perolarssextiotal

Detta att våra idoler fyller år är sällan något vi uppmärksammar här på bloggen. Alla fyller ju år varje år och denna spalt är ingen motsvarighet till Damernas värld.

Men när jag råkade se att Jerry Lee Lewis fyllde 80 häromveckan hajade jag till. Ens fördomar säger ju att lever man så vilt som den mannen har gjort, då lever man inte länge.

Genast tog jag fram en bok som stått oläst i hyllan i några år; Skärseld av Nick Tosches. Redan i förordet höjer man ögonbrynen. Ingen mindre än Greil Marcus (I parentes ska sägas att om världens skribenter skulle rösta om vilken som är den främsta bland dom, tror jag att denne Marcus skulle vinna) skriver högtidligt men bestämt att detta är ”den bästa bok som någonsin skrivits om en rock´n´rollartist”. Det är främst bokens litterära kvalitéer som Marcus fascineras av. Sant är att Torsch kommer med många snyggt målande formuleringar om USA, tiders kännetecken, med mera.  Man läser inte en text som den här om en konsert i en vanlig poptidning, var så säker:

”Och han stängde munnen och hamrade på pianot, och medan han hamrade på det märkte han att kvinnor pressade sig mot scenen och att deras mogna bröst hävde sig i takt med hans hamrande. Han såg att deras munnar var mer öppna än stängda och att lockar smetades mot deras pannor med droppande svett: och han såg att avunden var skriven i ansiktet på bondläpparna från Arkansas. Han hamrade snabbare och hårdare, och hans fingrar var som den hänryckande maktens klor, och han kände hur neongasen strömmade ur hans lungor när han betraktade dessa darrande och våta flickor som följde med honom till helvetet med vidöppna målade munnar ”.

Boken inleds med den vanliga tillbakablicken över föregående släktled. Två saker verkar vara mer närvarande här än de är i de flesta andra sammanhang. Gud och sprit. Rader av predikanter och alkoholister passerar. Ett liv med kärlek och solidaritet men verkligen inget för veklingar.

Jerry upptäcker tidigt sin talang för musik och satsar helhjärtat. Det plågar honom själsligt att spela djävulens musik när han är så bestämt gudstroende men ingenting kan stoppa honom.  Boken beskriver vägen till Sunstudion, Jerry kom att bli bolaget längre troget än deras andra berömda namn.

Berättelsen om hur the Million dollar Quartet kom till får vi liksom en ordentligt redogörelse för skandalen i England när det blev rubriker av att han gift sig med en trettonåring, något som inte alls var ovanligt i Jerrys födelsetrakt. Sam Phillips sätter in en helsidesannons i Billbord som återges.  En rejäl smäll för rockkarriären. Men Jerry kämpade på. I på denna blogg har jag tidigare skrivit om hans fantastika live-LP från Hamburg 1964.

http://perolarssextiotal.blogg.se/2013/june/the-killer-kills.html

1968 inledde han en countrykarriär som gav honom 17 topptiolåtar på countrylistan fram till 1977. Nu tjänade han mer än någonsin tidigare.

Antalet arresteringar, stämningar och domar som faller över honom tappar man snart räkningen på. Han kunde verkligen konsten att bära sig illa åt. Typ skjuta sin kompis i bröstet när han siktade bredvid.

Och nu är han alltså 80. När Tosches fantastiska bok tar slut är det 33 år sedan, boken kom nämligen 1982 och redan då hade Lewis hunnit med tiofalt mer än de flesta hinner med på en livstid. 1986 var han i den första omgången som valdes in i Rock ´n´roll Hall of Fame.

Läser vi hans hemsida får vi veta att han är ute på en turné i USA och räknar med att komma till Europa nästa år. LPskivor släpps regelbundet, den senast förra året. Han är lyckligt gift sedan 2012 med Judith. Hans sjunde äktenskap. Bara en sån sak.

Till Jerry Lees bedrifter måste räknas att han fått en sådan berömmelse trots att hans hitrad är så tunn. Den har egentligen bara två riktigt stora låtar, men då snackar vi STORA. Jag behöver inte skriva titlarna, ni vet.

https://www.youtube.com/watch?v=KWReDqMopt8 

https://www.youtube.com/watch?v=Jt0mg8Z09SY 

Tillbaka till Skärseld. Ett kännetecken för att stor artist är självförtroende. I en intervju å sjuttiotalet sa han ”Det finns bara några få stora talanger kvar. Vi har Elvis Presley, Chuck Berry, Charlie Rich, BB King. Jag påstår inte att jag är en av dem – jag hävdar att jag är den allra störste”

The Killer talade.

Per