang” för att bara ta en näve ur fångsten hos denne musikaliske pärlfiskare. Hans låtar har blivit inspelade av så många att man ibland inte kommer ihåg att det är Sam som är pappa. Sam gick också bort alltför tidigt, redan 1964. Han blev mördad av en hotellägare i Los Angeles under omständigheter som än i dag ger upphov till spekulationer. Jag vill gärna bjuda på en av hans bästa.
http://www.youtube.com/watch?v=oqzv1ZS6uZs
Aretha Franklin. Behöver jag säga något mer? Det är bara att säga Respect! till denna souldrottning. 20 Grammys säjer väl en del? Jag låter dig lyssna till min favorit:
http://www.youtube.com/watch?v=STKkWj2WpWM
För den som fått smak för soul finns här en liten Spotifylista. Så kryp upp i soffhörnet ikväll. Tänd några ljus och öppna en flaska god Chablis (det går inte lika bra med ett alkoholfritt alternativ) och låt dej gungas bort till soulens magiska land.
Lars
PS
Och jag har inte ens nämnt Percy Sledge, Ben E. King, Johnny Otis (rock eller soul?), Platters, Sam and Dave, Solomon Burke… och otaliga andra. DS
